Villa Sunna
I hörnet Tornavägen / Dalbyvägen ligger Villa Sunna omgiven av en, om än sargad, fin park. Villan är numera föreningslokal för de som bor i de fem husen som utgör Villa Sunnas bostadsrättsförening. Då och då öppnas huset för konst- och hantverksutställningar. Parken ägs av Lunds kommun och den får alla besöka.
Gleerups sommarnöje
Villan uppfördes 1880 som sommarbostad till familjen Gleerup. Bokförläggare Jacob Gleerup var ett av sexton barn till CWK Gleerup, grundaren av Gleerups bokhandel och bokförlag.
Jacob Gleerup ansökte 1880 om att få uppföra ” en sommarbostad af plank och bräder täckt med käradt och sandadt takpapp och en uthusbyggnad af korsvirke och bräder”. Arkitekt var domkyrkoarkitekten Helgo Zettervall. Ännu ser vi hans verk med liggande gulmålad träpanel. Familjen Gleerup fick en veranda med en detaljrik snickargädje. Villan har ännu en fin veranda men merparten av utsmyckningen är borta. Uthuset står kvar som förrådsbyggnad.
När sommaren kom åkte familjen Gleerup med häst och vagn från centrala Lund till sitt sommarhus. Ingen lång resa, men Dalbyvägen var inte den breda trafikerade gata den är i dag.
Villa Sunna från sydväst. Vykort från omkring 1930.
Idel ädel adel
Jacob Gleerup lämnade ledningen av Gleerups förlag 1907 på grund av sjukdom. Han avled 1914. 1905 hade han sålt Villa Sunna till häradshövding Gustaf de Maré. Han behövde större lokaler för sin verksamhet och lät tämligen omedelbart bygga till villans västra del med en putsad flygel.
Gustaf de Maré var gift med Annie Eleonora Lovisa Staël von Holstein. Hon bodde i villan till sin död 1947. Ett av barnen, dottern Aimée (död 1969) gifte sig med häradshövdingen Knut Siggesson Ulfsparre av Broxvik. Paret bodde i Villa Sunna. Bland deras barn fanns Elisabet Ulfsparre.
Det var hon som 1947 flyttade in i villan tillsammans med maken läkaren David H Ingvar. Familjen fick fyra barn, Christian, Malin, Martin och Anna, som växte upp och rasade i Sunnaparken. Elisabet Ingvar var bibliotekschef i Lund 1976-1988. Hon avled 2013 89 år gammal.
1984 flyttade familjen Ingvar ut från Villa Sunna. Under några år var villan hemvist för gäststudenter. De fick flytta ut när striden om Villa Sunna rasade under åren 1986 till 1999.
Striden om Villa Sunna
8 juli 1986 kunde man i Sydsvenskan läsa om planerna för ett storhotell med nio våningar som kopplas till Villa Sunna. Jan Mårtensson skrev att Helgo Zettervalls snickarglädje bevaras men att den nyare delen (den putsade flygeln från 1905) rivs. Detta var starten för Sunnastriden som skulle rasa i tretton år.
Det var Lundaföretaget Lundbergs som köpt Villa Sunna och som stod för planerna. Men året därpå avslöjades att villan var såld till Holgersdotter Invest AB. Bakom det bolaget stod Katarina Crafoord, en av Holger Crafoords döttrar. Det var hon som skulle bygga hotell.
Protesterna lät inte vänta på sig. Tidningarnas insändarspalter fylldes, ett högt hotell skulle förstöra den fina parkmiljön och förändra stadens siluett. Domkyrkotornen skulle skymmas för dem som såg Lund från öster.
Protester mot rivning och nybyggndsförslag
De som främst skulle leda protesterna var fem familjer, som bodde vid Sankt Jörgens park. De ville inte få höghus som granne. Därtill kom han, som skulle komma att kallas Sunnamannen, Gustaf Silfverstolpe. Han bodde i närheten men inte tillräckligt nära för att vara sakägare.
Bland de protesterande grannarna fanns folkpartiparet Marie och Rune Nordström. Nu när striden lagt sig sedan länge hämtar Marie Nordström från källaren upp en kartong med sju kilo handlingar och tidningsklipp från Sunnastriden. Bland alla insändare finns en av Rune Nordström som betackar sig för ett ”Manhattan” i Lund.
Protesterna växte och de som brukade ”stå på barrikaderna” i Lund sällade sig till de klagande grannarna.
1988 drog sig Katarina Crafoord ur striden och meddelade att det inte blir något hotell. Nu var det JM (John Mattsons) som köpt Sunna och ville bygga bostäder för äldre i två hus med vardera nio våningar.
1990 sa byggnadsnämnden ett oenigt ja. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Folkpartiet röstade för. Övriga ville ta bort en våning. Moderaterna var och skulle förbli oeniga. Byggnadsnämndens ordförande Christine Jönsson (m) vidhöll striden igenom att husen var för höga.
Att den nyare stendelen av Villa Sunna skulle rivas upprörde känslorna och bevaringskommittén sa att hela villan borde bevaras.
1992 intervjuades arkitekten Klas Tham i Sydsvenskan och talade om att höghus var en våldtäkt på Villa Sunna. Landsantikvarie Karin Augustsson menade att höghus inte passade i Lund.
Nu tillkom andra klagande. Representanter för pensionärsgrupper ville minsann flytta till Villa Sunna och de ville bo högt.
Tio överklaganden
I augusti 1992 hade länsstyrelsen fått tio överklaganden mot planerna. Länsstyrelsen var tveksam. Den tvekan handlade om Essomacken (som då hade blivit Statoil). Det var inte lämpligt att bo så nära en bensinstation. När Lunds kommun lovat att på sikt flytta macken nöjde sig länsstyrelsen.
I december 1992 ville JM riva. Studenterna som bodde i huset fick snabbt flytta ut. Det var bråttom att markera byggstart. Från årsskiftet skulle lånekostnaderna bli högre.
Lund (en del av staden i alla fall) höll andan. Ingen ville berätta när grävskopan skulle komma. Den kom på morgonen 16 december. Klockan 09.42 sattes det första såret i Villa Sunnas tillbyggnad från början av 1900-talet.
Det fanns bara tre vittnen, ett team från Sydsvenskan med Ingrid Nathéll och Ingemar D Kristiansen och vänsterpolitikern Thomas Schlyter.
När ena väggen var raserad kom Gustaf Silfverstolpe. Han klev upp i rasmassorna. Där stod han i trenchcoat och keps och försökte med sina handskklädda händer stoppa grävskopan.
Bara för en stund kunde han stoppa rivningen. Innan kväll återstod bara en brädhög. Då kom en delegation med en krans som hängdes på en bräda. Till kransen hörde en lapp ”Farväl Sunna och vår vackra miljö”.
Grannarna gav sig inte. Ärendet hamnade i regeringen. I juni 1993 åkte tre delegationer (grannarna, kommunen och JM) till Stockholm för att vädja till mark- och planminister Görel Thurdin (c).
Champagne i Sunnaparken, förgäves
Dagen före julafton 1993 drack Marie Nordström, Gustaf Silfverstolpe och grannen Carl-Gösta Alm champagne i Sunnaparken. Regeringen hade sagt nej till de två höghusen. Det gjorde man av formella skäl. Kommunen hade glömt ett samråd.
JM vände sig till regeringsrätten. Ett år senare blev det stopp också där.
JM slickade sina sår och återkom 1996 med ett nytt planförslag med fem hus och sex våningar. Nu skulle även Statoiltomten utnyttjas. Macken stängdes i juli 1998.
Bygglov för 65 lägenheter
Än en gång blev det protester till både regeringen och regeringsrätten. I oktober 1998 godkände regeringen planen. En månad senare beviljades bygglov och i februari 1999 satte regeringsrätten definitivt stopp för Sunnastriden. När 2000-talet var nytt flyttades det in i 65 lägenheter vid Villa Sunna. Flertalet av de som väntat på att bo där hade gett upp.
Text: Ingrid Nathéll
Läs mer:
Karlsson, Bengt, Villa Sunna. 2000
Lund utanför vallarna. Del 1. Utg av Lund bevaringskommittén. 1991.