Växa upp i stadens nödbostäder
Under åren efter första världskriget var bostadsbristen svår. I Lund inhystes barnfamiljer i gymnastiksalar och tomma industrilokaler. När ytterligare 106 bostadslösa familjer våren 1924 anhöll om hjälp beslöt stadsfullmäktige att låta uppföra fem provisoriska bostadshus ute vid Getingevägen i närheten av nuvarande kemicentrum. De kom att kallas för ”Trähusen” eller även för ”Hollywood” då byggandet hade gått så snabbt. Husen var mycket enkla och värmdes av kaminer och vedspisar.
Invånarna tillhörde de absolut sämst ställda i samhället. Männen var oftast utan fast arbete och alkoholismen var utbredd. Den säregna miljön har skildrats i ett häfte ”Folket i trähusen” sammanställt av Per Stjernquist, där han återger flera berättelser från de barn som växte upp där.
En kvinna född 1914 som bodde i en lägenhet om ett rum och kök med sina bägge föräldrar och fem syskon berättade:
De värsta åren var 1929-31. Far hade 40 kronor i månaden i arbetslöshetsunderstöd och mor fick 45 kronor i månaden för städningsarbeten och gick dessutom bort och tvättade. Vi betalade 15 kronor i månaden för bostaden i trähusen. Bröd fick vi på Folkets hus, buljongkött på Järnvägshotellet. Mor fick mycket mat med sig där hon tvättade. Hon brukade ofta vandra ut till släktingar på landet och hämta mjölk och andra varor. Ett potatisland hade vi vid huset.
Till oss barn sydde mor kläder av avlagda plagg som hon fått av familjer där hon tvättade. Hon fick också skor, jag hade pojkskor för det mesta. Så länge som möjligt gick vi utan strumpor och skor. På vintern när sulorna tog slut måste vi lägga tidningspapper i skorna. Ibland på vintern måste vi stanna hemma från skolan därför att vi inga brukbara skor hade. Några år fick jag en ny klänning och nya skor av Jultomtarna. Till skolans examen köptes alltid en bomullsklänning åt mig.
Bohaget var köpt för ett arv som mor fick från landet. Ingen av oss barn hade egen säng att ligga i. Tidning hade vi inte. Ibland fick mor ett nummer. Det fanns ingen råd att köpa en gammal cykel. Vi gick aldrig på bio eller möten. Manfolket fördrev tiden med sprit.
När jag blev springflicka för 25 kronor i månaden och kläder, kom mor varje månad och hämtade pengarna. Jag frös i de tunna kläderna och gick ofta genomvåt. Man tror inte det är sant att man haft det så svårt. Jag tror inte att någon nu skulle klara av att ha det på det viset.
Två yngre bröder till henne, födda 1920 och 1923 berättar:
Det stora kruxet däruppe var mat för dagen och kläder. Ofta fanns det ingen slant i huset. En gång bad mor i sin förtvivlan en äldre bror till oss, som var hemma och hade sin konduktörbörs med sig, att få en 25-öring. Efter en lång ordväxling tog han till slut ut en sådan och kastade den i väggen och gick sin väg.
Vi hade inga skodon, knappt ens på vintern. För några år sedan påminte en äldre fru en av oss hur jag sprang barfota sent på hösten och trampade sönder nyisen med mina bara tår. Vi hade fötter som n-ger, lekte på stubbåker och stenskärv och var alltid barfota.
Hemmet var ofta kallt. Vi kunde då få gå in i Ida Jeppssons affär i Smörlyckan och värma oss. Vi fick sitta där snällt i en vrå. Men där var fritt däruppe. Vi var utsatta för väder och vind och minimal klädsel hade vi, så vi blev svarta som n-ger.
Det var en otrolig sammanhållning bland trähusungarna. Aldrig fanns det någon som sladdrade på oss andra. Vi hade oerhört roligt. Vi hade dessa vidder däruppe och vi hade Annetorps tegelbruk. I dammen i Dalen brukade vi bada och simma och på vintrarna åkte vi skridskor där. Ibland samlades vi i stora gäng utomhus och dansade efter någon grammofon. Senare när vi besökte Folkparken samlades flickorna på kvällen efter dansen på gatan framför Allhelgonakyrkan, det kunde sitta en fem, tio stycken på bänkarna där och vänta på några av oss pojkar skulle komma. De var rädda för att gå vägen upp till Smörlyckan förbi tegelbruket. Där brukade luffare logera och de gick över vägen in på kyrkogården för att hämta vatten.
Våra föräldrar brydde sig aldrig om vad vi gjorde. De ställde inga krav på oss, inte att vi skulle hjälpa till och inte något annat heller. De lärde oss ingenting. Mor var ju borta hela dagarna och kom inte hem förrän klockan åtta på kvällen. Vi var ute på kvällarna så länge som vi ville. Man satt inte tillsammans och åt, vi tog oss mat när vi kom in. Det fanns aldrig någon som såg till att vi läste läxor och vi fick aldrig någon rättelse hemma. I skolan fick vi den kunskap som behövdes för att vi skulle lära oss att arbeta.
/…/
Redigering: Otto Ryding
Läs mer
Stjernquist, Per, Folket i trähusen: om fattigdom i samhällets utkanter under mellankrigstiden. 1986.
Läs också Från nödbostäder till Hollywood och Slottet – Kulturportal Lund.