Norra Fäladen från början
Lerigt och klabbigt – men också uttryck för expansion och framtidstro. Så kan man karakterisera Norra fäladen på 1960-70-talen. Lund växte snabbt då, t ex universitetet och sjukhuset. Liksom många andra inflyttare bosatte vi oss på Norra Fäladen. Området byggdes då – här fanns både hyreshus, t ex de gula tegelhusen på Magistratsvägen, HSB-husen på andra sidan Svenshögsvägen och flera småhusområden. Husköparna kunde välja mellan radhus, kedjehus och friliggande villa. Här fanns allt.
Vi köpte ett radhus i ett område som byggts av den lokale byggmästaren Harry Karlsson – idag skulle man kanske sagt fastighetsmogul. Han experimenterade gärna med nya material – innertaken bestod av plastfolie som var svår att hålla ren. Alla dörrhandtag var av plast. Försäkringsbolagen var inte glada. I vårt kök saknades det både strömbrytare och el-uttag. Vi tände ljus och försökte intala oss att det var mysigt – men samtidigt undrade vi varför lampan lyste hos grannen. Det visade sig att elektrikernas sista jobb på fredagen var vårt kök.
De flesta familjerna runt omkring var i vår ålder och hade barn. Vi var alla i samma båt med diverse husproblem och undringar om dagis och skolor. En härlig gemenskap direkt och barnen hade snabbt kompisar. I den lilla trädgården testades trädgårdskunnandet. Intresset var större än kunskapen. Vad kunde man odla i den hårda lerjorden? Gränserna utgjordes av avenbokshäckar – ingen kunde väl tro att de små häckplantorna med tiden skulle växa till snabbväxande och ogenomträngliga buskage.
På torget hade både Ica och Konsum butiker, rättvist lika stora. Men kunderna föredrog ICA (Jätten) och så småningom vek Konsum ner sig. Där Hälsocentralen nu har lokaler låg ett bageri/konditori (en tid var det Ramklints som hade filial). Dofterna på morgnarna var förförande. Intill bageriet ett stort postkontor. Där fick kunderna stå i kö i väntan på att betjänas av effektiva knytblusklädda kassörskor. Mittemot ICA låg en blomsterhandel. Stadsdelskatten Tusse hade där en av sina viloplatser. På disken. När han blivit överkörd skyltades till sorg. Men Tusses minne är för alltid bevarat – han är en del av konstnär Christer Bordings fontän i granit på torget.
Skolor och annan service fick komma efterhand. Delfinens källare fick duga som klassrum i början.
Sankt Hans backar, eller Monti komposti, som de omgjorda sophögarna fick heta, blev ett härligt utflyktsområde. På senare år fick vi en bygglekplats vid Borgarparken. Här samsades barnen med höns, kaniner o några getter och, förstås, mängder med byggbråte. Jag har gått förbi några gånger och undrat var dagens Fäladsbarn håller hus.
Tack vare en framsynt skoldirektör – K.G. Ljunghill – fick också Fäladen en genomtänkt högstadieskola som rymde både en aula med scen och ett stadsdelsbibliotek. Både skolan och centrum ritades av Yngve Lundquists arkitektkontor.
Det snålades inte på konstnärlig utsmyckning. En stor skulptur av Alexander Calder framför Fäladsgården och en glasskulptur av Edvin Öhrström på Fäladstorget.
Bebyggelsen slutade vid Norra Gränsvägen. Där tog fälten vid. Findus hade kontraktsodling på ärtor några år och när maskinerna hade skördat fick de boende ta resten – och det var inte lite.
Det fanns inget skydd mot snöstormar från nordost. En hiskelig upplevelse var snöstormen vid nyår 1979. Då stod en hel rad bilar insnöade på Gränsvägen. Nödvändiga transporter skedde med hjälp av bandvagnar.
Vi hade snälla snörika vintrar ibland. Då åkte vi skidor på fälten mot Stångby. Om det frös ordentligt spolades tennisbanan i Borgarparken och blev skridskobana för en tid – ibland bara några dagar.
Norra Fäladen fick snabbt en multietnisk befolkning. I folkmun kallades busslinjen Orientexpressen.
Text: Solveig Ståhl