Medeltidens musik i Lunds domkyrka
Och som det brukas, tog de sig för att samfällt sjunga och firade med en vacker psalmsång sin stora endräkt vid valet. Men menigheten klappade högt i händerna, dansade runt och uppstämde ett slags andlig visa i kapp med den fromma körsången; de ville gärna lägga något hedersamt kvintilerande till klerkernas högstämda toner och mente, det var opassande att tiga när de andra sjöng med full hals. Till den grad var hela mängden på Absalons sida och enstämmig i valet av honom.
Så beskriver historikern Saxo hur det gick till i Lunds domkyrka 1177 när ärkebiskopen Eskil övertalade Absalon Hvide att efterträda honom. Visserligen visade historikern Lauritz Weibull 1957 att händelsen är ett falsarium, men så ”brukade” det ju gå till i domkyrkan på hans tid, skriver Saxo, man sjöng och stojade glatt när något var värt att fira. Och utöver sådana spontana och extraordinära musikhändelser fanns det redan i slutet av 1100-talet en rik musikalisk praxis i Lunds domkyrka.
Ett ständigt sus av änglasång
Det första stora musikaliska evenemanget bör ha inträffat 1123 då altaret i den just färdigbyggda kryptan invigdes. Sedan dess har det troligen inte förflutit en dag utan musik i domkyrkan. Under Lunds ärkestifts tid 1103–1536 bör sång ha hörts nästan oavbrutet från högaltaret i koret, från sidoaltare, från sidoskepp och från prästernas och mässgossarnas processioner.
Jämfört med dagens gudstjänster var mässfirandet fram till reformationen rent musikaliskt mycket praktfullare. Varje dag firades en mässa med nattvard. Den omgavs av tideböner där sången var lika viktig som i mässan. Många gånger under ett dygn bad och sjöng domkyrkans präster (kaniker) från tidig morgon i Matutin, sedan vid Laudes, bönestunder som ofta slogs samman till Ottesång. Därefter följde de små stunderna Prim, Ters, Sext och Nona. Dagen avslutades med Vesper (vid solnedgången) och Completorium (vid sänggåendet), i sin tur ofta sammanslagna till Aftonsång.
Först förbjöd katolska kyrkan instrumentell musik. Man ansåg att instrument som trummor, säckpipor och fiddlor var förknippade med hedniska riter. De skulle hållas utanför kyrkorummet. Så musiken i domkyrkan var länge liktydig med sång i alla upptänkliga former – unison körsång, växelsång mellan två hälfter av en kör, duetter mellan kyrkans skickligaste sångare eller solosång. Denna typ av kyrkosång kallas allmänt gregoriansk sång. Typiskt för den är en jublande sångstil där varje stavelse sjungs till många toner (melismatisk sång). I partier med mycket text (som i psaltarpsalmerna) gäller en mer reciterande stil där många textstavelser sjungs på samma tonhöjd. Det är den jublande stilen som dominerar eftersom varje fras i de reciterade partierna ofta inleds och avslutas med melismer.
Domkyrkans kantor och kör
I början av 1120-talet hade ärkebiskopen Ascer inrättat ett kantorsämbete för sången i domkyrkan. Kantorn ledde kören som bestod av kaniker, av yngre präster samt av djäknarna, de äldsta eleverna i domkapitlets skola (inrättad 1085; nuv. Katedralskolan). Kantorn hade också ansvaret för domkyrkans bibliotek som innehöll handskrifter med mässans och tidebönernas texter och melodier (på 1400-talet flyttat till nybyggda Liberiet). Yttre tecken på hans ställning var en stav och en purpurfärgad kappa. När domkyrkan stod klar 1145 var det i högkoret som kören samlades för tidebönerna och mässan.
År 1322 beslöt ärkebiskop Esger Juel att återupprätta kantoriet, vilket tyder på att sången och musiken hade utarmats. Först under unionsdrottningen Margaretas tid skedde en uppryckning. 1386 fick domkyrkan en ny korstadga: sången skulle ledas av kantorn och hans medhjälpare, mässböcker skulle finnas till präststuderandes och djäknars hjälp i koret, kanikerna skulle stå i korstolarna (nuv. korstolar tillverkades ungefär vid denna tid) men kunde gå ner för att leda sången. Till vardags kunde sångerna sjungas lite snabbare än på helgdagarna då framförandet skulle vara mer högtidligt. De som försummade sin tjänst i koret straffades. Nu påbjöds också uttryckligen att sångarna inte fick begå narrstreck och att kortjänsten skulle utföras värdigt och ärbart. Personer som kunde äventyra ordningen eller moralen fick inte vistas i koret. Förfallet hade också drabbat tidebönerna som länge enbart lästs. Nu sjöng man dem åter.
Själamässor för de välbärgade, värmestuga för de fattiga
Efter branden i domkyrkan 1234 blev det vanligt att välbärgade personer donerade medel till nya altare med motkravet att en själamässa skulle sjungas på årsdagen av deras död. Det blev många själamässor varje vecka och ibland flera gånger varje dag. Från 1430-talet finns uppgifter om att det var svårt för processionerna att komma fram till altarna som nu var fler än 60. Det är inte svårt att i fantasin förställa sig spännande musikaliska ”krockar” när tågen av sjungande kaniker, präststuderande och djäknar kom i vägen för varandra.
Under senmedeltiden växte en intensiv mariakult växt fram i domkyrkan. Handskriften Liber scole virginis (ung. ”jungfrukörens bok”) påbörjades på 1300-talet och fylldes sedan på med sånger in på 1500-talet. Titeln, inskriven i samband med en ombindning av boken, refererar till sex sångare som enligt ärkebiskop Birger Gunnersens donationsbestämmelser (1510-talet) dagligen skulle sjunga mässa och tideböner till Marias ära i domkyrkans krypta. Lägg till detta det sorl, mumlande av böner, kanske spontana andlig vissång som kunde höras från folk samlade vid det stora fyrfat av koppar som rådmannen Jesper Henriksen skänkte kyrkan 1499. Fatet var placerat i den nedre delen av kyrkan för att ”fattiga klerker och fattiga usla människor som hade brist på kläder” skulle ha möjlighet att värma sig under den kalla årstiden.
Flerstämmig sång och stöd av instrument
Inga av källorna visar annat än att sången i Lunds domkyrka var enstämmig. Men vi vet att flerstämmig musik blev allt vanligare i det katolska gudstjänstbruket över hela Europa. Redan på 1100-talet var Notre Dame-kyrkan i Paris känd för avancerad flerstämmig sång, och från mitten av 1100-talet och långt in på 1300-talet sändes flera av lundadomens kaniker till Paris. Rimligen bör de då ha kommit i kontakt med flerstämmig musik. Improvisationsformen organum, känd åtminstone från 800-talet inom den gregorianska sångtraditionen, talar för att flerstämmig musik fanns långt dessförinnan i Lund. Flerstämmighet kunde också uppnås genom kanonsång, en teknik som är känd från många folkliga musiktraditioner.
Åtminstone från början av 1300-talet fanns en orgel i domkyrkan, placerad på en läktare ungefär där det mekaniska uret nu finns. Man tror att orgeln först användes som förstärkning av den gregorianska melodin i en sång, men även vid ett flerstämmigt organum. Kantoriet kan också ha haft tillgång till bärbara, mindre orgelinstrument som portativ och regaler. Utifrån Lunds ärkestifts viktiga roll under medeltiden är det högst troligt att allehanda instrument för inomhusbruk (bl.a. fiddlor, vevliror, handklockor och harpor, kanske någon säckpipa och flöjt) då och då kunde höras i domkyrkan, allteftersom den katolska kyrkans förbud mot musikinstrument mildrades.
Fester och processioner
Det finns tillfällen i Lunds historia då mer högljudd musik av trumpeter, basuner, och sinkor kunde höras på gator och torg – sannolikt även i domkyrkan. Det inträffade inte minst vid danska hovets besök. De var tidvis frekventa eftersom såväl trontillträden som bröllop och begravningar i kungafamiljen ansågs behöva bekräftas av ärkebiskopen. Lund var ju också tidvis den största staden i Norden. Allra flest invånare tycks det har funnits här på 1300-talet.
Tillfälle för fest var det bland annat den 27 maj 1385 då den 15-årige Olof Håkansson visade upp sig som nytillträdd kung vid Lerbäckshög. Dagen efter hölls en ceremoni i lundadomen där kyrkans privilegier stadfästes. 1406 när drottning Margareta ställde till bröllop mellan sin systerdotterson Erik av Pommern och den engelska prinsessan Filippa, förvandlades Lund till en enda stor festplats dit folk från alla håll strömmade – adel, det kungliga hovet, ämbetsmän, borgare och bönder (samt musikanter) intog staden. Och 1448 var det sannolikt den första gången som Det Kongelige Kapel – världens äldsta musikensemble – som bildats detta år, kunde höras i Lund både vid Lerbäckshög och i domkyrkan när Christian I hyllades som ny kung.
En ny tid
Under följande århundrade miste Lunds sin betydelse som världsligt och kyrkligt maktcentrum.
1536 genomförde Christian III den lutherska protestantismen i Danmark. Nu kunde det inträffa att det blev helt tyst i domkyrkan flera timmar i sträck, något som aldrig tidigare lär ha inträffat under dess 500 år. De dagliga mässorna vid sidoaltare slopades, och även mässan i högkoret. I stället anordnades fullständig mässa endast på söndagar, onsdagar och fredagar vid ett nytt högaltare nedanför lektoriemuren som tidigare skilt kreti och pleti från kanikerna och högkoret. Folket gavs nu möjlighet att delta aktivt i gudstjänsterna och sjunga med i psalmer och hymner. En psalmbok på danska hade getts ut redan 1528 och 1537 tillkännagavs en evangelisk kyrkoordning för Danmark.
Text (2024): Boel Lindberg
Foto (där inget annat anges) kommer från bilddatabasen Medeltidens bildvärld