Brunius, Carl Georg (1792 – 1869), professor i grekiska, arkitekt
Carl Georg Brunius var – och är – en känd lundapersonlighet. Omtalad som professor i grekiska, som autodidakt arkitekt med bl a restaurering av domkyrkan på cv:t och inte minst som upphovsman till den s k ”bruniusstilen”, en lundensisk arkitekturspecialitet i tegel som man kan se på hans egna och lärjungars byggnader.
Brunius föddes i Tanum som nummer 5 av 12 barn. Fadern Gomer Brunius, som var präst i Tanum socken, lär driftigt ha utökat prästgårdens jordbruksareal rejält, initierat potatisodling i Bohuslän och dessutom anlagt ett tegelbruk. Entreprenörsandan tycks ha ärvts av den praktiskt och teckningsbegåvade Carl Georg som tidigt tränats i olika hantverk inklusive tegelbränning och murning. Som vuxen beskrevs han som initiativrik och handlingskraftig, men också burdus och ibland elak.
Efter studentexamen studerade Brunius bl a klassiska språk och naturvetenskap i Lund samt arbetade som oavlönad akademilärare. 1818–21 var han informator i Stockholm och mötte då fabrikörsdottern Maria Charlotta Tillander som han gifte sig med 1829 när den akademiska karriären i Lund tagit fart. 1821 blev han adjunkt vid teologiska fakulteten, 1823 disputerade han och prästvigdes. 1824 efterträdde han Esaias Tegnér som professor i grekiska och åren 1831–32 och 1841–42 var han universitetets rektor. Med rektorsposten följde en plats i domkyrkorådet. Detta kom att vidga Brunius yrkesbana till restaureringsexpert och arkitekt.
Domkyrkan
På 1820-talet inhägnades hela domkyrkoområdet fortfarande av murar och domkyrkan själv var omgiven av flera mindre byggnader. Men en viss rensning av ”katolska” inslag hade påbörjats strax före Brunius ankomst till Lund. Redan 1812 hade två kapell längs domkyrkans sydsida – Peder Lykkes kapell och Karl den rödes kapell – rivits. Kanske var det dessa rivningar som väckte tanken att helt frilägga kyrkan och låta ursprungsbyggnaden träda fram? – en idé som Brunius bidrog att driva igenom på 1830- och 40-talen. Domkyrkan var då försedd med strävpelare vid tornen i väster, vid sidoskeppet i söder och vid den sydöstra korväggen som stöddes av en enorm strävbåge byggd av Adam van Düren på 1500-talet. Såväl dessa som kringbyggnader och murar togs gradvis bort samtidigt som Brunius också företog en omfattande rensning i domkyrkans interiör.
Det var behovet av en ny orgel som satt igång processen. Från Stockholm tillkallades arkitekten vid Överintendentsämbetet Axel Nyström, men denne kom med tiden att överlåta alltmer ansvar till Brunius. I samband med orgelbytet väcktes tanken att riva lektoriemuren som sedan 1300-talet delat interiören i en övre korkyrka och en nedre lekmannakyrka och istället återupprätta ett sammanhängande kyrkorum. 1833 föll muren, en ny orgel placerades innanför västfasaden, en ny trappa förenade långhus och kor och de gamla korstolarna stuvades ner i kryptan liksom delar av lektoriemurens portik (som dock snart skulle återanvändas i Kungshuset). Under 1840-talet fortsatte Brunius att genomdriva stora reparationsarbeten i bl a kryptan och södra tvärskeppet. Ställd inför listan på hans insatser förstår man hörsägnen att de som sökte Brunius i hemmet möttes av ett anslag med texten ”Träffas i Domkyrkan alla dagar utom söndag”.
Kungshuset
Rivningarna runt domkyrkan gjorde att universitetet förlorade lokaler som använts för undervisning. 1833 beslöt man att bygga på akademiens huvudbyggnad – dagens Kungshuset – med en tredje våning. Brunius gjorde ett förslag i tron att Kungshuset (färdigt 1582) var en medeltida byggnad. Universitetet valde dock Axel Nyströms mer renodlat klassicerande förslag. Bygget, med Brunius som projektledare, kom – likt domkyrkorestaureringen – att delvis avvika från Nyströms förslag och närma sig Brunius eget. Vid färdigställandet 1836 var Kungshusets två nedre våningar putsade (med tegel i de nya fönsteromfattningarna) medan den nya tredje våningen var helt i tegel – en ”oklassisk” fasadbehandling som skulle bli typisk för bruniusstilen. Brunius gjorde också Kungshusets nya gavlar olika, ett grepp som skulle återkomma på hans i övrigt symmetriska byggnader därför att han såg det som något typiskt för den medeltida arkitekturen.
Tre Bruniushus i Lund
Brunius arkitekturideal var hämtat från medeltiden, och för honom var äkta medeltidsarkitektur i tegel. Han kallade sin egen arkitektur för ”byzantinsk”. Det kan förvåna, men den historiekunnige professorn visste att den antika arkitekturen överlevde via Östroms bysantinska tegelarkitektur som på 1100-talet återimporterades till Västeuropa – där den blev den rundbågestil som återfinns i bl a Lunds domkyrka och numera kallas romansk.
Brunius eget hus på Kiliansgatan från 1841 var helt i tegel, hade Kungshuset som modell och reste sig med sina tre våningar över bondbyns envåningslängor. Vid samma tid ledde han byggandet av ett nytt biskopshus vid Krafts torg (1845). Arkitekt var åter Axel Nyström, men ritningarna ändrades av Brunius under arbetets gång. Byggnaden, som låg precis där den gamla biskopsgårdens huvudbyggnad legat, blev ett mäktigt, symmetriskt tegelhus prytt med ett storskaligt rundbågemotiv och en medeltidsinspirerad central portal med sandstenskolonner på sydfasaden. Byggnaden användes dock aldrig som biskopsbostad utan blev efter ett husbyte med universitetet först institutionsbyggnad från 1849 och sedan Historiskt museum från 1917 fram till våra dagar.
Biskopshus blev istället den byggnad Brunius 1842 ritat för universitetets naturvetenskapliga institutioner. Byggnaden, som låg vid den forna stadsvallen i fonden på Sandgatan, visar liksom det egna bostadshuset tydlig påverkan från Kungshusets i Brunius ögon ”medeltida” arkitektur. Huset ansågs dock för litet och för avsides liggande för universitetets behov och blev biskopsbostad efter interiör ombyggnad av Brunius 1851. Idag tillhör det åter universitetet – men kallas Biskopshuset.
Brunius karriär som arkitekt
Från 1840 växte Brunius berömmelse som restauratör och arkitekt. Uppdragen sträckte sig långt utanför Lund och deras status och mängd imponerar. Till exempel: Han restaurerade och byggde om flera skånska slott och ett 40-tal skånska kyrkor. Han ritade sju nya kyrkor i Skåne, Råby ungdomsskola utanför Lund samt huvudbyggnad, magasin och stallbyggnader för Jordberga slott. Han restaurerade Mariakyrkan i Helsingborg, Sankt Petri kyrka i Malmö samt domkyrkorna i Växjö och Linköping.
Brunius satt i domkyrkorådet till 1869. Då hade Helgo Zettervall redan tillträtt som domkyrkoarkitekt och påbörjat en renovering enligt nya restaureringsideal – ett arbete som Brunius i det längsta motarbetade. Det sägs att han dog av ett slaganfall när han fick veta att Zettervall låtit riva norra tornet.
Kvaliteten i Brunius verk kan förklaras med hans passionerade förhållande till sina byggnadsuppgifter. Han drev projekten med stark hand och trampade mången partner, medarbetare och byggherre på tårna. I sina bästa stunder lyckades amatören Brunius åstadkomma vad många professionellt utbildade arkitekter kan avundas honom: en varm, vital och gestaltrik arkitektur. Eftervärlden kan se hans begränsningar men glädjas åt materialverkan, hantverket och kraften i det arkitektoniska uttrycket.
Brunius arkitekturintresse ledde säkert till att han tidvis misskötte sin professur. En anekdot berättar att en student förtvivlat sökte honom för en examination. Brunius satt hemma i sitt bibliotek på Kiliansgatan och studenten bultade otåligt på den dörr Brunius inte ville öppna. Brunius: Vet kandidaten verkligen inte vad som skiljer en professor och en student?!
Studenten: Jo, en dörr!
Efter en stunds tystnad hördes från Brunius bibliotek: Kandidaten är godkänd och kan gå hem!
Text och foto: Thomas Hellquist
Läs mer
Arkitekterna som formade Lund: ett lexikon. 2020. (Gamla Lund).
Grandien, Bo, Drömmen om medeltiden: Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare. 1974.