Erlander, Tage (1901-85), statsminister
Tage Erlander liknar Esaias Tegnér på det sättet att han var värmlänning men också mycket lundensare. Han kom till Lund 1920, började läsa naturvetenskapliga ämnen, dock utan examensresultat. I stället blev han socialist och nationskurator, och så fann han i Lund sin hustru Aina.
Vad han lärde i Lund
Han lärde sig mycket i Lund: Man skulle hålla samman partiet. Han ville ha starka regeringar. Och så fick han en djup respekt för kommunalpolitik. Ingen ledande svensk politiker har yttrat sig så positivt om kommunalpolitikers grå vardag och vikten av deras insatser.
Från Lund fick Erlander också med sig en debattglädje, en kärlek till den goda och slagkraftiga formuleringen och en ovilja att ta sig själv enbart på allvar. Han blev särskilt uppmärksammad 1926 då han ledde kampen mot det krigiska firandet av slaget vid Lund 250 år tidigare.
Började i Lunds stadsfullmäktige
Så småningom slutförde han sina studier, dock inte inom naturvetenskapen utan i samhällsvetenskapliga ämnen. 1930 kom Erlander in i Lunds stadsfullmäktigeförsamling, och han skrev om ekonomi och politik i Svensk Uppslagsbok för 75 öre raden.
Redan 1932 blev han riksdagsledamot, men han satt kvar i fullmäktige till 1938, och han fortsatte att göra Lund tjänster. Det gjorde han i särskilt hög grad när han 1945 blev ecklesiastikminister. Under sin korta tid på denna statsrådspost inledde han en kraftig upprustning av de svenska universiteten, särskilt de naturvetenskapliga fakulteterna. Här hade han stöd av lundamedicinaren Georg Kahlson och sin gamla studiekamrat Torsten Gustafson, som nu blivit professor i teoretisk fysik. Med Gustafson delade Erlander en stor tilltro till det goda i den fredliga kärnkraften.
Sveriges längsta statsminister
Den 4 oktober 1946 var Tage Erlander i Lund och höll det prestigefyllda talet till de nya studenterna. Vid samma tidpunkt dog statsminister Per Albin Hansson. Det visade sig att partiet ville ha Erlander som partiledare och ny statsminister, och han blev Sveriges längste statsminister, till 1969.
1955 väcktes tanken på en årlig statsministerafton. 1956-69 var statsministerafton och Erlanderafton identiska begrepp. Erlander talade och studenter ställde frågor. Vid dessa aftnar var AF:s Stora sal fylld till bristningsgränsen. Erlander var väl förberedd men vann särskilda poäng genom djärva formuleringar och oväntade skämt.
Text: Sverker Oredsson