Monumentet
Initiativet till ett resande av ett monument över slaget vid Lund 1676 togs av historikern Martin Weibull och De Skånska Landskapens Historiska och Arkeologiska Förening som han medverkat till att bilda 1866. Pengarna till Monumentet kom från en insamling och i inbjudan som var undertecknad av såväl danskar som svenskar skriver man att Monumentets syfte är att vara ”icke ett minne af segrar eller nederlag, utan en försoningens vård på den blodigaste af Nordens valplatser.” Monumentets restes på Sliparebacken norr om Lund och arkitekt var Helgo Zettervall. Obelisken pryds av kanoner, mörsare och kanonkulor som är originalpjäser donerade ur kronans förråd. På den ena sidan finns en strof ur en dikt av den danske prästen Henrik Gerner från 1681.
På monumentets andra sida finns en kortare text på svenska som sannolikt är författad av kung Oscar II.
Monumentet invigdes den 21 oktober 1883 i samband med en dansk-svensk konsert med studentsångarna från Köpenhamn och Lund. Martin Weibull talade om de gemensamma minnenas försonande funktion och avslutade med en förhoppning att ”framtidens nordiska ungdom skall vallfärda till Monumentet och må de också som idag uppstämma ett lefve för vårt stora fädernesland, för ett treenigt Norden!”
Monumentets budskap är försoningen mellan Danmark och Sverige och inte den svenska segern i slaget. Lundamonumentet skiljer sig härigenom från andra minnesmärken från tiden som Carl X Gustaf på Stortorget i Malmö och Magnus Stenbock i Helsingborg vilka har ett mera ensidigt svenskt nationellt budskap. Monumentet i Lund skänktes 1884 till Lunds stad.
Inför 250-årsjubileét av slaget 1926 planerades ett storstilat firande i Lunds domkyrka i närvaro av kung Gustav V jämte representanter från de svenska och finska regementen som deltog i slaget. Detta sätt att högtidlighålla minnet ledde till kritik där man bland annat menade att detta var en utmaning mot Danmark, särskilt som inga danska representanter inbjudits. En av de ledande kritikerna var dåvarande kuratorn i Värmlands nation, Tage Erlander. Man enades om en kompromiss där kritikerna lovade att inte sabotera högtiden i domkyrkan och den andra sidan lovade att delta i ett medborgartåg till Monumentet. Den 4 december 1926 högtidlighölls slaget således på två sätt. Först den nationella manifestationen i domkyrkan och parallellt med denna en dansk-svensk fest på Akademiska Föreningen. På kvällen tågade omkring 10.000 människor ut till Monumentet för att lyssna till professorn i historia Lauritz Weibull, son till Martin Weibull. I sitt tal sade han bland annat: ”Ute i Europa lever man ännu i en värld av hat; det egna folket i motsats till det andra. Vi som leva här på stränderna av Sundet ha övervunnit detta. Vi firar inga segrar över varandra……”
Helgo Zettervall hade byggt sitt monument i betong, ett material som var relativt oprövat på hans tid. Monumentet började vittra sönder och 1930 rekonstruerades det i granit, bekostat av försäkringsbolaget Skånska Brand. Vid återinvigningen medverkade såväl Sveriges som Danmarks utrikesministrar.
Under det Andra världskrigets mörka år fick Monumentet en förnyad aktualitet som en länk mellan Skåne och det ockuperade Danmark. Många danska akademiker och studenter flydde till Lund där ett danskt gymnasium och en dansk studentnation upprättades under krigsåren.
Den 8 maj 1945 var en studentafton planerad för att fira studenttidningen Lundagårds 25-årsjubileum. Denna ändrades hastigt till en Nordisk fest när det blev känt att tyskarna kapitulerat och att Danmark och Norge åter var fria. På initiativ av Kuratorskollegiet organiserades ett medborgartåg till Monumentet. Med studentnationernas- och fackföreningsfanor i täten tågade tusentals människor i majkvällen ut till Monumentet på Sliparebacken. Studentsångarna sjöng Marseljäsen, Dåne liksom åskan bröder och Internationalen. För Danmark talade fysikern Harald Bohr och för Norge Oslo-universitetets landsflyktige rektor Didrik Seip. För Sverige talade Lauritz Weibull. Hans ord har blivit berömda: ”Danmark är fritt, Norge är fritt. En ny dag har randats. Vi nordiska folk äro måhända olika varandra till lynne och läggning, men ett är säkert, aldrig stodo vi varandra närmare än nu” Många som var med denna historiska kväll har vittnat om den fantastiska känslan av enighet och samhörighet.
Monumentet vandaliserat
Hösten 2019 stal okända förövare fem av de kanonrör som satt som utsmyckning på Monumentet. Det som stals var de fyra kanonrör som satt monterade på sockeln varav två var från 1740 och två från 1770. De hade kalibern 3 pund, det vill säga med en kulvikt på 1.5 pund och kom från Stockholms tygstation. Av de fyra kanonrören på Monumentets övre del från 1693 respektive 1695 stals ett, vilket innebär att förövarna måste haft tillgång till en lyftkran. Det man var ute efter var den koppar som man kan utvinna ur föremål gjorda i brons. Det finns inga spår efter förövarna och kanonrören får rimligen betraktas som försvunna för alltid.
Monumentet tillhör Lunds kommun som nu sett till att det tillverkats kopior av de försvunna kanonrören och de finns nu på sina platser. Genom bilder och 3D-fotograferingar av liknande kanoner på Armémuseum i Stockholm har Rosengrens metallgjuteri i Malmö framställt nya kanonrör. De är nu gjutna i cement med ett tunt metallager utanpå vilket gör dem mindre attraktiva för metalltjuvar.
Våren 2023 beslöt kommunen att ta ned de återstående tre originalkanonerna då de ansågs stöldbegärliga. När detta gjordes fanns ingen plan hur de skulle ersättas och inga pengar var avsatta. De första kopiorna som sattes upp har ett bronshölje vilket gjorde dem kostsamma. 2024 togs ett billigare alternativ fram där kanonrören skapas i ett akrylbaserat kompositmaterial till en betydligt lägre kostnad. De nya kanonrören är gjorda i samma gjutformar som de första kopiorna och är exakta avbilder av originalen.
Text: Göran Larsson