Minnen från Spolegatan förr i tiden
Mina första minnesbilder från Spolegatan är från slutet av 1930-talet då vi besökte mina morföräldrar som bodde i nummer 10. Här tillbringade jag många lov. Min morfar, J.A Hedenskog, var disponent på Timmerbolaget från 1921 till 1955. Timmerbolaget låg tvärs över gatan och där fanns ett stall med hästar och vagnar av olika slag.
Norr om Kung Oscars väg fanns en betstation där hästforor lämnade betor för senare transport med tåg. Stenläggningen i gatan var knagglig och det tappades en del betor. Husmödrarna kokte sirap på dem och vi barn gjorde betlyktor.
Söderut låg på västra sidan Utsädesbolaget som erbjöd en fascinerande inre miljö med tusentals fröer och utsäde. Idag är det studentboende.
I nästa kvarter låg Lunds Stenkols- och foderämnesbolag. I Spolegatan 5 bodde direktören för Stenkolsbolaget och Lunds Timmer. Huset som kallades för direktörsvillan är bevarat och disponeras nu av bl a Svalorna. Söder därom låg Timmerbolagets snickeri och sågverk och en torklada som kallades Hjälmen. I Spoletorpsvillan, nr 3, bodde medicinprofessorn Seved Ribbing. Nu ligger ett högre gatuhus framför villan.
Med häst och vagn
Där Brita Holmströms väg idag går in mot järnvägen började Timmerbolaget. Här salufördes virke, takpapp, cement, spik och andra byggvaror. Varorna levererades till en början med häst och vagn. Stallet med plats för drygt 20 hästar låg i kontorsbyggnadens förlängning.
Bakom Timmerbolaget fanns ett stickspår och en lastkaj där virke från Småland och Norrland lastades om. Det skedde med handkraft. Idag är här parkeringsplatser, liksom på resten av bolagets tomt. Företaget köptes upp av en konkurrent 1955 för att läggas ned. Alla byggnader revs åren 1975 – 78.
På östra sidan av Spolegatan var Lennartssons Trävaruaffär det dominerande företaget. På samma tomt låg ett modellsnickeri. I källarplanet på nr 10 fanns en vävstuga där man kunde beställa trasmattor. I andra källarlokaler låg skomakeri och cykelverkstad och i hörnet av Fredsgatan och Spolegatan en järnvaruaffär. I grannskapet fanns flera mjölkaffärer och små speceributiker. Fisk köpte vi på Clemenstorget.
På Spolegatan rådde en livlig trafik med leveranser till och från alla företag. Det transporterades också kol, koks och ved i mängder. Ännu på 50-talet eldade man i vedspisar, kaminer och kakelugnar i många hus.
Min morfar hade gift sig med lundaflickan Maria Karolina Österlind. De fick tre barn men det yngsta dog bara några månader gammal. Lägenheten på Spolegatan hade fyra rum som värmdes med kaminer och en vedspis i köket. Där fanns också en gasspis – Lund hade stadsgas på den tiden. Kol och koks förvarades i källaren. Tvättstugan fanns i ett uthus på gården och på vintern torkades tvätten på vinden.
Familjen hade två kolonier, en vid Karlavägen och en större med stuga på Möllevången och från dem fick man frukt och grönsaker.
Min morfar var skicklig och hängiven sitt arbete och under hans ledning blev bolagets verksamhet betydande.
Bilen kommer
Bilen gjorde sitt intåg i Lund på 1920-talet och Timmerbolaget var bland de första företagen att skaffa bil. Redan 1919 inköptes två bilar – en lastbil med släpvagn och en öppen personbil av märket Loreley. De var överblivet krigsmaterial från Tyskland. Bilarna anlände med järnväg och drogs med häst till Spolegatan där de stod ett tag och begapades av anställda och kvarterets ungar. En av kuskarna fick ta körkort och bli chaufför.
Lastbilen var ett monster på järnhjul och förarhytten var genomborrad av flera kulhål. Bilen hade nog varit med om mycket under kriget. Jungfrufärden skulle gå till Bösmöllans kvarn och både bil och släp lastades med byggvaror och med spannmål som skulle malas. Bilen var svårstartad och fick hjälpas med en flaska eter från apoteket. Chauffören som dagen till ära också hade styrkt sig med något liknande fludium betraktades av oss grabbar och kuskarna som en fantom som skulle tygla monstrets hästkrafter. Det var något annat än att sitta och hålla i ett par tömmar! Det var ingen tyst avfärd – motorn saknade ljuddämpare och järnhjulen dundrade mot stenläggningen.
Men färden slutade snöpligt vid Sliparebacken. Lasten var för tung och hela ekipaget började rulla bakåt. Chauffören lyckades få stopp på det och kunde koppla av släpet. Det hämtades sen med riktig hästkraft och lastbilen kördes tillbaka för omlastning. Debuten med biltransport var ett fiasko.
Törstig bil och chaufför
Varken lastbil eller chaufför blev gamla hos bolaget – båda var arbetsskygga och törstiga. Nästa lastbil som köptes var av märket Peerless. Även den hade hårdgummihjul och var kedjedriven. Man kunde bara köra 2 – 3 km i taget, sen fick man stanna och pumpa in olja till motorn så den inte skulle skära. Men den var dock i skick att lånas ut till karnevalen 1920.
Medan sonen Gunnar intresserade sig för bilarna var dottern Ingar engagerad i hästarna. En favorit var skjutshästen Stina som hade varit cirkushäst. Hon var livlig och tålde inte att bli omåkt vilket ledde till vådliga färder på vägarna.
Bolaget hade som mest ett 20-tal hästar. Men antalet minskade när bilarna började vinna terräng. Idag är det svårt att tänka sig att för drygt en generation tillbaka så red man och körde häst och släde i Spolegatan.
Text: Bo Werkström
Denna sammanfattning publicerades i Gamla Lund-Nytt 2010:6.
Läs mer
Werkström, Bo, Det hände sig på Spolegatan: ur Bo Werkströms minnesskrift om Timmerbolaget och Spolegatan i forna dar. 2010. (Finns i Stadsbibliotekets Lundasamling).