Striden om Dekanhuset
Att rivningar väcker känslor är ingen ny företeelse och i en artikel i Lunds dagblad den 13 november 1903 gick Kulturens grundare Georg Karlin till storms mot ”det nedbrytningsarbete, som hotar att snart göra vårt land kemiskt rent för äldre byggnadsmonument”.
Det som utlöste Karlins upprördhet var den planerade rivningen av det medeltidshus som man då trodde hade tillhört Kalendegillet. Huset låg vid Kyrkogatan mittemot Lundagård, där sedan café Lundagård kom att ligga under många år.
Huset byggdes i etapper. Ursprungligen utgjordes det av ett avlångt hus i två våningar på en hög källarvåning. Bottenvåningen utgjordes av en stor sal med två mindre rum vid ena gaveln. Huset omnämns första gången 1325 då gården med ”ett stenhus” köptes av kaniken Jakob Esbernsen, men sannolikt är huset från 1200-talets senare del. Kanik var en präst vid domkapitlet och sedan Esbernsen testamenterade huset till domkapitlet kom det att utgöra ett av domkapitlets kanikresidens. Den något oegentliga benämningen Dekanhuset kommer sig av att huset 1530 beboddes av dekanen Torben Bille. Dekan var den kanik som ansvarade för Domkapitlets dagliga drift.
Förmodligen var det under 1400-talets senare del som det ursprungliga huset byggdes till med en kvadratisk torndel. Även den i två våningar på en hög källarvåning.
Den stora tomten i hörnet av Lilla Gråbrödersgatan och Kyrkogatan såldes 1648 av domkapitlet och på tomtens södra del uppfördes 1769 ett nytt tvåvåningars boningshus i korsvirke, men Dekanhuset fick stå kvar. Tomten köptes 1856 av handelsmannen Carl Isberg som inrättade en handelsgård där, och det var nog när han året därpå uppförde en magasinslänga som större delen av Dekanhusets äldsta del revs. Kvar blev 1400-taletstornet och den då östra gaveln av den äldsta delen.
Tomten köptes av Fredrik Arfwidsson i samband med att han startade en vin- och spirituosaffär 1902. Tidigare hade han varit anställd som bokhållare vid Lunds spritbolag. Det var Arfwidssons planer på att ersätta den gamla handelsgården med ett nytt bostadskomplex, som fick Karlin att agera. Karlin hade uppenbarligen varit i kontakt med Arfwidsson som tycks ha varit villigt att sälja av den norra biten av tomten där Dekanhuset stod, och i den inledningsvis nämnda artikeln skriver Karlin att huset kan:
”tillsammans med den framför liggande lilla tomten köpas för 50,000, kanske – 40,000 kr. Lefde vi icke i Lund och icke i Sverige, vore det väl föga tvifvel underkastadt, att denna summa lätt nog skulle kunna åstadkommas när det gällde ett sådant ändamål.”
Karlin gjorde också upp ett förslag till hur huset skulle kunna byggas om till en restaurang, men som en sista ”nödfallsutväg” angav han också möjligheten att flytta huset till Kulturen. Som befarat visade det sig svårt att få ihop pengarna till ett inköp av tomten. Bygget av den södra delen av tomten hade påbörjats 1906 och frågan började bli akut. En flyttning av byggnaden hade kostnadsberäknats till 15 000kronor. Arfwidsson hade skänkt Dekanhuset till Kulturen under förutsättning av att det flyttades bort och bidragit till flyttkostnaden med 5 000 kronor. Efter en motion beslöt stadsfullmäktige att med röstsiffrorna 19 mot 12 bidra med det resterande beloppet.
I stadsfullmäktiges debatt växlade benämningarna på huset mellan ”ett kulturhistoriskt minnesmärke av värde” och ”gammalt tegelstensbråte”. I en artikel skulle Lunds andra tidning Folkets tidning kalla huset för ”det vanprydande rucklet”.
Det kom dock att dröja innan andra delen av nybygget kom igång och under tiden utspelade sig en historia som i efterhand känns något svårbegriplig – åtminstone så som Karlin återberättar den.
Ecklesiastikminister Hugo Hammarskjöld skulle ha försökt förmå Domkyrkan, som ju en gång ägt tomten, att åter tillösa sig den aktuella tomtdelen. Hur det kom sig att Hammarskjöld engagerade sig i saken är okänt, visserligen var han arkitekt, men hade ingen känd anknytning till Lund. Karlin tänkte sig att Kulturen skulle renovera huset med de 15 000 man fått till flytten och sedan använda huset får sin lundaarkeologiska samling, museet hade ju fått själva huset av Arfwidsson. Förståeligt nog var det ingen lösning som Domkyrkan tyckte var acceptabel. Ifall Domkyrkan gått med på att lösa in tomten om Karlin inte hävdat äganderätten till huset förtäljer inte historien.
I ett brev skriver Karlin om beslutet:
”Det är sådana händelser, som för en fornminnesvän äro de smärtsammaste i lifvet. Allt arbete är användt förgäfves, allt hade kunnat lösas och dock … I sådana ögonblick är det den personliga medellösheten kännes hårdare än eljest. /…/ Nu skall alltså huset flyttas till Kulturhistoriska museet eller rättare sagt uppställas i trogen kopia, ty strängt taget kan man aldrig flytta en historisk byggnad. Historiens andar följa icke med, de dö när grunden brytes upp.”
Längre ned i brevet skrev Karlin att den flyttade byggnaden ”skulle tala allvarsord om en tid, som ännu icke lärt sig förstå innebörden af hvad det vill säga att förstöra sibyllinska böcker.”
Rivningen av huset påbörjades den 1 februari 1908 och den 28 maj kunde resegille hållas på Kulturen. Hur själva flyttningen av byggnaden gick till är tyvärr dåligt dokumenterat. I diskussionen före flyttningen talade Karlin om att den skulle flyttas nedtagen i ”stora block”.
Dekanhuset på sin ursprungliga plats målad senast 1891 av prostinnan Sigrid Ekdahl. Foto Kulturen. Numera står huset vid Adelgatan och är ett flitigt avbildat motiv av många konstnärer.
Text och foto 2025: Otto Ryding
Läs mer:
Blomqvist, Ragnar Dekanernas residens i Lund. (Kulturen årsbok 1946).
Karlin, Georg J:son Kulturhistorisk förening och museum i Lund 1882–1932. 1932.