Musikerfamiljen Wenster
Under drygt 70 år – 1781–1856 – styrde och ställde medlemmar ur släkten Wenster musiklivet i Lund. Fortfarande är minnet av dem levande genom den samling musikalier från 1700-talet – Samling Wenster – som familjen donerade till Lunds Universitetsbibliotek på 1830-talet. Två medlemmar i släkten var genom sina positioner som domkyrkoorganister och director musices vid Lunds universitet särskilt inflytelserika: Christian Wenster d.y. (1735–1823) som 1781 blev director musices vid Lunds universitet och dennes son Emanuel Wenster (1785–1856) som 1806 efterträdde honom på samma post. Christian Wensters d.ä. (1704–1779) tid i Lund varade däremot knappt ett år.
Christian Wenster d.ä. (1704–1779)
var son till en från Holland inflyttad musiker i Landskrona. 1729/30 var han under en kort tid musikant i Lunds domkyrka och därefter organist och stadsmusikant i Kristianstad fram till 1739. Efter en tid med samma arbetsuppgifter i Ystad flyttade familjen 1741 till Karlshamn där Christian Wenster d.ä. fick en likartad tjänst som han upprätthöll fram till sin död 1779.
I Karlshamn samlade Wenster på sig värdefulla handskrifter med äldre och samtida musik. Bland annat tog han över noter som Karlshamns förste skolade musiker, den tyske organisten och stadsmusikanten Gottfried Lindemann (död 1741 i Karlshamn), lämnat efter sig. Wenstersamlingen innehåller delvis unik musik av 1700-talstonsättare (bland annat av Buxtehude) och har en klar anknytning till det stadsmusikantväsen med medeltida anor som då fanns i många mindre städer runt Östersjön. Samlingen gick först i arv till sonen Christian och sedan till sonsonen Emanuel som skänkte den till Lunds universitetsbibliotek på 1830-talet.
Christian Wenster d. y. (1735–1823)
född i Kristianstad, blev student i Lund 1753 och avlade magisterexamen 1755 i Greifswald (utan att ha satt sin fot i staden). Åren 1754–1758 var han under 8 terminer musikstipendiat och medlem i Lunds Akademiska kapell. Vad han gjorde under årtiondet därefter är inte känt men tidigt på 1770-talet bodde han i Lund och gifte sig 1773 med Ingeborg Catharina Berling, dotter till akademiboktryckaren Carl Gustaf Berling i Lund.
De uppgifter som den tidens födelse- och dopböcker lämnar om personer som utsågs till faddrar låter oss ana Christians Wensters sociala avancemang i Lund. Paret Wensters första barn Christian föddes 1774. Vid dopakten samlades främst den närmaste släkten: mormodern bar honom till dopet och bland övriga faddrar fanns två mademoiseller Berling och studiosus Carl Berling. Christian Wenster har då titeln ”Collega Scholæ Herr Magister Christian Wenster” vilket innebar att han var lärare vid domkyrkans skola (nuvarande Katedralskolan). När sonen Carl Gustaf döps 1777 kallas Wenster ”Cantor och Collega Scholæ Magister”. Bland faddrarna återfinns domprostinnan Wohlin, professorskan Lidbeck och professorerna Rosenblad, Munck och Weideman. Två döttrar föds 1780 respektive 1783 men båda avlider i späd ålder. Till båda dopen budas inflytelserika faddrar ur Lunds akademiska gemenskap och stadens högre borgerskap, som domprostinnan Munck, kunglige livmedicus Wollin och Rector Scholæ magister Lundborg. 1783 har Wenster titeln ”Directeuren, Cantor och Collega Scholæ”. När yngste sonen Emanuel föds 1785 benämns fadern ”Herr Directeur Musicus Magister ” och fadderskaran är än mer illuster; i den ingår professorerna Stobæeus, Lemchen och borgmästaren Sommelius.
Titlarna i dopböckerna ger besked om Wensters professionella karriär. När äldste sonen föds undervisade han i sång och musik i domkyrkoskolan. Från 1777 kallades han cantor och var också musiker i domkyrkan. 1781 utsågs han till director musicus vid universitetet efter Friedrich Kraus som avlidit året före men då hade han redan vikarierat på denna post några år. 1783 förenade han slutligen tjänsten som director musicus med posten som domkyrkoorganist.
Mannen med paraply är kapelldrängen och lottförsäljaren Gustaf Decreaux, på väg mot ett präktigt stenhus längst ut till höger i bilden, som ägdes av Emenuel Wenster. Det revs 1835.
Från år 1806 lyckades Christian Wenster successivt få sonen Emanuel att ta över de musikaliska positioner han härskade över i Lund. Överlämningen har av historikern Göran Blomquist liknats vid den ”konservering” som länge varit praxis för prästänkor. I det här fallet var det sina egna föräldrar som Emanuel skulle sörja för när han tog över tjänsterna. Christian levde fram till 1823. Att döma av annonser i Lunds Weckoblad sysselsatte han sig efter ”pensioneringen” med trädgårdsodling och bjöd bland annat ut bärbuskar och fruktträd till försäljning.
Uppgifterna om Christian Wensters prestationer som musiker är spretiga. Över lag är omnämnanden av hans framträdanden som musiker i Lunds Weckoblad från slutet av 1770-talet och in på 1790-talet mycket positiva men bör bedömas utifrån vetskapen att det var hans svärfar som ägde och drev denna publikation. På den negativa sidan finns vetskapen att han långt in på 1790-talet försummade att anskaffa modern musik och nya instrument till det akademiska kapellet. Wenster försökte vidare öka inkomsterna från spelningar vid akademiska fester som kapellet hade ensamrätt på. 1792 tröttnade universitetskanslern på detta och bestämde att vid doktorspromoveringarna fick promovendi själva avgöra om de ville ha musik och vem som skulle utföra den. Akademiska kapellet ansågs inte bara vara för dyrt utan också värdelöst när det gällde att spela passande musik till den bal som alltid följde på promotionen. Framöver blev det oftast regementsmusikkåren som stod för musiken vid dessa evenemang.
Christian Wenster hade starka ambitioner att höja musikeryrkets sociala status och detta gällde inte minst för den position sonen Emanuel skulle inta. Han hade den högsta akademiska graden bland excercitiemästarna och borde därför stå överst bland dem i universitetets lektionskatalog. Eftersom han disputerat (magistergraden var den tidens motsvarighet till doktorsgraden) borde han vidare räknas som statlig ämbetsman som ledde studenter som studerade bildningsämnet musik. De andra excercitiemästarna lärde däremot enbart ut ett hantverk och deras studenter övade i sig i dessa hantverk (fäktning, ridning, ritning, dans och språk). De skulle därför bara betraktas som lägre tjänstemän, menade Christian Wenster.
Emanuel Wenster (1785–1856)
Christian Wensters yngste son skrevs tidigt in vid universitetet. Från 1800 tog han i rask takt flera examina och krönte vt 1805 studierna med magisteravhandlingen De Vi Musicæ in Homines (Musikens påverkan på människor). Samtidigt skolades han i hemmet till musiker på klavér och cello. Från det Emanuel var fyra år lyckades fadern dessutom ordna så att ett av musikstipendierna i Akademiska kapellet gick till honom.
Som redan nämnts tog Emanuel över faderns arbetsuppgifter som director musices och domkyrkoorganist, först som vikarie och från 1806 som ordinarie innehavare. 1807 utsågs han vidare till kantor/musiklärare vid Katedralskolan. Den hektiskt aktive ynglingen slog sig inte till ro med detta utan fortsatte de akademiska studierna, nu med inriktning på juridik. De avslutades med examen 1808 varpå han samma år blev auskultant i Göta hovrätt och året därpå extra ordinarie kanslist i Justitierevisionen. I september 1812 meddelade Hans Majestät att han ”i nåder förunnat Directeuren, Philosophie Magistern E. Wenster Assessors namn och heder.” Det var en titel finare än alla andra han förvärvat och i fortsättningen använde han sig flitigt av den.
Emanuel Wensters tjänstgöringsplikter som musiker och lärare i Lund var inte mer betungande än att han också gav sig ut på turnéer och gav konserter på orgel eller annat klavérinstrument – detta är tiden då de mer ljudstarka fortepianona började tillverkas och spridas. Fadern Christian ryckte då in som vikarie. 1811–1812 turnerande han i Finland och Ryssland. Senare på 1810-talet gav han orgelkonserter i Karlskrona och Kalmar.
1819 dyker det upp en recension i Christianstads Weckoblad 10/4 av en konsert som Wenster hade genomfört tillsammans med musicerande amatörer i Lund i mars samma år. Det är ingen nådig recension. Wensters spelstil kritiseras för att den främst tycks gå ut på att spela så fort och fingerfärdigt som möjligt och utan någon som helst känsla. Intrycket som förmedlas är att det rörde sig om ett effektfullt men mekaniskt och omusikaliskt framförande.
På 1820-talet engagerade sig Emanuel Wenster starkt för att få till stånd byggandet av en ny orgel i Domkyrkan. Han lyckades väl med detta och 1836 kunde den nya 61-stämmiga orgeln byggd av P. Z Strand invigas. Wenster valdes vidare i slutet av 1820-talet in i styrelsen för Lancaster-skolan i Lund (även kallad Allmänna Barnskolan). 1846 blev han ledamot i den första enligt 1842 års folkskolestadga inrättade skolstyrelsen i Lund. I den satt han fram till sin död 1856.
Emanuel Wenster hade rykte om sig att vara mycket gästfri och hemmet stod alltid öppet för konstnärer som besökte Lund, både unga aspiranter och framstående musiker som Jenny Lind och Frans Berwald. Han var till växten ganska kort och brusade lätt upp vilket gjorde honom till en tacksam måltavla för spydiga kommentarer i lokalpressen. Så lätt var det sannolikt inte för honom att hävda sin värdighet, kanske fram för allt från senare delen av 1830-talet då han på det musikaliska området konkurrerade med två andra storheter i Lund– domkyrkokantorn Nils Peter Möller och studentsångarnas anförare Otto Lindblad.
***
Familjen Wensters öden i Lund ger goda inblickar i hur musikförsörjningen i domkyrkan, vid universitetet och bland den högre borgerligheten i Lund var ordnad under perioden 1700–1850. Under denna tid präglade fortfarande ett skråreglerat stadsmusikantväsende med rötter i senmedeltiden, musiklivet i städerna runt Östersjön och i de delar av Skandinavien som var danska eller hade varit danska. Christian d.ä., Christian d.y. och Emanuel Wensters karriärer illustrerar väl hur detta musikförsörjningssystem långsamt upplöstes och ersattes av en ordning där en marknad för nöjen och ett offentligt musikliv med en betalande publik bestämmer musikutbudet och utbildningen av musiker.
Text: Boel Lindberg
Läs mer
Familjen Wensters öden berörs i flera av bidragen i Greger Andersson (red) Spelglädje i Lundagård. 250 år med Akademiska kapellet (Lund: Lund University Press, 1996). Se särskilt Göran Blomquists bidrag ”Arbetsvillkoren för Kapellet och kapellmästarna” s.108 ff. och ”Den musikaliska familjen Wenster”, s. 137 ff.