logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Lucia och jul i äldre tiders Lund

   Lundabor berättar

Följande skildring om julfirande i Lund i äldre tider har skrivits av folklivsforskaren Ingemar Ingers. Den baseras på intervjuer han gjort med företrädesvis äldre Lundabor och publicerades i Församlingsblad för Lund Julen 1951. Texten återges här i lätt förkortad form.

I den helt manliga studentvärlden klädde studenterna ut sig till kvinnor vid behov. Här en manlig Lucia från 1875,

Vi är numera vanda att betrakta Lucia-firandet som en inledning till julen. Men ännu i början av I 900-talet visste de flesta Lundabor inte vad Luciafesten var. Som folklig sed är den ursprungligen hemmahörande i Värmland, Bohuslän och Västergötland och har spritt sig därifrån till andra delar av landet. I Lund firades Lucia i äldre tid endast ibland studenter tillhörande Värmlands, Göteborgs och Västgöta nationer och inom dessa nationer var för sig. På 1860-talet återupptogs seden men nu såsom en för de västsvenska nationerna gemensam fest. Ifrån sina fönster betraktade Lundaborna andäktigt eller nyfiket det sällsamma nattliga fackeltåget. De yngre var gärna på benen hela eller halva natten och följde tåget i hälarna.

Här skall nu omtalas några spridda drag ur småfolkets i Lund julfirande, som Lundabor i 70 – 80 års åldern erinrar sig det. Där är nog åtskilligt som liknar våra dagars julfirande, men mycket är förändrat. Där var större enkelhet i fråga om julklappar, grannlåter och välfägnad, men julstämningen kändes nog mera intensiv än i våra dagar, då man snart sagt har en hel månad på sig att ta ut den i förskott.

Julen
Jultillredelser som brygd, slakt och ljusstöpning hörde inte stadshemmen till. Däremot skulle där tvättas, städas – göras »julafint» och bakas »julakagor». Till jultillredelserna hörde också att strö hackat eneris på yttertrappor och i förstugor. Så långt de äldsta kan minnas tillbaka hade man julgranar också i enkla hem, åtminstone där det fanns barn. En stor del av julgransprydnaderna gjorde man själv, såsom omslagen till julkaramellerna.
Julgranar såldes bl. a. på Oxtorget (Mårtenstorget) och en liten gran, som ställdes på en skänk eller byrå, kunde man få för 25 öre. Julgranen eller »julaträed» skulle stå till »Knud».
En sed som nu är alldeles bortlagd var att fattiga barn gick omkring och
tiggde pengar dagarna före jul. Det var mest kopparpengar man fick. Kunde
man på en sådan tiggarvandring få ihop 25 öre vardera, ansågs resultatet
gott. Ibland drog små sällskap omkring sjungande »julavisor» på gårdar och
i förstugor. Den gamla goda seden att julafton sjunga julpsalmer i hemmen var allmän på den tid som här är tal om. För övrigt sysselsatte man sig med att beundra den tända granen, att gissa på nötter och leka sittlekar, t. ex. »Denna daler den skall vandra». Julklappsutdelningen tillgick gärna så, att ett av barnen kastade paketerna in genom en dörr.

Julen blåses in på Stortorget 1926.

Julotta och juldag
Juldagsmorgon gick man mangrant i julottan i domkyrkan, också den delen
av stadens befolkning, som annars sällan kom i kyrkan. Kyrkan var helt och hållet upplyst av levande ljuslågor och blev tidigt fullsatt. Det var en stor besvikelse en gång på 1870-talet för en syskonskara, som vid ankomsten till domkyrkan fann den så fullsatt, att den var låst, fastän man kommit i god tid. Juldagsmorgonen var det brukligt att sätta ljus i de fönster som vette åt gatan. – Juldagen tillbragtes annars i stillhet i hemmen, och att den dagen gå på visiter ansågs inte passande. Men annandag jul började visitandet och kalasandet. Man var också i fattiga hem väl försedd med » julamad». Där barn och ungdom var församlade, lektes jul-lekar och dansades ringdanser. Många av sånglekarna finns samlade och utgivna av Fredrik Eggeling i samlingen ”Nu är det jul igen”. Han var musiklärare på Katedralskolan och hade också öppnat en musikhandel vid Stortorget 1880.

Om man under jultiden kom in i ett hus i ett aldrig så obetydligt ärende, fick man inte gå, förrän man blivit bjuden på något, t.ex. äpplen eller ett glas vin med kakor. »Du ska ente bära julen ifrå voss» hette det.
Ett julnöje ibland barn och ungdom var att »gå julaspöge». Sedan julafton
och juldagen var över, gick man om kvällarna omkring utklädd (»omklädd») ur hus och i hus, ibland försedd med något musikinstrument, maskerad till oigenkännlighet – karlar var ofta förklädda till fruntimmer – fick sig en peng eller någon välfägnad och drog därpå vidare.

Stjärngossetåg utanför Locus Peccatorum 1930. Foto: Otto Ohm

Nyår och trettondagen
Nyårsafton skulle man »skjuda de gamla åred ud å de nya ing» som skedde med olika slags skjutvapen, från muskedunder till »tollabössor». Man vakade allmänt till det nya året hade gått in. Seden att ringa i domkyrkoklockorna vid 12-slaget är gammal i Lund.

På 1860- och 70-talen förekom i Lund den gamla seden att gå med stjärnan vid trettondagstiden. De började gå i skymningen och gick hela kvällen, »sex stora kara» i sällskap. De hade vita skjortor utanpå kläderna och pappershattar. De bar en stjärna som var gjord av papper och med ljus i. De gick från hus till hus och helst där de visste där fanns barn. Barnen tyckte det var roligt när »stjarnegobbarna» kom. De ställde sig inne i rummet och sjöng »Goder aftan, goder aftan så många som här bor». De blev bjudna på kaffe och kakor, i en del hus på vin eller något »starkt». De fick pengar också. Dessa stjärnegubbar vandrade från staden ut på landsbygden också. Från Östra Torn omtalas: »Di gick me stjarnan å sjong julavisor; de va vanliheden te trettenedan ».
Julens sista kväll, den 13 januari, firas ju av gammalt i Lund med Knutsgillets årshögtid. I Knutsgillet möttes det borgerliga och akademiska Lund. En del mera välsituerade hantverkare och deras hustrur var Knutsbröder och Knutssystrar. Men alla sömmerskor, som hade sytt klänningar till damerna i Knutsgillet, hade det privilegiet, att de från läktaren i festsalen på gamla stadshuset fick sitta och beskåda »Knudsbalen» och se hur deras kunder tog sig ut i sina klänningar. Samma privilegium hade de också vid baler på Akademiska föreningen.


Luciadagen och Knutsdagen beteckna början och slutet av en innehållsrik festkalender. Kanske en och annan av läsarna har mera att berätta om detta ämne. Undertecknad är inte Lundabarn och har endast kunnat återgiva vad andra haft att förtälja.

Ingemar Ingers

  Senast uppdaterad 9 januari, 2021 av Ingrid André
  Publicerad 15 december, 2020 av Ingrid André