Sälj-grafvar och klostermurar – Sankt Peter Klosters kyrkogård
Den då vitrappade Klosterkyrkan från öster 1844, innan järnvägen var byggd. Ingången till kyrkogården flyttades till sydsidan 1882. Akvarell av N H Zeuthen, Kulturen KM 66194.
Av alla Lunds medeltida kyrkogårdar är Sankt Peters kloster eller Klosterkyrkans kyrkogård den enda som ännu är i bruk. Kyrkan uppfördes för S:ta Marias och S:t Peters nunnekloster vid 1300-talets mitt och ersatte då en 200 år äldre stenkyrka. Norr om kyrkan låg klosterlängorna.
Redan under medeltiden fungerade klosterkyrkan även som sockenkyrka åt byborna i Värpinge, vilket troligen också är förklaringen till att kyrkan fick stå kvar efter reformationen. All mark i Värpinge ägdes av innehavaren av Trollebergs säteri och förutom av Värpinge kom Sankt Peters socken att omfatta de omfattande markområden på Väster som då tillhörde Trollebergs säteri. Före kommunreformen 1862 skötte socknen det mesta av det som vi idag uppfattar som kommunala skyldigheter och därmed lydde varken Klosterkyrkan eller socknen i övrigt under Lunds stad.
Den äldsta avbildningen av kyrkogården finns på en karta från 1667 där den omfattade ett område söder om själva kyrkobyggnaden och ett litet stycke öster om kyrkan. Kyrkogården var indelad så att till varje gård eller torp i socknen hörde en viss gravplats. Så var det fram till 1920 då gravarna i stället skulle anses vara upplåtna med sedvanlig gravrätt. Socknen var fattig och länge var kyrkogården i ett erbarmligt skick, 1815 konstaterade biskopen att den var en av de sämst vårdade kyrkogårdarna i hela stiftet. Men snart skulle en ny intäktsmöjlighet öppna sig.
Klosterkyrkan från söder 1868. Foto B A Lindgren/Kulturen
År 1816 invigdes Norra kyrkogården i Lund och därmed skulle begravningarna på de gamla kyrkogårdarna inne i staden upphöra. Det var dock långt ifrån alla lundabor som ville begrava sina anhöriga på en ”leråker”, som det då uppfattades, långt utanför staden. Jämfört med Norra kyrkogården framstod Klosterkyrkans kyrkogård som centralt belägen, och snart kom propåerna om att få köpa en gravplats där. Redan månaden efter Norra kyrkogårdens invigning kallades församlingsborna till en sockenstämma för att besluta om ”Sälje-grafställen”. Med ”anseende på kyrkans fattiga tillstånd” beslutade man att sälja gravplatser till utsocknes under förutsättning att tillräcklig plats fanns för socknens egna invånare. Priset sattes till 1 riksdaler Banko för barn, 2 för personer i medelmåttiga omständigheter och 2 Riksdaler 3 Skillingar Banco för förmögnare personer.
Alla stadsfasoner uppskattades dock inte av byborna. Assessor Wenster hade 1823 satt upp ett järnräcke kring den gravplats han hade köpt åt sina föräldrar. Deltagarna på en kyrkostämma fodrade då att räcket skulle tas bort då något sådant inte tidigare funnits på kyrkogården. Beslutet blev att järnräcken endast fick finnas på prästens och klockarens gravplats, men när kyrkogården utvidgats så skulle man även där få sätta upp räcken på sälje-gravar.
Sälje-grafvarna hade börjat att bli ett problem. Socknens egen befolkning ökade och försäljningen av gravplatser till utsocknes hade tagit sådan fart att man fruktade att socknens egna invånare inte skulle få plats. Därför höjdes priserna på sälje-grafvarna och församlingsmedlemmarna förbjöds att sälja gravplatser inom de platser som tillhörde deras gård eller torp. Samtidigt beslutades det att kyrkogården skulle utvidgas för att församlingen skulle få behövliga inkomster ”genom främmande liks begrafning”.
Det tog sin tid, men 1836 utvidgades kyrkogården norrut över den hageplats norr om kyrkan som klockaren tidigare hade fått utnyttja, det vill säga det område där klosterbyggnaderna tidigare hade legat. Kyrkogården utvidgades ytterligare 1882 då två remsor längs dess norra respektive västra sida lades till kyrkogården.
När man började gräva gravar på den nya delen av kyrkogården fick man dock problem med grundmurarna till de gamla klosterlängorna. Därför beslöt man 1840 att sälja rätten att rensa kyrkogården på sten. Rätten skulle gå till den som tog minst andel av stenen för eget behov, resten skulle användas till kyrkogårdsmuren.
S:t Peters klosters socken inkorporerades 1914 med Lund stad och 1920 togs skötseln av kyrkogården över av kyrkogårdsförvaltningen. Därefter skedde en större upprustning av kyrkogården då bland annat de tidigare ligusterhäckarna kring gravarna ersattes av buxbom.
Ett förslag till omläggning av den gamla stenmuren kring kyrkogården togs fram 1935. Saken kom dock att dra ut på tiden och efter ingripande av byggnadsnämnden beslutades det att kyrkogårdsmuren istället skulle uppföras i tegel. Efter flera turer uppfördes den 1943 efter ritningar av Tor Andersson.
Kyrkogården har en speciell prägel. Mittgången upp till kyrkporten kantas sedan 1882 av en lindallé. Gravplatserna hägnas in av låga buxbomshäckar och på sydsidan ligger de nästan i ett tetrismönster. Gravplatserna är liksom gångarna täckta av singel. Förklaringen kommer på nordsidan där de mycket smala, labyrintartade, gångarna, effektivt hindrar framkomligheten för varje gräsklippare.
Delen norr om kyrkan med sina labyrintartade gångar
Av naturliga skäl är lantbrukare en vanlig titel på gravstenarna, men där finns även ett antal lundaprofessorer som professorn i grekiska Christian Cavallin (1831–1890). Där vilar även Elvira Madigans föräldrar. En av de mest påkostade gravarna är den över fabrikören Carl Holmberg (1827–1890). Till de mera nutida hör ärkebiskop Olof Sundby (1917–2002) och kommunalrådet Lennart Ryde (1939–2016). Vänsteraktivisten och tågälskaren Gunnar Sandin (1940–2012) har fått kyrkogårdens kanske mest anspråkslösa gravsten i storlek som ett A4 ark, vilket nog hade passat honom, särskilt som den ligger nära järnvägen. På gravstenen över Sydsvenskans ständige lundaredaktör Jan Mårtensson (1936–2003) kan man se honom på sin cykel.
Text & foto 2021: Otto Ryding
Läs mer
Claesson, Hilding, Lunds kyrkogårdar 2. Sankt Peters klosters kyrkogård. Östra kyrkogården. (Gamla Lund 1955).