Tegnér, Elof (1844 – 1900), bibliotekarie
Elof Tegnér föddes den 30 juni 1844 i Källstorps prästgård söder om Malmö. Han var son till kyrkoherden och prosten Christoffer Tegnér och hans hustru Emma Sofia Kinberg. Hans farfar var skalden och biskopen Esaias Tegnér och han var yngre bror till professorn i semitiska språk och bibelöversättaren Esaias Tegnér d. y.
Under vistelser i Arild på somrar under slutet av 1890-talet skrev Elof Tegnér sina memoarer. Då de innehöll en del kritiska omdömen om ännu levande personer, beslöt man att vänta med utgivandet, men efter 75 år tillät dottern Ingeborg Tegnér att de fick publiceras. De är en värdefull källa inte enbart till hans liv utan också till Lunds lokalhistoria och svensk bibliotekshistoria. De heter Minne och silhouetter af Elof Tegnér och är utgivna av Rolf Arvidsson (Gleerups, 1974).
Han började 1860 sina studier i Lund, där han redan 1865 blev fil. dr med en avhandling i historia. Samma år antogs han som amanuens vid universitetsbiblioteket. Han gjorde också flera resor till utlandet för arkiv- och biblioteksstudier. Eftersom det var ont om tjänster i Lund sökte han och fick en befattning vid Kungliga Biblioteket i Stockholm. Det var då inhyst i Kungliga Slottet, och i sina memoarer har han mycket att berätta om både personal och arbetsförhållande i de förnäma men mycket olämpliga lokalerna. 1877 flyttade man till ett nytt hus i Humlegården, som fortfarande används. Tegnér övervakade flyttningen och gjorde det så effektivt, att utlåningen inte behövde inställas en enda dag under de två månader som flyttningen tog.
I sina minnen ger Elof Tegnér en mycket positiv för att inte säga förälskad bild av Stockholm på 1870-talet. När han kom dit hade kriget mellan Preussen och Frankrike börjat. Nästan hela Sverige tog fransmännens parti, och från krogarna hörde man idel franska sånger. Han trivdes på Kungliga Biblioteket, och det var först efter stor tvekan som han kom tillbaka till Lund 1885 som chef för Universitetsbiblioteket. En kallelse till att bli den första rektorn för Göteborgs högskola, tillika professor i historia, avböjde han. Efter ett långvarigt hjärtlidande avled han alltför ung.
Från Kungshuset till Helgonabacken
Också i Lund fanns många problem att lösa. Lokalerna i det så kallade Kungshuset i Lundagård var klart otillräckliga, katalogen föråldrad och mycket annat. De nya lokaler på Helgonabacken som man 1906 flyttade in i, fick Tegnér dock aldrig uppleva. Den stora lappkatalogen i gröna boxar som mången äldre forskare har minne av, den är upplagd under hans tid.
”Med Elof Tegnér kan svenskt biblioteksväsen sägas gå in i sitt moderna skede. Det var väsentligen genom hans insatser som biblioteken växte ut till serviceorgan för den vetenskapliga undervisningen och forskningen vid våra universitet och högskolor” (Rolf Arvidsson). I minnena får läsaren många interiörer, några dråpliga, från hur det var att arbeta på ett större bibliotek vid denna tid. På Kungliga Biblioteket var det ganska lätt att bli inskriven som amanuens. Då fick man titeln Kunglig sekreterare (förkortat: sekter) och det enda man förväntades göra var att infinna sig ett par gånger om året. Någon lön fick man inte, men i gengäld kunde man fritt förse sig med papper. Bland dessa amanuenser fanns en tid också den unge August Strindberg. Tegnér skildrar Strindberg i den ovanliga rollen som biblioteksanställd. Han har klar blick för Strindbergs storhet som författare, men är i övrigt kritisk mot honom.
Elof Tegnér själv arbetade hårt och effektivt. Förutom sina uppgifter på biblioteket fann han också tid till ett omfattande författarskap. Han och historikern Martin Weibull skrev Lunds universitets historia i samband med 200-årsjubileet. Särskilt intresserad var Tegnér av litteraturhistoria, där han kunde använda fynd i bibliotekens handskriftsavdelningar, som han var väl förtrogen med. Så tillkom en stor biografi över Gustaf Maurits Armfelt (1883 – 1887), den äventyrlige politikern under gustaviansk tid, nu mest känd för att två gånger ha uteslutits ur Svenska Akademien (från olika stolar).
Av naturliga skäl var Elof Tegnér intresserad av sin farfar biskopen och var den förste som tog fram hans brevväxling. I den så kallade jubelfestutgåvan av Tegnérs skrifter (1882, hundra år efter hans födelse), finns ett urval av breven med. De bidrog till att nyansera den harmoniska bild av nationalskalden som var allmän vid denna tid.
Även om Elof Tegnér med glädje såg tillbaka på åren i Stockholm, var han i själ och hjärta skåning och lundensare. Hans skildring av Universitetsbiblioteket i Lund under 1860-talet är mycket läsvärd. Överbibliotekarien hette då Edward Berling, en framstående kännare av Lunds äldre minnen. En gång var Tegnér hemma hos honom på en bjudning, där också den gamla franska språkmästaren Jollain var med. Det råkade vara sextioårsminnet av slaget vid Austerlitz, alltså den 2 december 1865, Jollain tog upp Marseljäsen och alla stämde in. Tegnér beskriver det som ett egendomligt minne.
Elof Tegnérs tid som bibliotekschef i Lund blev inte lång. Flera av de initiativ han tog kunde förverkligas först efter hans död. Tegnérsalen i Lunds UB är närmast uppkallad efter hans farfar, men också Elofs porträtt hänger där och hans insats för biblioteket var större.
Text: Sten Hidal