Nasoteket
Det var den 29 november 1986 som Hans Alfredson installerades som hedersledamot i Akademiska Föreningen. I sitt tacktal vid middagen i Lilla salen i föreningshuset tog han upp en idé som han grunnat på under resan till Lund. I Stora salen finns sedan länge en namnfris med namn på bemärkta personer som studerat i Lund men varför inte pryda Lilla salens väggar och tak med avgjutningar av förtjänta personers näsor. Därigenom skulle man skapa historiens första Nasotek och efter hand som salen fylldes med näsor skulle den alltmer påminna om en droppstensgrotta.
Verksamheten påbörjades 1987 då ett Nasalt utskott konstituerades. Stadgar antogs samma år och vari Nasotekets grundsats uttrycks sålunda:
§ 2 Nasotekets grundsats är att näsan, hos den påklädda människan är den mest framträdande kroppsdelen. Den är därmed också den del som är viktigast att avbilda och bevara för framtiden.
Syftet är att pryda Akademiska Föreningens inre med avgjutningar av särskilt förtjänta personers näsor för att för all framtid minna om män och kvinnor vilka gjort synnerliga insatser. Nasoteket är näsvist men politiskt obundet och lägger sig icke i eller tar ställning i religiösa, politiska, etiska, estetiska eller andra ovidkommande frågor. Bland utskottets medlemmar märks en kråka (sekreterare), kranskötare (som sätter upp näsor), trynemästare (som gjuter av näsor) samt ett antal övriga ledamöter, så kallade nasare. Nya näsor registreras i ett Diarium Nasale eller Första Nosebok och skulle någon längre fram visa sig ovärdig nasifieringen kan denasifiering bli aktuellt och en sålunda petad näsa kastas på en nostipp. Det har dock till dags dato aldrig inträffat.
Själva avgjutningen av näsor sker under solenna former och alltid med läkare närvarande och den nasifierade erbjuds alltid något stärkande efteråt. Någon förvarning ges inte till den tilltänkta näsan utan överraskningsmomentet är en viktig del av ceremonin. Detta innebär att nasifieringar skett på många oväntade ställen som framför de på universitetstrappan uppställa studentsångarna på Första Maj eller på Akademiska Föreningens scen. Näsa nummer 1 är naturligtvis Hasse Alfredson och bland de tidiga näsorna återfinns också förre statsministern Ingvar Carlsson vars merit i detta sammanhang är hans tidigare uppdrag som lånekassör i Västgöta nation.
Inom näsorna finns två huvudkategorier; dödliga och odödliga näsor och bland de senare återfinns Carl Adolph Agardh, Esaias Tegnér, Otto Lindblad, Tycho Brahe med flera vilka av uppenbara skäl måst avgjutas från respektive statyer. Till dags dato har en bit över 200 näsor samlats in och de kan beskådas i Aten på Akademiska Föreningen.
Lunds universitet äger numera även en Nasologisk fakultet där hittills sju nasologiska avhandlingar utkommit. Bland dessa märks Näsan i erotiken (Olof Jarlman), Näsan i noten (Carlhåkan Larsén), Näsan i haptiken (Mischa Billing) och Att lägga näsan i blöt: studier i nasologi och etik (Göran Bexell). Vid godkänd avhandling erhåller respondenten en nosring. Nasoteket ger också ut en skriftsamling under namnet Acta Nasologica med nya rön kring detta angelägna område.
Nasoteket har också manifesterat sig på andra håll i Lund och i Botaniska trädgården anlades en plantering med särskilt doftrika växter, en Nästäppa. Till Nasotekets samhällsnyttiga verksamhet hör även att man vid en exkursion till Båstad för att gjuta av Carl Adolph Agardhs näsa passade på att åtgärda det ”täppta” tunnelbygget genom Hallandsåsen genom en välplacerad dos med näsdroppar.
Icke att förglömma har Nasoteket under åren byggt upp en ansenlig sångskatt som samlas i en Nasalmbok.
Nasoteket har såvitt är bekant ingen motsvarighet någon annanstans i världen och är därmed som så mycket annat unikt för Lund
Text: Göran Larsson, näsa nr 18