logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

UB – Lärdomens arkitektur

  Publicerad 8 mars, 2010 av Rune Källén   Bibliotek | Byggnader

ub_01_Kristenson

Universitetsbibliotekets kärva, ny gotiska fasad reser sig över besökaren, ännu oförändrad efter hundra år. Men bakom den ålderdomliga exteriören döljer sig ett inre i ständig förvandling. Sedan man passerat den väldiga porten och vandrat in under entréhallens ljusa takvalv stiger man in i ett levande bibliotek – ett bibliotek som formats av nya krav, nya behov, nya brukare.

Som alla levande byggnader har biblioteket oavbrutet anpassats till sin samtid. Nya delar har successivt tillkommit, medan de äldre kärleksfullt bevarats som en påminnelse om svunna tiders akademiska liv. Det nya ryms i det gamla, och för besökaren är tidens gång ofta kännbar: blott ett steg skiljer den gamla läsesalens dämpade dunkel från den moderna receptionens öppna ytor och flimrande datorskärmar; så är ju ett forskningsbibliotek också en återspegling av dagens forskarvärld, där nya generationer oupphörligt avlöser varandra, men där det förflutna alltid förblir närvarande.

En fläkt av det förgångna, samma flit, samma tystnad. Bibliotekarier som genom seklerna vårdat sig om verksamheten – en Stobaeus, en Lidbeck, en Reuterdahl, en Berling, ja alla fram till idag – pryder väggarna. Tak, pelare, bågar, galleriets snidade räcke, ursprungliga bord och stolar talar det förra sekelskiftets språk. Stämningen är nordisk. Sirliga lampor med gröna skärmar i glas sprider ett milt ljus i bibliotekets populäraste forskarsal.

ub_02_Kristenson

Minnet är kort. Vem kommer i dag ihåg det sena 60-talets omdaning: ny stor forskarsal, högt i tak, specialritade bord till slitstarka stolar i ek av Hans J. Wegner, med sits i skinn och mjukt svängd rygg. I fonden Jätten Finn, en färgstark gobeläng av lundakonstnären Gösta Adrian Nilsson/GAN – näring åt fantasin eller distraktion i forskarnas tankearbete och skrivarmöda? Konstverk i sig är också de kraftiga pelarna i betong, rytmiskt placerade, somliga dekorerade med små rutor, andra med större: tunna streck i gråsvart mot vit botten. Konkretist- generationens konstnärer kommer i tankarna.

ub_03_Kristenson

Pelarna står kvar, med sin bärande funktion, samtidigt har de ”sjunkit undan”. Deras viktiga rumsskapande roll har gått förlorad, höjden har till synes decimerats. 60-talets forskarsal finns inte längre, den har ersatts med rader av bokhyllor och ett däck med studieplatser. Ventilationstrummor är ett nytt inslag som vittnar om den moderna teknikens intrång i vår miljö. Lysrör har ersatt den tidigare armaturen.

ub_04_Kristenson

Ett viktigt nytillskott är den öppna samlingen tre trappor upp i byggnadens äldsta del. Litteratur av äldre årgång samsas med sådan som kommit direkt från trycket. Besökaren sjunker ned i Bruno Mattssons ”Karin” som kompletterats med låga bord. Växter skänker hemkänsla. Just i detta rum kan studierna upplevas som mer lust- än pliktfyllda.

ub_05_Kristenson

Ett andningshål är tidskriftsrummet. Tiden försvinner fort när man botaniserar i floran av skrifter, från A – Axcess, till Ö – Österreichische Zeitschrift fur Volkskunde, och allt däremellan. Här dröjer man sig gärna kvar länge.

ub_06_Kristenson

Samlingen av referensböcker har, som sig bör, fått en stråt lättåtkomlig placering innanför expeditionen. Ar det långsökt att likna gångarna mellan bokhyllorna vid rutnätsstadens gatumönster? En lika sträng ordning råder. Ljuset från norr kastar långa strålar förstärkta av takens lysrör. Siktlinjen imponerar.

ub_07_Kristenson

Specialläsesalen för handskrifter, kartor och bilder, okatalogiserat tryck och mycket annat som kräver extra omsorg, har alltid befunnit sig i en souterrängvåning, nu med UB-Media i omedelbart grannskap. Rummen har under årens gång ändrat karaktär. 2002 invigdes dagens vackert inredda lokal, värdig de ”rara” verk som plockas fram från vind och källare.

ub_08_Kristenson

Den stora öppna forskarsalen från 1960-talet har ersatts av ett antal nya mindre, nu som regel avskilda och utan störande moment. Hit hör Wallengrensalen med placering mot öster. Som brukligt är läsplatserna sammanbundna med varandra; det nödvändiga behovet av revir åstadkommes av en lätt markering i bordskivan. Lamporna hjälper också till att åstadkomma subtila gränser. De slitstarka Wegnerstolarna känner vi igen från förr. Målningar av Per Helin, en replik av salen, pryder innerväggen.

ub_09_Kristenson

Bibliotekets urpsrungliga huvudentré mot UB-p arken gäller fortfarande. Den ståtliga yttertrappan får sin fortsättning i den kolonnprydda ”förstugan”. Via denna och foajén, den senare numera utställningshall, når man genom svängdörrar bibliotekets ”förrum”. Vad skall man kalla detta estetiskt genomarbetade rum med sina servicefunktioner? Ar det alltför långsökt att likna det vid receptionen i ett modernt kongresshotell? För att  signalera de olika funktionerna – information och upplysning – har inredningsarkitekten valt halvcirkelformade band i mörkt blått med text i guld över diskarna, även dessa halvrunda och i samma intensiva färg. Endast lånedisken har fått en avvikande form. Men kulören är densamma. Genom stora fönster i rött murverk skymtar den äldsta läsesalen.

10_Kristenson

Lika lite som andra institutioner undgår ett bibliotek förändringar, ofta stora och genomgripande. Det intressanta i detta fall är då att gammalt och nytt samsas så väl sida vid sida. Ingenting lyckas tränga bort böckerna från sina hyllor. Och den gamla handskrivna kortkatalogen har inte förvisats till någon undanskymd plats. Knappast någon tar miste på den med sina åldriga gröna lådor till vänster om lånedisken; mer än en låntagare trivs fortfarande bättre här än vid datorerna. Det var dock vid introduktionen av de senare som en stora revolutionen ägde rum. Vid litteratursökning är detta hjälpmedel i dag omöjligt att tänka bort. Virtuellt finns all världens bibliotek plötsligt tillgängliga.

11_Kristenson

En spiraltrappa i mild syrenfärg leder upp till läktaren i Scriptoriet, en av forskarsalarna. Denna smala gång följer rummet längs två sidor. Inskurna ränder, i grupper om tre, pryder de smäckra träpelarna, som står i stark kontrast till den underliggande kraftiga I-balken i järn. I söder rundas läktaren av, och härifrån når man en av balkongerna på sydfasaden, de senare tunga och stabila men med låga räcken, och med plats för ett par tre personer på sin höjd. Vi befinner oss alltså i byggnadens äldsta del. Syrenfärgen, som återkommer i dörrar och mattor, liksom i fönstrens spröjsar och omfattningar, matchar de blekt gula väggarna.

I dessa är övre delen bandad, i olika nyanser, dessutom dekorerad med smala röda ränder som återkommer runt fönsterväggarnas stickbågar. Den som lyfter blicken från sin dator möter porträtt av vördnadsbjudande äldre män, biskopar och andra potentater. Men hellre söker den sig kanske bort mot det vackra medeltidsinpirerade golvuret i grönt och guld. Pendelns tysta slag är lika rogivande som rummet i övrigt.

Text: Hjördis Kristenson, från UB´s jubileumsbok ”Här får intet arbete utföras”. 2007.
Foto: Bengt Melliander

  Senast uppdaterad 28 juli, 2019 av Ingrid André