Weidman, en akademisk 1700-talssläkt
Under 1700-talet studerade flera med namnet Weidman vid Lunds universitet. En av dem hette Johan Gottfrid, och om honom skrev Bror Olsson i Doktorspromotioner i Lund (1947) att han var en så duktig student att konsistoriet under ett sammanträde år 1730 diskuterade om han ”på grund av sin ungdom borde uteslutas” från promotionen – han var nämligen bara 20 år gammal och det fanns en kö av äldre studenter som visserligen inte hade visat samma förmåga men med ålderns rätt ville komma först. Men skickligheten fick företräde, och Johan Gottfrid blev promoverad till magister – efter att redan vid 19 års ålder ha blivit prästvigd.
Johan Gottfrid levde snabbt och intensivt, och han hann vara huspredikant hos universitetets kansler Carl Gyllenborg, regementspredikant vid kungliga livgardet och kyrkoherde i Gladsax och Tommarps pastorat innan han dog 1750 vid 40 års ålder. Med sin hustru, kyrkoherdedottern Anna Philippa Nolleroth, fick han elva barn, och när de blev faderlösa var den äldsta tolv och den yngsta ännu ofödd. Sex av dem dog som små, men fem av barnen levde till vuxen ålder, och det var deras mors förtjänst.
När Anna Philippa blev änka flyttade hon med barnen till ett hus på nuvarande Bredgatan (tidigare Norregatan 16) i Lund och såg till att sönerna fick universitetsutbildning. Hon stöddes av en förstående omgivning, men lyckades uppenbarligen väl med att nyttja husets täppa för att kunna ge barnen både en god uppfostran och mat i magen. De kvitterade med tacksamhet och goda resultat. Äldste sonen Olof Elias magisteravhandling Dissertatio moralis de moralitate adulationis etc. från 1761 sticker verkligen ut från mängden. I den latinska texten finns en sida på svenska infälld, som i versifierad form framför sitt innerligaste tack till modern. Den läsare som inte blir rörd av detta är en sten, och det hela slutar: ”Eder gunst jag kan omtala/ Men ej annorleds betala/ Än med detta pappers kram./ Dock så länge himlen gifwer/ Lifstid, jag med wördnad blifwer/ Och med tacksam ödmiukhet/ Min högtährade huldaste Moders/ ödmiuklydigste Son/ Olaus Elias Weidman.” Denne äldste son lämnade Lund och gjorde sedan en strålande karriär som centralt placerad ämbetsman i Stockholm. Efterhand blev han upphöjd till friherre och slutade som president i kammarkollegium med serafimerordens stjärna på bröstet. Hans liv uppvisar en av den gustavianska tidens mest spikraka karriärer, från den skånska myllan till den stockholmska gräddhyllan.
Den goda moderns fjärde son hette Thure. Han skrevs in – tillsammans med sina äldre tvillingbröder Per Gottfrid och Lars Johan – vid universitetet vid tolv års ålder och hörde till Skånska nationen. I Carl Sjöströms Skånska Nationen före afdelningarnes tid (1897) radas Thures karriär upp: magister primus 1766, biblioteksamanuens 1767-1772, docent 1767-1771, adjunkt i österländska språk och grekiska 1771, professor i österländska språk och grekiska 1776, prästvigd 1778, 3:e teol. professor 1779, teol. doktor 1779, biskop över Skara stift 1789, ledamot av Nordstjärneorden 1792, kommendör av samma orden 1805 och jubelmagister 1817. Bakom denna framgång låg hårt arbete och höga ambitioner, men också ett skickligt nätverkande. Thure lyckades nämligen få biskop Olof Celsius dotter Lovisa till hustru. Celsius hade nära förbindelser med Gustav III, och när biskopssätet i Skara var ledigt kunde han bereda väg för svärsonen.
Anna Philippa slutade sina dagar av ”ålderdomsbräcklighet” vid 71 års ålder i huset på Bredgatan den 10 juni 1784. Enligt dödboken ägde hennes jordfästning rum i domkyrkan fyra dagar senare och ”på någon tid” sattes stoftet i den murade graven vid södra ingången till ”Krafts Kyrcka”, det vill säga kryptan. Alla klockor klämtade under likringningen och två ringningar ackompanjerade processionen från och till sorgehuset. Sannolikt fick Anna Philippa sin sista vila på Krafts kyrkogård, som idag är Krafts torg.
Lund i sopor och flammor
Thure var rektor för Lunds universitet 1779 och 1788 under sin tid som professor vid teologiska fakulteten. Första gången var han bara 35 år, den andra gången var han 44 år och hade samlat på sig mera administrativa erfarenheter. Som rektor fick han utlopp för sin ungdomliga energi, inte bara inom universitetet utan även i staden Lund, vars jurisdiktion var delad mellan staden och universitetet. Fredrik Gadde skriver i sin bok På halmtakens tid (1958): ” Det var nog ingen tillfällighet, att professor Weidman var den, som sökte få till stånd en rättelse av gamla missförhållanden. Han var en kraftkarl.” Men vilka var då problemen?
Gadde ger en levande bild av bristande hygien, obefintlig renhållning och brandrisker i slutet av 1700-talet, men går också igenom de initiativ som togs för att förbättra läget. En ny gatordning och en ny brandordning fastställdes för Lund 1734. Men det var si och så med tillämpningen av regelverket. Borgmästarna gjorde inget de närmaste decennierna efter ordningarnas ikraftträdande; det var lika eländigt som förut. När universitetet fyllde 100 år 1768 gjordes visserligen en storstädning av Lilla Torg, där processionen skulle passera, men förbättringen var tillfällig. Så i mars 1778 kom elden lös i snickare Tulldahls hus vid Lilla Södergatan. Snickaren blev stämd inför rätta för att han, trots flera varningar, hade låtit bli att laga kakelugnsröret och dessutom utan lov lagt halmtak på huset. Detta skakade liv i universitetets ledning, och rektorn Andreas Stobaeus påminde i konsistoriet om vikten av att följa brandordningen. Thure Weidman var närvarande, och han lovade att inkomma med en åtgärdsplan.
Året därpå hade Thure Weidman blivit rektor och när det var dags för ett gemensamt sammanträde mellan stadens och universitetets jurisdiktioner den 22 november 1779 lade han fram ett stort åtgärdsprogram byggt på en noggrann husesyn: det stod klart att 139 av stadens hus hade halmtak. Alla dass som vette utåt gatorna var förtecknade i underlaget och gatuordningen hade gåtts igenom med borgmästaren före mötet. Weidmans förslag till röjning av staden antogs enhälligt och man beslutade att genomföra en kontroll med målet att alla påtalade olägenheter skulle åtgärdas. Avträden mot gatorna skulle tas bort, svinen skulle inte längre få springa fritt på gatorna, alla halmtak skulle ersättas och gatuordningen från 1734 skulle följas.
Thure Weidmans härnadståg mot sopor och eld varade inte så länge, eftersom rektorsämbetet cirkulerade mellan professorerna och borgmästarna saknade den weidmanska energin och övertygelsen. Snart var allt tillbaka till den vanliga lunken, grisarna inberäknade. Thure Weidman själv flyttade till Skara och höll istället sitt stift under uppsikt i närmare 40 år. Men hans försök att få hyfs på Lund bör ihågkommas som det första.
Text: Solfrid Söderlind
Läs mer
Edlund, B. Ofrälse studenter i Lund utanför nationsindelningen 1710 – 1814. 1981.
Gadde, F., På halmtakens tid. (Gamla Lund årsbok). 1958
Lagerheim, E., Arfwedh Larsson och Karin Utter samt deras afkomlingar: Släkterna Weidman, Lagerheim, Weidenhielm : Anteckningar. 1910.
Olsson, B., Doktorspromotioner i Lund. (Gamla Lund årsbok). 1947.
Pamp, B., Från Gödelöv till Östen Undéns gata: en uppslagsbok över ortnamn i Lund under tvåtusen år. (Gamla Lund årsbok). 1998
Sjöström, C., Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682 –1832): biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik. 1897
Warholm, J.W. (1874). Skara stifts herdaminne Senare delen. s. 44 – 46. 1874.
Se även Lundagård före Hårleman – Kulturportal Lund.