Gråterskan
Går man norrut på Norra kyrkogårdens mittgång kommer man fram till en stenbänk där det sitter en kvinna. Den hukande ställningen, den nedslagna blicken och hur hon vänder sig bort från betraktaren avslöjar att det är en personifikation av sorgen. Som sådan är hon dock relativt väl påklädd, kvinnliga gravskulpturer har en tendens att vara nakna eller ha en rätt avslöjande drapering. När det gäller skulpturer som utsmyckar gravar fördelar sig dock nakenheten rätt demokratiskt för både män och kvinnor, och naturligtvis är det antikens klassiska skulpturer som utgjort förebilden.
Under äldre perioder var det mest adelspersoner och i viss mån präster som begåvades med mer påkostade gravmonument. Under senare delen av 1800-talet började dock den nya borgarklassen manifestera sin nyvunna förmögenhet även genom gravutsmyckningarna.
På svenska kyrkogårdar tillhör det dock ovanligheterna att finna gravar prydda med plastiska skulpturer. Flest finns det på två kyrkogårdar i Göteborg respektive Solna och det finns även ett antal i Uppsala och Gävle, men i övriga landet är det mest spridda exemplar.
Annat var det i andra länder. Den tyska firman WMF Württembergische Metallwarenfabrik hade till och med en filial för tillverkning av gravutsmyckningar i Geistlingen an der Steige. I en katalog 1919 från den fabriken återfinns också kvinnan från Norra kyrkogården. Där anges också skulptörens namn: Alfred Neri (1862 – 1928).
Vem är då den Hildisch som hon sörjer? Historien börjar med Carl Hildisch som omkring 1860 hade startat ett garveri som snart kom att bli ett av de största i Norge. Sina söner Carl (d:y) och Wilhelm skickade han till Lund för att starta ett garveri 1897. Anledningen var att det året hade tullfriheten mellan de bägge delarna i den norsk-svenska unionen upphävts. I Lund köpte man Lundboms gamla garveri omedelbart norr om Allhelgonaskolan (nu Socialhögskolan) vid Bredgatan. Tio år senare var det efter en större ombyggnad och inskaffandet av en modern maskinutrustning ett av de största garverierna i Sverige. Byggnaden finns kvar idag.
Den som först fick kvinnans tårar var Wilhelms son fabriksassistenten Fritiof som dog i spanska sjukan 1918, blott 21 år gammal. I graven vilar även Wilhelms bror Carl och hustru Ingeborg, som bägge dog 1920. Själv följde Wilhelm efter 1953.
Text och foto: Otto Ryding
Läs mer
Linden, Berit, Sorgen gestaltad: svensk gravskulptur och dess skulptörer. 2021
Skorstenarnas stad: En bok om Lunds industrier. 2018. (Gamla Lund årsbok)