Hermelin, Eric ( 1860 – 1944), friherre, författare, översättare
”Jag översätter för att tina upp vår frusna tankeförmåga
och för att sätta våra hjärtans vågor i svallning.”
Eric Hermelin är en av de mytomspunna lundaprofilerna.
Han slutade, efter ett äventyrligt liv, sina dagar som intagen på Lunds hospital (senare S:t Lars mentalsjukhus) i Lund, där han levde från 1909 till sin död 1944. Hans sjukdom var den grava alkoholism, som han troligen utvecklade redan under sin studietid i Uppsala. Under hans långa tid som patient tillkom hans översättningar av europeiska och orientaliska mystiker.
Tack vare honom finns många av den persiska litteraturens klassiker översatta till svenska, om än på ett högst personligt och ålderdomligt språk. Hermelins översättningar nådde först inte så många läsare. Men för en handfull diktare som exempelvis Vilhelm Ekelund och Hjalmar Gullberg fick de stor betydelse. Intresset för Hermelin, hans liv och hans gärning, fick en senkommen renässans bl.a. tack vare Per-Erik Lindahls biografi ”Ångesthjulets svängningar”, som kom 1976.
När den första vågen av flyktingar från Iran kom till Lund på 1970-talet fann man till sin häpnad att deras klassiker sedan länge fanns översatta till svenska, om än i en något svårläst språkdräkt. De gamla grå volymerna i Stadsbibliotekets källare kom plötsligt i cirkulation.
Ett oroligt, kringflackande liv
Eric Hermelin, född 1860, var en av åtta syskon och son till den adlige godsherren, riksdagsmannen och nykterhetsivraren Axel Hermelin. Hans mor, Eugenia, var dotter till missionären Peter Fjellstedt. Efter misslyckade studier i Uppsala, där han utvecklade sitt beroende av alkohol, togs han hem och sattes i jordbrukslära. Detta misslyckades, och på 188o-talet sändes han till Amerika, där han lät sig värvas till den nordamerikanska armén. Ganska snabbt blev han avskedad på grund av dåligt uppförande och alkoholism. Efter ett mellanspel på en tysk kuranstalt, tog han värvning i brittiska armén 1886. Hans regemente sändes efter något år till Indien, där Hermelin vistades till 1893. Efter att ha återvänt till Europa tvingades han lämna även denna armé med ”vanhedrande vitsord”. Han vistades därefter en kort period i Amerika och på Jamaica. Släkten lyckades få hem honom och han sattes på flera olika kuranstalter, utan att man lyckades få bukt med hans drickande. Familjen fick honom omyndigförklarad 1897, hans bror Joseph Hermelin (konservativ riksdagsman och nykterhetsivrare som sin far) blev hans förmyndare. Därefter tilläts han att emigrera till Australien (Melbourne och Tasmanien), där han mest arbetade som lantarbetare och där han stannade till 1907. Det periodiskt utbetalade underhåll han fick av familjen gjorde han alltid snabbt slut på. Han drevs därför till diverse förseelser – snatteri, småstölder – för att skaffa pengar. Familjen tog hem honom än en gång.
Hermelins alkoholproblem var således kroniska och blev han förklarad sinnessjuk och i behov av vård. Han tog då in som patient på S:t Lars, där han levde väl med hjälp av sin ärvda förmögenhet.
I Lund
Han disponerade två egna rum i en av förstaklasspaviljongerna, samma hus som där NTI gymnasiet håller till idag.
Förutom alkoholproblemen led han också av depressioner, oro och vredesutbrott. Under åren fram till ca 1930 resulterade det i flera rymningsförsök. Lindahl berättar till exempel om några månader 1921, då Hermelin gick till fots till Malmö, tog tåget till Göteborg och begav sig vidare, troligen till fots, mot Värmland och Dalarna. Så småningom anlände han till Stockholm, där han berusad greps av polis och därefter fördes tillbaka till Lund. Efter 1930 tycks hans tillstånd ha stabiliserats. Han fick rör sig mer fritt och sågs då och då i Lund, där han hade flera vänner, som han umgicks och brevväxlade med. Bland dem kan nämnas Gunnar Jarring (som Hermelin undervisade i persiska). Hermelin utvecklade vänskapliga förbindelser med stadens bokhandlare och antikvariatshandlare, där Hermelin var storkund. Troligen träffade han varken Vilhelm Ekelund eller Hjalmar Gullberg, vilka båda var samtida med Hermelin i Lund och för vilka Hermelins översättningar av sufisk poesi haft så stor betydelse.
Översättaren
Inskrivningen på S:t Lars satte således punkt för en äventyrlig, men också självdestruktiv period i Hermelins liv. Men S:t Lars blev också en fristad, där han påbörjade sin gärning som översättare. I Indien hade Hermelin kommit i kontakt med den persiska, sufiska traditionen och dess poesi. Bland hans översättningar kan nämnas verk av Omar Khayyam, Sadi, Rumi, Attar och Mahmud. Men han översatte också kristna mystiker, såsom Swedenborg och Böhme.
Hermelin var språkligt konservativ, han vägrade tillämpa 1906 års stavningsreform och han avskydde 1917 års bibelöversättning. Översättningarnas språk var medvetet arkaiserande, men uttrycksfullt och poetiskt. I allmänhet hittade han inte någon förläggare, utan fick bekosta utgivningen själv. Hermelin tog också tidigt ställning mot nazismen och mot antisemitism i ett par skarpt formulerade småskrifter.
Hermelin kom aldrig till Iran, vars klassiska litteratur spelade en så viktig roll för honom. Men 1943 besöktes han av Irans ambassadör i Stockholm, som å sitt lands vägnar tackade honom för hans översättargärning och förlänade honom Irans Lejon- och Solorden.
Eric Hermelin avled 1944.
2007 gjorde tio av konstnärerna i konstnärsateljéerna i S:t Larsparken en utställning, där man på olika sätt skildrade Eric Hermelin och berättade om hans levnadsöde. Man satte också upp tio skyltar i parken med Hermelins översättningar av sufiska poeter. De finns fortfarande kvar.
Läs mer
Lindahl, Per-Erik, ”Ångest-hjulets svängningar”. En biografi om Eric Hermelin. 1976. (Det finns en omfattande litteratur om Hermelin. Lindahls biografi anses som standardverket.)
Hermelin, Eric, Blif en dåre!: marginalanteckningar och stridsskrifter. 1997.
Ett urval av Hermelins översättningar, som fortfarande kan finnas på folkbiblioteken:
Omar Khajjam, Rubaiyat. 1993.
Persisk balsam. Översättningar i urval av Carl-Göran Ekerwald. 2007.
Persiska antologin. Översättningar i urval av Carl-Göran Ekerwald. Flera upplagor 1976-2002.
Sadi, Lustgården. Inledning och kommentarer av Carl-Göran Ekerwald. 2010.
Text: Ingrid André, foto: Gunnar Menander