Solgårdarna – från barnrikehus till bostadsrätter.
En stor Inflyttning från landsbygden, hög arbetslöshet, världskrig, livsmedelsbrist och stora barnrika familjer gjorde de första decennierna ekonomiskt och socialt tuffa för många familjer i Lund. Under första världskriget blev livsmedelsbristen så akut att det på Stortorget den 25 april 1917 anordnades en stor ”hungerdemonstration”
De första decennierna av 1900 talet präglades också av extremt stor brist på bostäder. De bostäder som fanns för den ökande befolkningen och framförallt för de ekonomiskt utsatta hade oftast miserabelt standard. De skulle idag betraktas som slum. Många blev även vräkta och stod utan bostad då de inte kunde betala hyran. Bostadslösa fyllde fattigstugorna och tillfälligt upprättade nödbostäder.
Lunds stadsläkare lyfter den utsatta bostadssituationen redan 1916 och återkommer regelbundet under de första decennierna till frågan.
Vid samma tid (1918) börjar en ny och modernare fattigvårdslag gälla. Lagen som tydliggör samhällets ansvar för de fattiga. Bl.a. avskaffades fattigstugor, rotegång och fattigauktion.
Situationen i Lund leder under 20-talet till att staden iordningsställer nödbostäder i olika tillgängliga lokaler, exempelvis gymnastik- och skollokaler. År 1924 beslutar stadsfullmäktige att uppföra fem provisoriska trähus och 1925 ytterligare fyra. Dessa byggas på Smörlyckan, nuvarande Getingevägen vid Kemicentrum.
Nödbostäderna på Smörlyckan var tänkta som tillfälliga akutlösningar. En del av husen revs på 30-talet, några stod kvar fram till 1964/65, och hade då fungerat som ett provisorium sedan 1925.
Under 30 talet började ett mer långsiktigt bostadsbyggande planeras i Lund. Västerut i staden byggdes större ett bostadsområde varierat med flerfamiljshus, radhus och egna hem.
Barnrikehus – ett socialt bostadsbyggande
Vid Lunds stadsfullmäktiges sammanträde i mars 1935 diskuterades en motion om tillsättande av en kommitté för utredning av Lunds bostadsproblem. Uppdrag var att se över stadens tomtpolitik och den akuta bostadsfrågan för barnrika familjer. Vidare skulle utredas hur staden skulle kunna ersätta hälsomässigt undermåliga bostäder. Det fanns också ett uppdrag om att se över stadens stadsplaner.
Det angavs att det, som skulle tas fram, inte i första hand var framtidsplaner för staden. Utan snarare att skyndsamt lösa de akuta problem som fanns. Stadens beredningsutskott tillstyrkte förslaget och en kommitté tillsattes i april 1935.
Bostadskommittén startade med att utreda barnrika familjers bostadsförhållande och utarbeta ett förslag på lämpliga lägenhetstyper. I maj månad beviljades kommittén särskilt anslag för utredningen,
I september 1935 var kommittén klar. Man hade arbetat snabbt och arbetat fram förslag samtidigt med det beslut riksdagen fattade om lån och bidrag av statsmedel för ”främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer”.
Hur många? Och vem var trångbodd?
Redan år 1933 hade den nyblivne andre stadsläkaren Olof Johnsson lite självsvåldigt, utan beviljade anslag, genomfört en omfattande bostadsundersökning, som blivit mycket uppmärksammad. Det ledde säkert till att staden agerade på motionen och tillsatte bostadskommittén med ett tämligen vitt uppdrag.
Olof Johnsson (1898 – 1978) var en av många starka stadsläkare i Lund som drev på reformer för en bättre bostadssituation under 1900 talets första decennier. Olof Johnsson satt som ledamot i stadsfullmäktige för Socialdemokraterna under åren 1935 – 1942 och var under åren 1935 – 1938 stadsfullmäktiges ordförande. Han verkade också som politiker bland annat i hälsovårdsnämnden och nämnden för tandvårdsfrågor.
Antal barnrika familjer uppgavs till 442 familjer. Dessa familjer hade i medeltal 3,7 barn, vilket innebar att många Lundabarn levde i barnrika familjer.
Trångbodd var man om det bodde mer än två personer i varje rum. Då räknades barn som en halv person och kök som ett halvt rum, dvs en tvåbarnsfamilj i 1 rum och kök var inte trångbodd! Enligt de statliga kraven fick endast hyresgäster som säkert klarade av hyran antas, varför de fattigaste utestängdes från de subventionerade lägenheterna
Solgårdarna
För att få statliga lån och medel skulle staden upplåta fri mark och detta skedde med an avstyckning av ett område av Borgmästargården vid Trollebergsvägen på Väster. Det blev också starten på en omfattande utbyggnad av hela Borgmästargården.
Solgårdarna på Väster stod färdigt 1936 med två hus. De första 24 familjerna hade vid inflyttningen 101 barn.
Efter ett nytt beslut i stadsfullmäktige uppförde stiftelsen 1937 ett tredje hus väster om de andra, snarlikt de tidigare.
Förutom Solgårdarna byggde Lunds stad ett barnrikehus på Prennegatan 8 i stadsdelen Nöden.
Utöver dessa flerfamiljshus planerades och genomfördes också annat subventionerat byggande för barnrika familjer, då främst radhus och småhus på såväl väster som öster i Lund.
Beslutet i riksdagen var en särskild satsning på hus som skulle innehålla bostäder för barnrika och mindre bemedlade familjer. Barnrik var man om familjerna hade tre eller flera barn under 16 år. Förutom det statliga bidraget till byggande så fanns också möjlighet till att söka reducering av hyran för de familjer som anvisades. Detta bidrag reducerade hyran utifrån antalet barn.
Byggandet genomfördes som en halvkommunal lösning med hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (HSB) – ”Stiftelsen HSB:s i Lunds stiftelse Solgårdarna”. Arrangemanget med HSB kom sedan att bilda modell för många andra kommuner i landet.
Husen utformades i huvudsak enligt HSB:s typmodell av bostadshus för barnrika familjer och ritades av John Berglund vid HSB:s arkitektkontor. Det var trevånings lamellhus med 12 lägenheter om 2–3 rum i varje. Standaren var med dåtida mått hög och innehöll såväl kök som badrum. Bland annat beskrivs sittbadkar och gasspis. Många barn och risk för slitage skulle motverkas med lättskötta materiel och tvättbara ytor. Utemiljön skulle vara grön och möjliggöra lek och utevistelse.
Det tredje huset från 1937 ritades av G Wejke och K Ödeen, även de vid HSB:s arkitektkontor.
Det myckna byggandet ledde till att staden anordnade en bomässa på Väster, Bo54. Den arrangerades i stadsdelen Rådmansvången i Lund i september 1954.
Dagen efter invigningen skrev tidningarna om ”dessa billiga bostäder som i den politiskt färgade debatten utdömts långt i förväg därför att standarden skulle vara för låg.” Enligt samtida pressen var Bo54, som under två veckor besöktes av omkring 30 000 personer, en stor framgång.
Livet på Solgårdarna
Den stora utbyggnaden av Väster skedde med start Solgårdarna. Många barnfamiljer och stora barnkullar gjorde att bristen på skollokaler och annan service var stor under de första åren. Det blev olika former av tillfälliga lösningar, bland annat tillfälliga ”utlokaliserade” skolbyggnader som var tänkta som tillfälliga, men stod kvar under många år.
Standaren i lägenheterna var med den tidens mått hög, men med många barn och trångboddhet blev slitaget stort. Vad gäller Solgårdarna fanns också ett socialt utpekande.
Husen höjde under det första decenniet upp standarden för många familjer. Men att bo i ”barnrikehus” blev också socialt stigmatiserande under de senare decennierna.
Sydsvenskans tidigare Lundaredaktör Jan Mårtenssons gav ut en bok ”Väster med stort V. Där berättar olika generationer om hur det var att bo på Väster. I boken finns en intervju med den f.d. socialdemokratiska riksdagsmannen Folke Jönsson (1910–2003). Han var född i Sankt Peters Klosters församling och blev stadsdelen trogen hela sitt liv. Han var far till den socialdemokratiska kommunalpolitikern Claes Göran Jönsson (1939–2017). Claes-Göran beskriver hur det var att växa upp på Väster och minns bland annat att ryktet om ”Solgårdsungarna” gjorde att man var lite extra rädda för dem.
I boken finns också några berättelser om fin gemenskap och stora ytor i området att leka på. Stoltheten att bo på Väster var stor.
Hur gick det för Solgårdarna?
År 1976 beslöt kommunen att stiftelsen för Solgårdarna skulle övergå till det kommunala fastighets AB Färgaren. Efter omfattande protester revs husen i februari 1980.
Det ansågs för dyrt att renovera de tre husen. Ett argument som framfördes från ansvariga var att om man renoverade husen ordentligt hamnar man på en kostnad som vida överstiger kostnaden för nyproduktion. Arkitekten Thomas Schlyter (VPK nu V), då ledamot i byggnadsnämnden, ville bevara de tre trevåningshusen, ”de har en bra stomme” menade han: ”men behöver tilläggs isoleras”.
Förfallet hade gått långt. Två av husen utrymdes först under förespegling att de skulle renoveras. De återstående hyresgästerna protesterade och menade att Hyresgästföreningen inte hade fått vara remissinstans. De trivdes och ville inte flytta, trots att de blev uppsagda. De försökte överklaga vräkningsbeslutet men hade ingen framgång.
Februari månad 1980 revs husen. Även i markfrågan gick debattens vågor höga och det slutade med att marken överläts till Riksbyggen.
Katarina Hansson har bott på Solgårdarna sedan 1991. Här är hon vid sin odlingslott där hon odlar vitlök.
Sommaren 1982 började de nya husen bli färdiga. Av barnrikehusen Solgårdarna blev det attraktiva bostadsrätter. Lite av miljön kring Solgårdarna kan skönjas i odlingslotterna och i grönskan runt de nuvarande tre punkthusen. Där finns lite bevarat från Solgårdarnas tid.
Text: Christine Jönsson
Läs mer
Gierow, Krister, Kommunal självstyrelse i Lund: minnesskrift med anledning av Stadsfullmäktiges 100-årsjubileum. 1965.
Lund utanför vallarna: bevaringsprogram. D. 2.
Mårtensson, Jan, Väster: stadsdel med stor bokstav. (Gamla Lund årsbok). 2003.
På nätet
Barnrikehus igår – miljonvillor idag – Kulturportal Lund
Brf. Solgårdarna, Solgårdarnas historia (Pdf)
Från nödbostäder till Hollywood och Slottet – Kulturportal Lund