Stadsbibliotekets historia – en lundensisk långbänk.
1928 flyttade Stadsbiblioteket från sin gamla lokal i Uggleboet (församlingshemmet på Södra Esplanaden) till Stadshuset, mitt emot domkyrkan. Där blev biblioteket kvar i drygt 42 år!
Mer om Stadsbibliotekets äldre historia.
De nya lokalerna visade sig ganska snabbt vara för små, framför allt var barnavdelningen alldeles för liten redan från början.
1935 kunde man göra en ombyggnad, som bl.a. innebar att en del av tidningsläsrummet ändrades till ungdomsavdelning och man lyckade också klämma in ett arbetsrum till stadsbibliotekarien.
1937 diskuterade man i biblioteksstyrelsen för första gången möjligheten att skaffa större lokaler. Ingenting hände och kriget kom emellan.
Men biblioteket växte, de kommunala anslagen medgav både att bokbeståndet växte och att personalen sakta utökades. Besökarantalet och utlåningen sköt stadigt i höjden. ”Alla” var ense om att något behövde göras åt lokalfrågan, men ingenting hände.
I början av 50-talet blev trångboddheten ett akut problem.
Filialer och social verksamhet – expansion i väntan på ett nytt hus.
Eftersom det på grund av trångboddheten blev omöjligt att utvidga verksamheten inne i biblioteket, så valde man att expandera utåt.
Stadsbibliotekarien Elsa Ulfsparre gjorde i början av 50-talet en studieresa till USA. Resultatet blev dels ett tidigt försök med bokbuss i samarbete med länsbiblioteket (försöket aldrig blev permanentat, Lund fick en biblioteksbuss först 1974), dels systematiskt arbete med att skapa biblioteksfilialer och att starta s.k. uppsökande verksamhet.
Redan när Lunds landsförsamling 1944 fördes till Lunds stad fick Stadsbiblioteket sin första filial i och med att biblioteken i Källby och Östra Torn lades samman och inrättades som filial i Brunnshögs skola. När sedan Stora Råby inkorporerades 1952, drogs Brunnshögsfilialen in och böckerna överfördes till biblioteket i Stora Råby skola.
I avvaktan på att lokalfrågan för Stadsbiblioteket ska lösas satsade man därför på att bygga ett nät av filialer – främst med inriktning på att ge barnen tillgång till böcker. Ett nära samarbete med skolan blev naturligt, ett långt samarbete kring skolbibliotek som fortfarande pågår.
Den allra första, nya filialen inrättades 1957, visserligen inte i en skola utan i en källarlokal på Lagerbrings väg, men med inriktning på barn. Man hade öppet några timmar i veckan. Och som föreståndare anställdes Anna Loman, som senare blev chef för Stadsbibliotekets barnavdelning.
Från slutet av 50-talet etablerades ett nät av filialer/skolbibliotek – det fanns bibliotek i Palettskolan, Lerbäckskolan, Lovisaskolan, Järnåkraskolan, Tunaskolan och Klostergårdskolan.
Under denna period drar man också igång bokutlåning på ålderdomshemmen och startar ”Boken kommer” – leverans av böcker i hemmen till låntagare med synskada eller annat handikapp.
”Lokalerna är skrämmande otidsenliga men personalens stridsmoral är god”.
I ett reportage i Sydsvenskan 17 maj 1959 rapporterar sign. Wei om förhållandena på Stadsbiblioteket. ”Sedan flera år har bibliotekarierna fört ett slags uppehållande strid mot det ständigt svällande bokbeståndet. I denna kamp har de fått tillgripa list och förslagenhet i rikt mått. Efter en rundvandring i de verkligt väl utnyttjade lokalerna inser man snabbt att här råder inte någon brist på uppfinningsrikedom då det gäller att få böckerna på plats. I tjänstepersonalens kapprum t.ex. har man använt sig av hatthyllorna och även i mörka och trånga trappassager står lite rangliga bokhyllor.”
Personal, som var med på den tiden, brukar berätta om ”ToMag”. Det var ett litet magasin inrättat i en f.d. toalett!
Detta var alltså läget för biblioteksbygget när Kerstin Osborne eftertillträdde Elsa Ulfsparre som stadsbibliotekarie 1960. Man låter henne förstå att det nu inte ska dröja länge innan byggandet av ett nytt bibliotek ska komma igång. I en intervju i Sydsvenska inför sin 80-årsdag beskriver Kerstin Osborne läget när hon började: ”Efter en vecka blev jag av stans tjänstemän utbjuden till Bjärreds restaurang. De sa till mig: Nu gäller det att skaffa ett nytt bibliotek på tomten vid S:t Petri kyrkogata. Då visste jag inte att ett konserthus på samma tomt blivit nerklubbat tidigare.”
Kerstin Osborne berättar vidare: ” Somliga sa: ni kan vara ute på vångarna. Men det ville vi inte. Biblioteket är ett främjande, missionerande ställe: Vi finns, vi vill hjälpa er, kom bara! Då måste man också finas mitt i stan.”
I Lund sker ingenting snabbt. Hur skulle biblioteket att överleva tills vidare?
Redan 1961 blev trångboddheten så akut, att hela barnavdelningen fick flyttades till en tom butikslokal på Klostergatan 2. Det var en gång Gamla Sparbankens lokaler, närmast före barnbibliotekets inflyttning hade där funnits en skoaffär. Transporter och förflyttningar böcker och personal mellan barnbiblioteket och Stadsbiblioteket skedde med handkraft ”över gården” i kv. Altona.
Första skissen
Kerstin Osborne kom närmast från SÖ, där hon varit chef för Skolöverstyrelsens biblioteksskola. Hon hade mycket goda kunskaper om det senaste inom biblioteksbyggande och hon visste att den mest spännande utvecklingen då ägde rum i Danmark. Med biblioteksstyrelsens godkännande föreslog hon fastighetsnämnden att man skulle anlita den danske arkitekten Flemming Lassen, som bl.a. byggt ett lovordat, modernt bibliotek i korsvirkesmiljö i Nyborg. Lassen fick uppdraget i juli 1960. Den första skissen på ett nytt bibliotek vid Petriplatsen lämnades i augusti samma år.
Petriplatsen
Delvis på Petriplatsen låg under medeltiden S:t Petri kyrka och i anslutning till den en kyrkogård. Kyrkan revs tämligen snart efter reformationen 1536, men kyrkogården användes för begravningar fram till 1816. En tid därefter användes den som botanisk trädgård. När det blev tal om att hålla kreatursmarknader där, så ingrep fabrikör J.P. Borg. Han skänkte tomtmark, lämplig för kreaturshandel (nuvarande Mårtenstorget) till staden mot att staden donerade Petriplatsen till universitetet. Ett villkor för donationen var att platsen aldrig skulle bebyggas. Universitetet äger fortfarande Petriplatsen.
Tomten norr om Petriplatsen ägdes av kommunen. I slutet av 40-talet diskuterades möjligheten av att bygga en teater här. Förslaget genomfördes aldrig. En av dem som kraftigast satte sig emot att miljön kring Petriplatsen på något sätt skulle förändras var Ingemar Ingers (dialekt- och ortnamnsforskare och stor kännare av Lunds historia), som i en stor debattartikel i SkD 3 dec 1949 gick till storms mot nymodigheterna.
Den första skissen
Lassens första skiss innebar i korthet att biblioteket skulle byggas längs Petriplatsens norra sida, på den gamla ”teatertomten”.
Eftersom tomten har en höjdskillnad – den sluttar västerut – så skulle biblioteket byggas som en huvudbyggnad med en nersänkt ”flygel” mot väster. I huvudbyggnaden placeras låneexpedition, utlåningshall, tidningsrum, läsesal m.m. En trappa upp finns musikrum, studentläsesal och studieceller. I flygeln tänker man sig rum för barn och ungdomar. Huvudentrén lades mot Petriplatsen, som man alltså måste korsa för att komma in i biblioteket.
Hela anläggningen tänktes i två våningar, bl.a. för att anpassa sig till den skala som fanns hos grannhusen kring Bredgatan.
På den disponibla tomten norr om Petriplatsen fanns flera hus, som enligt förslaget måste rivas.
Det gällde bl.a. ett gammalt magasin i korsvirke och det s.k. Thulinska huset vid Bredgatan, vars gavel i renässansstil vette mot Petriplatsen.
Arkitekten ritar två förslag – med och utan magasin inbyggt i det nya biblioteket. Biblioteksstyrelsen och dess ordförande docenten Harald Elofsson förordade ett bibliotek utan magasin. Att slippa integrera det skulle ge större flexibilitet att utforma ett modernt bibliotek.
Debatten blev intensiv
Sydsvenskan publicerade 18 maj en stor artikel av Ingemar Ingers ”Tål Petriplatsen modern bebyggelse?” där han kraftigt argumenterar mot alla förändringar vid Petriplatsen. Argumenten är desamma som tidigare inför teaterbygget: ”…det pietetslösa företaget att just här lägga ett nytt stadsbibliotek, som med sin arkitektur verkar störande i miljön och skulle göra ett obotligt ingrepp i densamma, dels skulle förtaga den stillhet och ro som råder på Petriplatsen och dessutom är oförenligt med fornminneslagens bestämmelser.”
Stadsantikvarien Ragnar Blomqvist tillstyrker nybygget med en viss tvekan, förutsatt att man bevarar magasinet.
Byggnadsnämnden tillstyrker alternativet med magasin.
Men stadsarkitekten Klingspor reserverar sig eftersom han anser att alternativet utan magasin ”har väsentliga arkitektoniska förtjänster” och han stödjer därför biblioteksstyrelsens linje.
Arkitekt Lassen kommenterar syrligt i Sydsvenskan ”i Danmark bygger vi för framtiden, inte för det förgångna. Gamla hus, som vi vill bevara, flyttar vi till något annat ställe.”
Vid sitt sammanträde 26 maj 1961 antog kommunfullmäktige biblioteksstyrelsens förslag till nytt bibliotek, dvs. utan magasin.
Debatten fortsätter
Direkt efter fullmäktiges beslut hör universitetet av sig och klagar över att man, i sin egenskap av ägare till Petriplatsen d.v.s. granne, inte blivit konsulterad.
Större akademiska konsistoriet skickar en skrivelse till staden med krav på att magasinet ska bevaras och att biblioteksarkitekturen i övrigt helt ska anpassas till befintliga, äldre byggnader.
I den allmänna framkastas flera förslag till alternativa placeringar:
En insändare ser Kattesund som ett alternativ.
Ragnar Blomqvist skriver till byggnadsnämnden och föreslår antingen Bytarebacken (vid Clemenstorget) eller i kv. Murgrönan (vid Stora Södergatan)
Botulfsplatsen nämns också som en möjlighet. Likaså saluhallen. Eller kv. S:t Botulf bakom Stadshallen vid Vårfrugatan.
Man skissar också på möjligheten att expandera det befintliga biblioteket österut i kv. Altona, ut till St. Gråbrödersgatan.
I april 1962 begär de främsta företrädarna för bevarandeopinionen i en skrivelse till fullmäktige, att biblioteket ska förläggas någon annanstans. Man har dock inga konkreta förslag på var. Undertecknarna är inte vem som helst: konstprofessorn Ragnar Josephson, stadsantikvarien Ragnar Blomqvist, konstprofessorn Sven Sandström, konsthallsintendenten Gunnar Bråhammar och landsantikvarien Evald Gustafsson.
Även Riksantikvarien har mobiliserats och förklarar sig ”… Lund bör ej förhasta sig i biblioteksproblemet”.
En trolig följd av dessa skrivelser är att frågan om rivningslov bordlades i april 1962.
1962 avslutas med en stor debatt arrangerad av Föreningen Gamla Lund. Man antar ett uttalande mot det föreslagna biblioteksbygget. Ragnar Blomqvist, föreningens ordförande, hoppas att man i alla fall skulle kunna försäkra sig om att entrén inte skulle gå över Petriplatsen.
Ahlgrenska trädgården
I juni 1963 föreslår byggnadsnämnden att staden ska köpa den s.k. Ahlgrenska trädgården (idag Löwegrenska trädgården) och att biblioteket skulle byggas delvis på denna tomt och därmed mera vetta mot S:t Petri kyrkogata. Ingången skulle då kunna flyttas från Petriplatsen till S:t Petri kyrkogata.
Staden klubbar ett beslut om att köpa Ahlgrenska trädgården i juni 1964. Arkitekt Lassen ritar om enligt de nya förutsättningarna.
Under tiden fortsätter diskussionen.
I en insändare i Lunds veckoblad i februari 1964 med rubriken ”Nu gäller det Thulinska gården” – frågan man sig om inte gaveln i renässansstil kan få finnas kvar- även om huset rivs.
Ingemar Ingers ställer frågan ”Kan Petriplatsen skonas?” i en stor artikel i Sydsvenskan i januari 1965.
Under tiden möter drätselkontoret arkitekten för att diskutera vad en ev. renovering av det gamla magasinet skulle kosta. Och om det var möjligt att få en bra planlösning för biblioteket, som inkluderar magasinet och hur man ska göra med Thulinska husets gavel.
I januari 1965 beslöt drätselkontoret att magasinet skulle få rivas.
Klubbat
I juli 1966 godkänner fastighetsnämnden ett förslag som innebär: entré från S:t Petri kyrkogata, garage under biblioteket, utrymme för Stadsarkivet i källaren, rivning av magasin och Thulinska huset, bibliotekets fasad mot Bredgatan får skyltfönster (i ursprungsförslaget var fasaden fönsterlös, som en mur).
För att avgränsa Petriplatsen norra sida mot biblioteket ska man där bygga en ganska hög mur.
Det hela kostnadsberäknades till 8,5 milj. Kr.
Fullmäktige beviljar pengar i december samma år.
Redan i februari 1967 påbörjas arkeologiska undersökningar.
Motståndet fortsätter
Med inköpet av Ahlgrenska trädgården hade bevarandeopinionen fått intrycket att man skulle kunna slippa rivningar kring Petriplatsen. Många i debatten tänkte sig nog att både Thulinska huset och magasinet skulle kunna byggas in i biblioteket. Stadsbyggnadsdirektör Sven Tynelius skissar på ett sådant förslag och det samlas in 4-500 namn till förmån för en motion i fullmäktige om en snabbutredning enl. det nya alternativet. Motionen avslås.
In i det sista
Det var aldrig tänkt att Ekska huset strax till väster om Petriplatsen skulle rivas, men huset hade en ekonomibyggnad, som gränsade till Petriplatsen. Det framfördes krav på att också denna flygel skulle vara kvar, eftersom den var en del av själva rumsbildningen kring platsen.
Resultatet i detta fall blev att flygeln ändå revs, men i dess ställe byggdes en mur mellan Ekska huset och biblioteket, dock med en passage in till Petriplatsen. Idag kan man på Ekska husets fasad mot biblioteket se var flygeln fanns.
Att några hus mot S:t Petri kyrkogata skulle rivas, när bibliotekets huvudentré flyttades var en nödvändighet, som inte skapade så stora rubriker. Kulturen framförde visserligen önskan om att flytta ett av husen (med Kurbitzboden, på S:t Petri kyrkogata 6) till en tom tomt vid Tomegapsgatan. Staden beviljade dock inte pengar till flytten, så huset revs.
Varför var diskussionen om Petriplatsen så långvarig och envis?
Det var inte det, att man inte insåg behovet av ett nytt bibliotek.
Under åren 1931-1959 hade lånen ökat från 84 000 till 221 000 och bokbeståndet hade tredubblats. I jämförelser med andra städer av samma storlek bedömdes Lunds bibliotek som undermåligt. Den kände lundensaren, biblioteksrådet Bengt Hjelmqvist formulerade det i en intervju i Arbetet 1956: ”Om vi får ett biblioteksmuseum i Sverige, så skulle fotografier från Lunds stadsbibliotek synnerligen väl försvara sin plats där.”
Jag har själv arbetat i det gamla biblioteket och vet att både publika utrymmen och personalens arbetsrum gjorde skäl för den beteckningen ”råttebo”.
I de alternativa förslagen fanns ingen förståelse för att ett bibliotek måste vara praktiskt och lättarbetat för såväl besökare som för personal. De olika förslagen att bevara och bygga in olika hus handlade inte om vad biblioteket behövde. Att hantera böcker är tungt. Man behöver plana golv, helst inga trappor, hissar. Man behöver kortast möjliga transportsträckor och vettig logistik.
Diskussionen handlade om ”gärna ett nytt bibliotek, men inte på Petriplatsen”.
På den tiden var det sekretess i stadsplanefrågor, en ordning som ursprungligen kommit till för att förhindra markspekulation. Det var därför svårt för allmänheten att få insyn i vad som pågick.
I 1942 års generalplan för Lund fanns inritat en öst-västlig genomfartsled – ett ”genombrott”. Utan formella beslut hade staden börjat förbereda det vägbygget genom att köpa in fastigheter och genomföra rivningar. När besluten i början av 60-talet läckte ut, väckte rivningarna stark opposition bland lundaborna. Biblioteksbygget hamnade mitt i striden om ”genombrottet”. Bevararna ville inte höra talas om några rivningar eller nybyggen i centrum över huvud taget.
Samtidigt menar jag att det blev till gagn för biblioteket att bygget blev några år försenat. I början på 60-talet intensifierades diskussionerna inom biblioteksvärlden om vad ett modernt bibliotek skulle syssla med. Förutom traditionell låneverksamhet och läsesalar talade man nu om caféer, tonårshörnor, utställningar, debatter o.s.v. Detta ställde nya krav på bibliotekshusen. Tack vare förseningen kunde det beredas plats även för det modernaste. Jag menar att moderniteten i det nya biblioteket också underströks av att arkitekten valde bort pastisch och valde glas och betong, när han ritade huset.
På plats
Första spadtaget till det nya biblioteket togs 10 maj 1968. Det öppnades för lundaborna 31 mars 1970.
Det nya stadsbiblioteket har alltså betjänat lundaborna i 40 år. Tre stora förändringar har skett under den tiden.
Den första förändringen skedde i och med att lundalitteraturen i Stadsbiblioteket, den s.k. Lundasamlingen växte ur sin lokal inne i biblioteket. Tack vare extern sponsring kunde man förvärva Ekska huset. 1994 blev Ekska huset ett mycket passande hem för den ständigt växande litteraturen om Lund.Tyvärr upptäcktes mögel i Ekska huset 2011. Lundasamlingen var tvungen att lämna sitt vackra hem och den finns nu inne i Stadsbiblioteket.
Den andra förändringen skedde, när stadsbiblioteket av på grund av besparingskrav tvingades att göra sig av med hörsalen. Där hade man genom åren kunnat möta författare, avnjuta föredrag, se film och teater osv. Föreningslivet i Lund hade också tillgång till en relativt billig möteslokal. Hörsalen är nu Månteaterns fasta scen.
Den tredje förändringen var den stora ombyggnaden 1999. Då var möbler och inredning hårt slitna efter 30 års flitig användning. Den tekniska utrustningen (hissar, klimatanläggning, kommunikation etc.) behövde moderniseras. Man passade också på att göra omdisponeringar inne i själva biblioteket.
Efter denna ombyggnad når man numera Stadsbibliotekets café också via Petriplatsen. Och på våren är Petriplatsen f.ö. ett omtyckt ställe att bland blommorna i solen äta en lunchmacka från närbelägna Widerbergs. Petriplatsen har blivit en uppskattad oas i centrum, inte alltid fylld med ”stillhet och ro”. Kanske Ingemar Ingers ändå hade kunnat gilla det.
Trots allt får man nog anse att biblioteket idag är en fräsch 40-åring. Huset har varit flexibelt och möjligt att ändra för nya behov och prioriteringar. Men tack vare den sparsmakade arkitekturen och den klassiska danska inredningsstilen, så känns huset inte daterat. Utan bara praktiskt, öppet och ljust.
Läs mer
André, Ingrid, BUMS når Lund. (om datoriseringen). (i Framstegens halvsekel. 50 år av biblioteksutveckling). 2022.
Lisa Rolf, Lunds första stadsbibliotekarie.
Om Stadsbiblioteket fram till 2014.
Lund mars 2010
Text: Ingrid André