logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Ståhlberg, Sven (1913-1999), auktionsutropare

   Profiler

Sven Ståhlberg vid en av sina sista auktioner i mars 1982. Som vanligt drog auktionen en stor och blandad publik. Foto: Claes Wahlöö/Kulturen

I mars 1982 stängdes Lunds kommunala auktionskammare i Kattesund. Samtidigt lämnade Sven Ståhlberg sin tjänst för att gå i pension. Under de 32 åren som auktionsutropare, och så småningom även auktionschef, genomförde han inte mindre än 2583 auktioner, och klubbade in åtskilliga miljoner kronor till staden Lunds kassa.

Sven Ståhlberg var en uppskattad lundaprofil. Med sin lite torra humor lyckades han få lundaborna att bjuda av hjärtans lust. Stämningen var ofta uppsluppen i salen där det hölls auktioner onsdagar och fredagar och ibland även kvällar. Ett gratis folknöje som drog en blandad publik, inte minst pensionärer, hemmafruar och studenter, som inte alltid köpte något utan bara kom för showen och gemenskapen.

Av studenterna fick Sven Ståhlberg tillnamnet ”Mittbenan” i kraft av sin frisyr:

”Även om du inte själv köper något, har du gratis underhållning i ett par timmar. På grund av ”Mittbenan”. Mittbenan är auktionisten. Han har ordet i sin makt. Med små och stora medel övertygar han sin publik om att den tingest som just går för klubban är oumbärlig. Han kan verkligen konsten att egga sina fans!” skrev studenttidningen ”Student Lundblad”.

Det gick undan när Sven Ståhlberg höll i klubban: 60 rop i timmen hann han med – ett i minuten. Med omisskännligt tonfall och i rask takt auktionerade han ut objekten:

”Ja! Här har vi några barnböcker. Ja! Bra för alla som har barn, eller något på gång. Ska vi börja med en femma?”

Lokalpressen gjorde gärna reportage från auktionerna och ger en bild av Ståhlbergs utropsstil:

”Här har vi en liten radio som man kan sitta och lyssna till om kvällarna. Vi kan inte få ljud i den men med lite batterier ska det nog gå” kunde Ståhlberg säga utan att rodna.

Mannen som nyss köpt ett par ullkardor fick av Ståhlberg rådet att gå hem och kamma sin fru med dem.

Varenda gång budet nådde det magiska talet sjutton kronor – utropade Sven Ståhlberg: ”Sjutton! Det var som sjutton! Det bidde sjutton” En envis upprepning som under årens lopp både hann grundligt tråka ut publiken och få den att kapitulera i skratt.

Ibland blev det ekivokt, som när en enkel tavla föreställande en dam hade svårt att finna köpare: ”Tittar man efter riktigt noga kan man nog ana kussimurran!”

Långt innan vintage och återbruk var en stark trend konstaterade Sven Ståhlberg att auktionerna bidrog till en fruktbar ”rundgång”. Ungdomar och studenter kom ofta för att köpa möbler till sitt första hem:

”De målar upp dem och gör dem fina. Sedan kommer de hit igen med dem när de flyttar”.

Sven Ståhlberg hade hunnit med en hel del innan han 1950 ”lånades in” som timanställd auktionsutropare på ett månadsvikariat som kom att förlängas i 32 år. 

I unga år gick han med i socialdemokratiska ungdomsklubben och var hela livet engagerad inom arbetarrörelsen. I många år satt han i Lunds stadsfullmäktige och i över tjugo år var han hälsovårdsnämndens ordförande. Han satt i styrelserna för Lunds arbetarkommun, för ABF och för KF-Solidar i Malmö-Lund-regionen och han var ombudsman för hyresgästföreningen.

Sven Ståhlberg växte upp i en stor syskonskara i Nöden. Han förblev hemstaden trogen hela sitt liv:

”Jag är både född och gjord här och tänker aldrig flytta härifrån”, sa han sista arbetsdagen 1982, bestämt och utan sentimentalitet. Han såg fram emot pensionärslivet och vårbruket på kolonilotten intill dåvarande Åkerlund & Rausings fabrik.

Text: Britta Collberg

  Senast uppdaterad 13 februari, 2024 av Ingrid André
  Publicerad 11 februari, 2024 av Ingrid André