Nilsson, Martin Persson (P:son), (1874 – 1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia
Martin P:son Nilsson har en självklar plats i Lunds historia under 1900-talet. Han var den förste innehavaren av professuren i klassisk fornkunskap och antikens historia, han var en banbrytande forskare inom en rad av områden, och under några år universitetets rektor.
Han föddes 1874 i Ballingslöv, som ligger i Stoby, Kristianstads län, och den agrara miljön i norra Skåne kan inte tänkas bort från hans liv. Den präglade honom på flera sätt. Enligt en tradition skall hans fader en gång ha fört omkring honom på ägorna och till sist ha frågat: ”Allt detta kan bli ditt. Vill du ha det?” Svaret blev bestämt: ”Nej, det vill jag inte.” Troligen hör anekdoten hemma i legendens värld, men är ändå instruktiv: han visste tidigt var hans framtid låg. Den låg i Lund.
Där ägnades studierna åt de klassiska språken, som just då inte hade mera kända företrädare. Han blev docent i grekiska 1900 på en latinsk avhandling om kulten av Dionysos. Något ämne som motsvarade vad vi nu kallar Antikens kultur och samhällsliv fanns ännu inte, men tydligt är att den unge akademikern redan från början var inriktad på att skapa plats för ett sådant. Den inrättades också 1909 och han blev den förste innehavaren.
Att från grunden bygga upp ett nytt universitetsämne kan inte ha varit enkelt, särskilt när resurserna var begränsade. Men han gick till verket med den okuvliga energi som kom att prägla hela hans livsgärning. Han visste vad han ville och hur han kunde genomföra det. Hans tillvägagångssätt var kanske inte alltid det mest eleganta, men han fick mycket uträttat. Bland annat byggde han upp ett antikmuseum i Lund, dit endast de bästa verkstäderna fick lämna bidrag. Martin P:n Nilsson satte kravet på kvalitet högt.
Detsamma gällde hans undervisning. I samlingsvolymen Under Lundagårds kronor, (den fjärde samlingen, 1957) finns några vittnesbörd om hur studenter kunde uppleva honom. Så här skriver Ivar Harrie, den blivande författaren och chefredaktören för Expressen: ”Martin P. Nilsson kan göra sig förstådd – och göra sig hörd – på alla kulturspråk, men han kan inte skriva något språk elegant, allra minst svenska: hans enda uttrycksmedel, vilket hjälpspråk han än använder, är det hans förfäder använde i Ballingslöv, göingskan. …Martin P. Nilson är, som alla vet, inte snarvacker. Hans svartmuskiga uppsyn är bister, han talar strävt och skriver utan insmickrande behag.” Detta skrevs medan den så skildrade ännu levde!
En av Lunds då inte talrika kvinnliga studenter, Anna Munck Falk, beskriver honom så, också i Under Lundagårds kronor: ”Det slog emot en något av göingeskogarnas ursprungliga kärvhet, när man fick se honom komma fram bakom universitetets absid tätt följd av sin klassiska dobermannpinscher, på väg till seminariebiblioteket… Genom sitt eget glödande intresse för såväl fakta som djupare sammanhang blev Martin Nilsson en lysande pedagog.”
Gemensamt för nästan alla som skildrar honom är att de framhåller hur hans rustika bakgrund hängde med. Den märktes i dialekten, det föga polerade sättet och viljan att gå rakt på sak. Något intryck av att vara en förläst akademiker gav han ingalunda. Men i vad mån hans insats som forskare stod i en positiv relation till hans bakgrund är en fråga som därmed inte är besvarad.
Ofta har detta framställts så, att Martin P:n Nilssons uppväxtmiljö gjorde honom lyhörd för de antika festernas agrara förankring. Men här har nog hans efterföljare Einar Gjerstad sett det rätta sambandet; ”I själva verket har Martin Nilssons vetenskapliga intresse för vår allmogekultur uppstått ur hans studium av den grekiska kulturen, där han fann kultformer motsvarande folklivets seder och bruk.”
Under alla förhållanden gick dessa båda intressen hand i hand. En inte liten del av hans författarskap handlar om just norra Skåne och då även ren personhistoria. Något av en klassiker i svensk folklivsforskning var boken Årets folkliga fester (1915). Det är också klart att yngre forskare med erfarenhet av en agrar uppväxt kunde inspireras av honom till att utföra forskningsuppgifter med inriktning på en liknande miljö. Den spirande folklivsforskningen fick stimulans från den nyetablerade antikvetenskapen och impulserna spred sig till andra fakulteter. Ett ovanligt tydligt exempel på detta är den blivande professorn i kyrkohistoria i Lund, Hilding Pleijel, och det av honom grundade Kyrkohistoriska arkivet.
Under sin mer än sjuttioåriga bana som vetenskapsman fortsatte han att fördjupa sig i grekisk religionshistoria. Det uteslöt inte ett allt mera tydligt intresse för klassisk arkeologi – så blev han också en av initiativtagarna till Svenska institutet i Rom. Som kronan på verket får ses hans magnum opus Geschichte der griechischen Religion i två volymer som kom ut 1941 och 1950 och som ingår i Handbuch der klassischen Altertumswissenschaft. En ny och utvidgad upplaga kom 1957 och 1963, en tredje postumt 1969. På mer än 1 500 sidor ges här ett panorama över den grekiska religionen från äldsta tid, alltså även den mykensk-minoiska kulturen, fram till hellenismen.
I Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundets skriftserie Scripta Minora publicerades 1968 A Complete Biography över Martin P:n Nilssons skrifter. Den omfattar exakt 1 000 nummer. Av den framgår att han inte heller försummade vad som nu kallas universitetets tredje uppgift, den populärvetenskapliga. Där kan nämnas Olympen, en översikt över den grekiska gudavärlden, och inte minst Grekisk religiositet (1946, andra uppl. 1960), som användes i den akademiska grundundervisningen ännu på 1970-talet.
Vad som inte ses i bibliografin är att han under åren hade en omfattande korrespondens med kolleger i olika länder. Förutom böcker och artiklar var det säkert en bidragande anledning till alla hedersbevisningar som kom honom till del. Antalet hedersdoktorat uppgick slutligen till nio och invalen i olika akademier och lärda sällskap till ett tjugotal. Hans internationella inriktning var från början tyskorienterad, men med åren kom ett starkare anglosaxiskt och franskt inslag in i bilden.
Som ovan nämnts kom Martin P:n Nilssons organisatoriska talang att tas i anspråk även av universitetet. Han var prorektor 1934 – 1935. Hans tid som rektor blev inte lång, endast 1936 – 1939, men inföll under en händelsediger tid. Från en föreläsningsresa i USA återvände han i mars 1940, en månad före den tyska ockupationen av Danmark och Norge.
En lång emeritustid förunnades denna levande humanistiska encyklopedi och han utnyttjade den fullt ut i vetenskapens tjänst. Den långa arbetsdagen fick sitt slut den 7 april 1967.
Text: Sten Hidal