Ask, Sam (1878–1937), överliggare
Man höll på med frukosten. Vid bordets kortsida tronade doktor Borkman med en bukett friska rädisor i knapphålet. De förbleknade likväl under hans oerhörda ansikte. Den grönrutiga västen, som nästan skulle räckt till paletå åt en person af ordinära mått, stödde med en af sina pärlemorknappar mot bordskanten, och böljade under astmatiska andetag.
Doktor Borkman var student sedan tio år, och hade icke aflagt någon examen. Men han hade afätit många examenssexor. För hvar gång han, enligt uppgift, gripit sig an med något nytt ämne för juridikofilen, lät han nämligen sina umgängesvänner föranstalta en sådan fest.
Han var studentcorpsens siste öfverliggare i stor stil. Hvad han lefde af, var en gåta, om än icke för kamrern i Landtmannabanken. Han lät sig gärna provokeras till punschdrickning, och betecknades därför af många som en haj.
Beskrivningen är hämtad ur Artur Möllers novellsamling Studentsynder (1912). Bakom namnet ”doktor Borkman” doldes (högst hjälpligt) en riktig lundastudent: Herman Samuel Ask, känd som Sam Ask. Huruvida han verkligen var ”den siste överliggaren i stor stil” må kanske lämnas osagt; tveklöst är dock att han har blivit den mest berömda representanten för sitt skrå.
Hans vagga hade stått i Gråmanstorp 1878. När han var tretton år avled hans far, kaptenen Fredrik Uno Ask, efterlämnande tvenne arv: dels så mycket pengar att sonen skulle kunna studera, dels anlag för enorm fetma. Med detta flyttade Sam och hans mor Annette till Lund.
Höstterminen 1896 blev Sam student vid universitetet. Där skulle han förbli i 26 terminer som formellt inskriven. Myten hävdar att han under dessa år bara tenterade en enda gång. Arkiven visar visserligen att det i själva verket var tre gånger, men även detta var glesa myrfjät på vägen mot att bli färdigutbildad jurist. Och sådan var tydligen vad hans mor tyckte att han borde bli. Kanske var detta Sams förbannelse, ty juridiken var uppenbart ett ämne för vilket han saknade all håg. Däremot hade han omfattande kunskaper och intressen inom humaniora och teologi, vilka månne hade lett hans liv i annan riktning om han fått odla dem mer organiserat.
Nu blev dessa i stället en mylla och fond för de skrönor och monologer som med åren skulle bli Sams födkrok sedan farsarvet sinat. Som den borne underhållaren, en verbal enmansshow vid vars fötter studentkamraterna gärna flockades, blev han nämligen en institution som man gärna turades om att betala notan för. Och gastronomen Sam bjöd gärna på en föreställning bara andra stod för mat och dryck – inte minst punsch! De ganska fåtaliga och ofta upprepade ”bevingade ord” från dessa tillfällen som har bevarats genom memoarer och minnesord erbjuder tyvärr troligen bara en fjärran avglans av vad som bjöds i stunden. Detsamma gäller de två monologer som Sam senare i livet fick möjlighet att spela in på skiva.
Kanske lyser Sam Asks trollkraft för eftervärlden tydligast fram genom de många skönlitterära verk där författare ur hans egen studentgeneration senare har skildrat det tidiga 1900-talets Lund i endast lätt maskerad nyckelromansform. Här möter vi Sam som ”Tom Ancker” i Fritiof Nilsson Piratens Tre terminer (1943), som ”Kandidat Max” i Harald Wägners I templets skugga (1910) och som ”Herman Bergius” i Frank Hellers novell ”Examensläsning” (1922). Ja, och så Axel Möllers ovannämnde ”doktor Borkman”.
Oftast är litteraturens Sam Ask den muntre, den frodige, den fyndige; mannen om vilken Piraten sade att ”den som en gång träffat honom kunde aldrig bli helt olycklig”. Men emellanåt tittar även den mörkare sidan av den överviktige överliggarens tillvaro fram, så även hos just Piraten. I slutet av Tre terminer låter han Sams alter ego beskriva sin vardag sålunda: ”O, denna stad! Borgarna spottar åt mig och barnen ränner efter mej, ingalunda för att kyssa fållen på min klädnad utan för att apa mig till ett åtlöje. Nu är jag hungrig och har inte ens ärtskidor att fylla min buk med”.
Och allt eftersom de jämnåriga kamraterna lämnade staden gick Sam alltmer från att vara festens medelpunkt till att ses som en grotesk lokal kuriositet. ”Varje vår blevo hans byxor kortare och fransarna på dem längre” skrev en av hans studiekamrater inom juridiken, Svasse Bergqvist. Till slut drog Sam konsekvensen och lämnade Lund för Stockholm. Exakt när är inte klarlagt – han var inte typen som prioriterade att uppdatera sin folkbokföring.
I huvudstaden fick Sam en inte obetydlig karriär som manusförfattare (och stundom även skådespelare) inom den tidiga svenska spelfilmen, men de pengar han tjänade försvann lika fort. När han avled, 59 år gammal, var han en fattig, sjuk och ensam man. Vill man i efterskott se mer positivt på Sam Asks öde kan man dock konstatera att denne examenslöse överliggare i dag är betydligt mer hågkommen än merparten av de flitigare studiekamrater som gick vidare till samhällsnyttiga värv som läroverkslektorer, häradshövdingar, provinsialläkare och kyrkoherdar!
Text: Fredrik Tersmeden