logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Stationskarlahusen – arbetarbostäderna som blev bostadsrätter

   Byggnader

Stationskarlahusen

De gula bostadshusen i jugendstil ligger pampigt längs Fjelievägen. Husen byggdes som tjänstebostäder för SJ-anställda och hade många små lägenheter. Nu ryms färre men större lägenheter i en attraktiv bostadsrättsförening.


Västra Lund formades av 1900-talets bostadsbyggande
Fotografen Per Bagge tar år 1899 en panoramavy från det då nybyggda Grand Hotell.  På bilderna västerut syns bara ren landsbygd. Detta skulle ändras de närmaste decennierna då en ny stadsdel börjar ta sin form.

Hade Bagge tagit motsvarande panoramabild idag hade han sett hur det vi idag kallar Väster vuxit fram under 1900 talet.  Gamla tingsrätten, polishuset, villor och fin byggnation som speglar de olika decenniernas arkitektur. Centrala idrottsplatsen hade dykt upp i blickfånget och mellan idrottsplatsen och mot Fjelievägen några ståtliga gula byggnader med röda och grönaktiga färginslag. Husen kallas ”Stationskarlahusen” och ibland ”SJ-husen”.

Stationskarlahusens” tillkomst
Tre år efter Grands invigning och Per Bagges panoramabild började man uppföra ”Stationskarlahusen”. Husen byggdes i jugendstil och stod färdiga 1903.  De skulle bli tjänstebostäder för anställda vid statens järnvägar.

Sedan början av 1860-talet hade SJ:s personal gratis tjänstebostad och fritt bränsle, antingen som naturaförmån eller som ”inkvarteringsmedel”. Det ansågs att personalen vid statens järnvägar skulle bo i järnvägens omedelbara närhet och nära orternas stationer.

Den stora expansionen av järnväg gjorde att behovet av tjänstebostäder för SJ-anställda var stort. Så stort att ett eget arkitektkontor, Statens Järnvägars arkitektkontor, bildades år 1855. Arkitektkontoret var verksamt till sent 1980-tal.  Under drygt 120 år ritade kontoret de flesta stationsbyggnaderna och andra byggnader längs de svenska järnvägarna.

Stadsfullmäktiges beslut
Ansvaret för byggande och uthyrning av tjänstebostäder för SJ-anställda låg inledningsvis på Statens Pensionsinrättning. Verket fick år 1902 i uppdrag att köpa en tomt för att ge Statens Järnvägar möjlighet att bygga tjänstebostäder även i Lund.

En förfrågan ställdes till Lunds Stadsfullmäktige om staden kunde hjälpa till med gas- och vattenanslutning till husen. Men fullmäktige sa nej. Byggandet av bostäder ansågs angeläget, men staden var ovillig att utsträcka ledningarna så långt utanför stadsplanelagt område. Att bygga ut Lund västerut ansågs inte prioriterat.

Från början var två tomter aktuella. En på väster vid Fjelievägen och en tomt på Skultelyckan, nuvarande stadsparken. Den senare sa Stadsfullmäktige nej till då det skulle störa ”stadens södra vallpromenad”. Istället erbjöd man den nuvarande tomten vid Fjelievägen i kvarteret Lergraven.

Arkitekt var Folke Zettervall
Husen ritades av Folke Zettervall. Han var född i Lund 1862 och dog 1955.  Zettervall verkade som chefsarkitekt vid Statens Järnvägars arkitektkontor 1895 – 1930. Han är arkitekten till många stationsbyggnader och andra byggnader kring Sveriges järnvägar.

Stationsbyggnaden i Stångby är ritad av Zettervall. Och när Apoteket Svanen i Lund 1897 – 99 omgestaltades ut- och invändigt gjordes det i enlighet med ett förslag av Folke Zettervall. 

Arkitektur och byggnader
I arkitekturen finns detaljer som återkommer i andra av Zettervalls stationsbyggnader. Även modellen med två höga, parallella längor känns igen från andra ”stationskarlahus”.

Husen är byggda i jugendstil och är omgivna av en stor trädgård. Färgsättning är gul med röda och grönaktiga färginslag. Området känns inbjudande men också privat då det finns markerade staket och murar men också möjlighet att se in. 

Byggnaderna ligger så att de bildar en effektfull fond i Fjelievägen gatumiljö. De bägge envånings delarna vid nordgavlarna är anpassad efter tomtens snedhet. Tillsammans med den ursprungliga tvätthusbyggnaden sluts gården mot norr och mot Fjelievägen bildas en fin ”fasadvägg”.

Från tjänstebostad till bostadsrättsförening.
Husen innehöll från början 54 ettor samt tre tvåor för förmän. Ändrad lagstiftning om statens ansvar för tjänstebostäder och förmåner gjorde att byggnaderna år 1929 såldes till bostadsföreningen Västerbo. Därefter flyttade även andra än järnvägare in.

Lägenheterna var små och behovet av att bo större ordnades så att stadgarna medgav att medlemmarna fick förköpsrätt till lediga lägenheter. Detta har gjort att antalet lägenheter successivt har minskat. År 1979 var man nere i 44 lägenheter. Sammanslagningarna har fortsatt så att idag har husen endast 28 lägenheter.

1979 genomfördes en större renovering och modernisering, husen putsades då också om.


Livet i ”Stationskarlahusen
Ett par reportage i Lundaposten och i Sydsvenskan från 1970-talet ger en inblick i hur det kunde vara att bo i ”Stationskarlahusen”.

”Stationskarlarna skulle inte känt igen sina hus” skriver Sydsvenskan. Det är riktigt om man ser till vilka som numera bor i husen och vilken standard och storlek lägenheterna har idag.
Men nog hade de känt igen sig i husens utformning, tomten, färgskala etc. Badrum, kök, varmvatten skulle nog ses som obegripliga moderniteter och mäklarfirmornas information om bredband skulle nog varit förvirrande. Frågor skulle säkert ställas om vart alla barn tagit vägen.

I tidningsartiklarna från 70 talet och i nertecknade berättelser finns några äldre hyresgäster som vittnade om stora barnkullar. Som mest fanns i husen drygt 150 barn. Att det bodde sexbarnsfamiljer i ettorna var inte ovanligt. Det var nog tur att tomten var på 6 500 kvm så det fanns gott om utrymmen att springa och leka på. Det förekom att hela familjen packade ihop sig i köket och hyrde ut enda rummet till I studenter.
Det ansågs som en stor fördel att förvaring fanns på vinden och att det fanns både matkällare och kolkällare.

Ursprungligt delade två familjer på en klosett och turades om att städa varje vecka. På golvet ströddes sand. Där stod även soptunnorna och på sommaren när fluglarverna blev för talrika vattnades det med karbolsyra. I gårdshuset fanns två tvättstugor som även kunde användas till matlagning efter grisslakt.

Stadens ursprungliga njugghet med gas och vattenindragning återkommer man till. På 70-talet fanns det fortfarande lägenheter med endast kallvatten och utan dusch. Överhuvudtaget hade lägenheterna vid slutet av 70 talet låg standard.  Många tyckte dock att det fanns fördelar med att bo billigt.  Några berättar att de såg sitt boende som en självvald alternativ livsstil med lägre materiell standard.

De många barnen och de många unga familjerna präglade husens första decennium. Trångboddhet men också berättelser om gemensamma fester och till och med om en egen orkester.  I det bortersta hörnet av trädgården fanns en dansbana.  Varje familj hade ursprungligen ett äpple-, ett päron- och ett plommonträd. Det fanns också stora möjligheter att odla grönsaker som var ett viktigt inslag i hushållet när första och andra världskriget hårt drabbade livsmedelsförsörjningen.

Text: Christine Jönsson, foto: Kristoffer Lindblad

Läs mer
Att bo här blommar upp. (Lundaposten 1975-04)
Brandoné, Bodil, Stationskarlarna skulle inte känt igen sina hus. (Sydsvenskan 1979-05-03)
Lund utanför vallarna: bevaringsprogram del 2.
1996.
Nu är det status: stationskarlahusen. (Lundaposten 1975-04)
Sundgren, Ingvar, Minnen från väster. Manuskript. 1989 (finns i Lundasamlingen)
Sundgren, Ingvar, Om folket som bodde i Stationskarlahusen. Manuskript. 1990. (finns i Lundasamlingen)

  Senast uppdaterad 11 juli, 2021 av Ingrid André
  Publicerad 11 juli, 2021 av Ingrid André