logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Vi flyttade till Väster på 1940-talet

   Lundabor berättar

Sommaren 1946 flyttade vi in i tvårummaren på Byggmästaregatan 6A. Huset var inte färdigbyggt, endast vår lägenhet var inflyttningsklar. Trappuppgångarna bestod av rå betong, trappräcken saknades. El var inte inkopplad, men det gick bra för gasspis var det normala och så hade vi fotogenlampa. Den första tiden var vi ensamma i huset.

Hur kunde detta gå till? Jo, det var den snälle storbyggmästaren Tatis Andersson som gjort det möjligt. Vår mamma hade gått upp till honom och frågat: Kan ni inte göra min lägenhet färdig först? Och då gjorde han det. Han måste ha förstått hur mycket hon längtade efter att återförenas med sina tre barn i ett eget hem efter flykten hem från krigets Tyskland. Under ett år hade vi varit uppdelade mellan snälla släktingar i Lund och Kristianstad.

Området kring Västra station 1946. Längst till höger skymtar de nya husen på Byggmästaregatan. Foto: Kulturen

Vår lägenhet var fin och balkongen bland det finaste. Den tog upp halva husgaveln mot söder. Därifrån hade vi öppen sikt över en vidsträckt vildvuxen äng, där det till en början gick kor på bete. Längst bort mot Trollebergsvägen kunde vi se Bjärredstationen, en stor gul träbyggnad, som sedan länge övergivits av tåg och spår och skulle rivas så småningom.

Den stora häggen intill fick vara kvar längre, grann och ljuvt doftande när vi sedan fick uppleva den i blom. En bit bort till vänster på ängen mot Klosterkyrkan till hade kvarterets pågar sina klätterträd i dungen av ståtliga gamla almar (tror jag det var). Bakom träden skymtade stadsbudstallets grå tegelbyggnad. 14-åringen, som var jag, gick ofta dit för att klappa stadsbudens snälla hästar. Stallet och ett lika gammalt boningshus intill var vad som återstod av Klostergårdarna som en gång hört till S:t Peters nunnekloster. Utfarten från stadsbudstallet gick i rät vinkel över ängen mot Byggmästaregatan. Där på den smala vägen kom tvåspannen med buller och bång på väg till sina jobb, ofta i skarp trav, ibland till och med i galopp.

Mot Lokföraregatan, parallellt med vårt hus, höll man på att bygga det sista huset i den omgången. Det som i sinom tid skulle bli Bjeredsparken var ännu mest vildmark ur vilket två stora luftbevakningstorn från krigstiden reste sig. För pågarna var de ett prestigeobjekt. Det gällde att klättra upp, vilket var förbjudet – och svårt eftersom de nedersta stegen satt högt upp.

Cirkusen kommer!

Herman med lillebror. Foto: privat

Där Byggmästaregatan slutade i norr fanns Marknadsplatsen och dit kom Cirkusen en gång om året – efterlängtad. Företagsamma ungar, bland dem min bror Herman, fick hjälpa till att leda djuren från godsstationen. ”Tänk att gå med två kameler över Kung Oscars bro, det glömmer man aldrig” säger han ännu idag med inlevelse.

Balkongen var en tillgång på flera sätt.

Eftersom den låg på bottenvåningen var den perfekt för kasperteater. Herman och jag hukade bakom balkongräcket och lät kasperdockorna agera ovanför våra huvuden i efter hand påhittade dramer. Några småglin följde det hela från gräsplätten nedanför. När vi omsider tittade över kanten trodde vi inte våra ögon. Där var nu fullt med folk, barn såväl som vuxna. (Betänk att detta var före TV-åldern)
Folksamlingen ville ha mer och vi lovade återkomma. Flera föreställningar, välbesökta, följde. De annonserades av Herman, som gick runt med en trumma och ropade ”Kasperteater idag klockan 4”. Vår mamma vågade inte titta ut. Husets vaktmästare satte stopp för det hela. Publiken trampade ner gräsmattan framför balkongen och han var jättearg.

Ingrid med lillebror. Foto: privat

Från Hantverksgatans mynning och upp till Bryggaregatan är Byggmästaregatan sig rätt lik – om man undantar mängden av affärer. Vi hade allt i närheten: tvärs över korsningen Blenda Olsons mjölk- och brödaffär med vevmangeln i källaren. Efter Jensens conditori kom grönsakshandel, livsmedel- och köttaffär, frisör och cykelmakare. Åtta affärer var det i raden, jag minns inte alla. Lite längre bort låg post och bank, skomakare, livsmedel- och charkuteributik. Vi på Byggmästaregatan var därmed i stort sett självförsörjande. Men självklart tog vi oss ändå dagligen till ”stan”. Två möjligheter fanns: Viadukten och Kung Oscars bro. Däremellan låg järnvägen som effektiv barriär. Nog verkar det som om det var minst 100 år sedan vi var barn på Byggmästaregatan 6 A. Livet var så annorlunda på

1940-talet och det är väl inte många nu som kan se framför sig ängen, häggen, Bjärredstationen och stadsbudstallet. Tingshuset, landstingshuset och bebyggelsen kring Västra stationstorget har lagt sig över alltsammans.

Text: Ingrid Moritz

  Senast uppdaterad 2 februari, 2021 av Ingrid André
  Publicerad 31 januari, 2021 av Ingrid André