Möllevångshemmet
Vänd mot Baravägen, men med adress Margaretavägen 1, ligger ett stort gult tegelhus. Byggnaden, som idag hyser en skola, kan tyckas lite udda i sin nuvarande omgivning men var under nästan 100 år huvudbyggnaden till en av Lunds många institutioner, Möllevångshemmet. En skola för barn med funktionsnedsättning som fanns från år 1878 fram till 1967, då ny socialreform successivt avvecklade verksamheten.
Tillkomst
Malmöhus läns landsting var först i landet att besluta att landstinget skulle bedriva verksamhet för barn med intellektuell funktionsnedsättning. Redan vid 1874 års landstingsfullmäktige antogs en motion att landstinget skulle ”vårda och fostra de efterblivna i länet”. Uppdraget var enligt tidens språkbruk ”vård- och uppfostringsanstalt för de idiotiska barnen”.
Det var ett visionärt beslut och motionen var undertecknad av två landstingsmän från Borlunda utanför Eslöv, kontraktsprosten Carl Rothstein och Mårten Trulsson, den senare blev framöver också riksdagsman.
Förutom motionärerna ingick hospitalsläkaren i Malmö Ernst Salomon, riksdagsmannen Ola Andersson från Nordanå och stadsläkaren i Landskrona Alfred Gullstrand i den kommitté som tillsattes.
Verksamheten skulle vara för barn i åldern 5 – 15 år och inriktade sig mot de barn och ungdomar som kunde utvecklas i sina färdigheter. Med den tidens språk ”vara bildningsbara”.
Undervisning för barn och ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning hade startat redan under 1860-talet som filantropisk verksamhet. Med det var inte förrän genom en lag 1944 som alla barn fick rätt till skolgång.
Inställningen från staten var långt in på 1900 talet att det skulle bli alldeles för dyrt att ta hand om alla. Endast de som ansågs utgöra en fara för allmän säkerhet togs därför omhand. Detta innebar att många bodde hemma eller i fattigstugor i många fall i stor fattigdom och svår vanvård. Så sent som från 1930- och 40 talen finns många vittnesmål om fruktansvärda människoöden runt om i Sverige.
Byggs på landsbygd i kanten på staden Lund
En ny institution skulle byggas på landet ”hvarest tillfälle till passande sysselsättning och tillgång på frisk luft företrädesvis äro för handen”. Samtidigt skulle verksamheten inte ligga alltför långt bort från en stad där läkare fanns att tillgå. Lund ansågs lämpligt då närheten till sjukhuset och universitetet var värdefull.
Några olika platsförslag togs fram. Klostergården som då låg under Trollebergs gods var ett förslag, ett annat var Fredentorp, norr om Lund. Det blev Möllevången där man erbjöds mark av lantbrukare Möller till ett lämpligt pris.
Det aktuella området norrut från Lund, mellan utfartsvägarna mot Kävlinge och Getinge var till stor del jordbruksmark. En del av området var sankt och otillgängligt och sedan tog åkermarken norrut vid. Det var först under Lunds expansion under 1950-60 talen som bebyggelse och vägar började förändra området.
Start och avveckling
Den 7 december 1878 blev startdatum för Möllevångshemmet i Lund med ett 20-tal elever. Första föreståndarinnan blev Hanna Norlén, en ung prästdotter som efter en kortare utbildning på en ideellt driven verksamhet i Stockholm blev anställd.
Vid invigningen var Möllevångshemmet den första skolan för intellektuellt funktionsnedsatta barn i Skåne och den första landstingsdrivna i landet. Skolan var avsedd för 25 elever men byggdes redan efter 5 år ut till det dubbla. På 1960-talet växte hemmet till över 200 platser.
År 1967 trädde en ny omsorgslag i kraft. Den innebar att verksamheten skulle decentraliseras och eleverna flyttas ut i samhället och Möllevångshemmet började stegvis avvecklas.
Elever med de funktionshinder som då togs omhand finner man idag integrerade i olika klasser eller så går de eller har gått i grund- och gymnasiesärskolor och numera finner vi dem också i anpassad studiegång på grund och gymnasieskolor.
Möllevångshemmets byggnader
Att behovet var större än tillgången på platser blev tidigt uppenbart. Behovet av platser ökade ständigt och medel söktes för olika tillbyggnader. Det krävdes stora investeringar i kök och man hade ständigt behov av nya klassrum och sovsalar.
Redan året efter invigningen byggdes ett hus som, förutom vaktmästarbostad, även innehöll stall och foderlada.
1944 ökade lokalbehovet drastiskt med den lag som gav alla barn rätt till skolgång. Den Lundabaserade arkitekten Hans Westman fick i uppdrag att skissa på en omfattande utbyggnad. Medel beviljades till en skolbyggnad, upptagningshem för barn under skolåldern och tillbyggnader på huvudbyggnaden. Det hela blev försenat och först 1954 – 55 tillkom skolbyggnaden, en lång trevåningslänga i gult tegel, och ett upptagningshem.
Det var svårt att hitta plats för de elever som blivit för gamla men inte kunde placeras ut i samhället. Styrelsen påtalade tidigt och framåt regelbundet behovet av ett arbetshem för äldre elever och för ändamålet köptes ytterligare mark väster om det ursprungliga området. Det dröjde dock ända till 1921 innan ett arbetshem med plats för 20 män stod klart.
Under 1940-talet påbörjades en utflyttning från Möllevångshemmet. Ett antal äldre elever överflyttades till ett nyinrättat arbetshem i Blinkarp.
Livet på skolan
Mycket lite finns beskrivit om vardagslivet på Möllevångshemmet. Några små noteringar finns dock. I verksamhetsberättelser och protokoll hittar man också information.
Ett ständigt ökat behov och stora ombyggnader gjorde det svårt att få ihop en hållbar ekonomi. Självhushåll krävdes och där använde man sig av de äldre eleverna som arbetskraft. Under Möllevångshemmets nästan 100 åriga historia var de första åren extra tuffa med fattigdom och stor nöd. 1900-talets två världskrig drabbade också Möllevångshemmet. Det finns noteringar om brist på mat, bränsle och kläder. Andra världskriget ställde också nya krav på såväl utbildning som kunskap i skydd och även byggande av eget skyddsrum.
Redan från start fanns reglementerat vad eleverna skulle ha med sig, vilka kläder etc. Det konstateras att de flesta av hemmets elever inte hade de ekonomiska förutsättningarna att klara detta. En del av dem, som kom via kommunernas fattigvård, får väl antas fått med sig någon form av grundutrustning men många saknade helt personliga tillhörigheter.
Vad gällde hälsoläget för elever var det främst under de första åren det finns noterat större händelser. Åren 1888 -1890 registreras ett flertal fall av turberkulos, varav ett 10 tal dödsfall. Man kan också se noteringar om tidigare vanvård, som lett till dödsfall. En pojke, som var en av de första att komma till hemmet, avled kort efteråt med förstörd lunga. Troligen drabbades man också av spanska sjukan som härjade på 1900 talets början. De första åren är det regementsläkare Casper Andersson som ansvarig läkare och han ersätts i slutet på 1800 talet av Lunds stadsläkare Henrik Rydberg.
Natur och friskvård ansågs läkande och kom att utgöra en viktig del i den dagliga verksamheten. Barnen lärdes trädgårdsarbete och att arbeta i köket. Städning och skötsel av anläggningen ingick också i arbetsuppgifterna
Framför huvudbyggnaden hade 1879 anlagts en engelsk park ritad av länsträdgårdsmästaren. På norra sidan fanns en lekplan och västerut bredde trädgården med fruktträd och bärbuskar ut sig. Det hela omgavs av skyddsplanteringar. Under tidens lopp ägnades mycket intresse åt trädgården och ovanliga växter och buskar införskaffades från Tyskland.
Barnen gavs också konfirmationsundervisning och det fanns en egen scoutring.
Den tidens rasbiologiska idéer, som 1934 resulterade i lagen om ”sterilisering av sinnesslöa”, drabbade barnen på Möllevångshemmmet och ledde till en omfattande sterilisering av de intagna. Lagen avskaffades först 1976.
Undervisning
Det är intressant att se vilka kunskaper man ville ge sina elever; givetvis kristendom och tio Guds bud. Men också världsdelar, Skånes städer, Svea och Göta rikes landskap och Sveriges kungar.
Undervisningen följde folkskolans utbildningsmål, men anpassades med olika hjälpmedel, materiel används exempelvis från småskolans planscher och mycket bygger på praktisk undervisning exempelvis slöjd, hemkunskap och gymnastik.
Den sociala fostran med samspel med andra elever och personal ansågs bidra till att många elever kan gå vidare till lättare sysselsättningar efter tiden på Möllevångshemmet.
Vilka bodde på Möllevångshemmet?
Den första elev som antas kom från en kommuns fattigvård. Det noteras att fadern är död sedan 5 år och att modern övergivit barnen – ”tros lefa i Hannover”. Det verkar som att barnen levt under svåra förhållanden utan uppsikt.
En pojke – Lars – beskrivs vid inskrivning som okunnig och har ett mycket torftigt språk. I inget av ämnena har han någon direkt kunskap. Han beskrivs i början som ”osederlig och okynnig och elak mot sina kamrater”. Han blir med åren ”lydigare och fogligare” Lars är år 1883 är med och blir konfirmerad. Lars beskrivs i slutet som flitig och arbetsam och praktiskt kunnig i snickeri, borstbinderi och jordbruk. Han går vidare efter konfirmationen och anställs av hemmet.
En flicka Anna får några undervisningsår men bedöms inte lika utvecklingsbar. Hon skrivs ut eftersom hon inte bedöms som mottaglig för uppfostran. De som skrivs ut hänvisas ofta tillbaka till sina familjer.
Flertalet av eleverna kommer från ”lägre samhällsklasser ”, ofta via kommunernas fattigvård. Men det finns undantag, bland annat en 6-årig flicka vars far är bankdirektör. I protokollet står skrivet att hon ska bo tillsammans med föreståndarinnan.
Det var troligen så att mer välbeställda familjer hittade andra lösningar. Oftast via de privata alternativ som fortfarande var de dominerande. Eller så togs de barnen omhand i hemmet.
En svindlande tanke är hur många barn- och ungdomar som genom åren gått på Möllevångshemmet. De kom från hela gamla Malmöhus län men det fanns också externa placeringar från resten av Skåne och säkert också från andra delar av landet.
En dag att minnas
En dag som blev extra dramatisk på Möllevångshemmet var den 18 november 1943 då ett brittiskt plan av misstag gjorde en bombfällning och förstörde ett stort antal byggnader i denna del av Lund.
En handelsträdgård som drabbades hårt beskrivs i tidningarna dagen efter. Ett växthus med dalior som förstördes och ett 100 tal höns som avled. Mängder av glassplitter (som man hittade i markerna långt in på 1960-talet).
Det som inte beskrivs är att också en del av byggnaderna på Möllevångshemmet drabbades. Som genom ett under skadade inte någon av eleverna eller personalen. Det noteras att barnen tog det lugnt och fint fastän sovsalarna på andra våningen blivit obrukbara.
Tillfälliga lösningar fick man leva med lång tid. Engelska staten betalade så småningom reprationskostnaderna, vilket översteg 30 000 kronor. Även handelträdgården ersattes ekonomiskt.
Text: Christine Jönsson
Läs mer
Hagman, Anna, Möllevångshemmet: historik. U.å. (kopia av manus. Finns i Lundasamlingen). AH var rektor på Möllevångshemmet, huvudsakligen på 1950-talet.
Jacobson, Lars-Olof: Omsorger i hundra år: en minnesskrift om arbetet för de psykiskt utvecklingsstörda 1878 – 1978. 1978.
Lund utanför vallarna: bevaringsprogram. Del 1. 1991.