Kulturportal Lund

Stadshallen – en modernistisk pärla

   Byggnader

När Stadshallen invigdes 1968 blev det slutpunkten för en 70-årig diskussion. Redan 1899 hade staden av Ferdinand Boberg beställt ritningar till ett kommunalhus vid Stortorget. Därav blev det dock intet liksom av ett antal efterföljande förslag. En tävling om ett nytt Rådhus och konserthus 1938 vanns av arkitekterna Backström och Reinus. Andra världskrigets utbrott satte effektivt stopp för planerna och under årens lopp bearbetades förslaget i ett antal vändor. Under tiden hade också oppositionen mot att riva det gamla Rådhuset vuxit sig allt starkare. När en ny tävling utlystes 1960 skulle de inbjudna arkitekterna lämna vardera två förslag, med och utan ett bevarat Rådhus.

När tävlingsförslagen offentliggjordes 1961 var enigheten stor om att det var Klas Anshelms förslag med bevarat Rådhus som man skulle ha. Den kommunala beslutsprocessen, projektering, utgrävningar och det omfattande bygget tog sin tid, men 1968 kunde den färdiga anläggningen invigas.

En stympad triangel
I efterhand kan byggnaden kännas som självklar, men det var en synnerligen otraditionell lösning som Anshelm tillgrep. Genom sin skala, volymer och materialbehandling anknyter Stadshallen till den historiska stadskärnan samtidigt som den tveklöst är en modernistisk byggnad. Utan att dominera över Rådhuset har Stadshallen en tydligt representativ karaktär. Lösningen låg i byggnadens form av en triangel med avhuggna spetsar, där det ena benet sträcker sig ut på torgytan och det uppglasade entrépartiet med sitt stora skärmtak tydligt markerar entrén. Att entrén placerades så att en stor kastanj i vinkeln mellan skärmtaket och fasaden kunde sparas, var säkert ett medvetet val.

Den triangulära formen gör också att det är svårt att uppfatta den stora byggnadsvolymen. Spontant känns byggnaden också som en tvåvåningsbyggnad där tredje våningen endast avslöjar sig som ett fönsterband under taket. Som två separata, närmast skulpturala volymer, reser sig två ovala former över det plana taket; de övre delarna på sessionssalen och konsertsalen. Ovan mark består byggnaden av två delar åtskilda av ett gångstråk, nästan i den medeltida Vårfrugatans sträckning, men de bägge delarna står på en gemensam källare i två våningar. Gångstråket var ett sätt att få till de butikslokaler som krävdes i programmet, men hjälpte också till att dela upp den stora volymen. Stadshallen medförde att Stortorgets tidigare slutna östvägg bröts upp, men smitvägen bakom Rådhuset känns som ett naturligt tillskott till det medeltida gatunätet.

Inspirationen till Stadshallens fasader i skrapfogat gult tegel fick Anshelm från en brandgavel i närheten. Det är ingen historisk materialbehandling på en gatufasad, men har ändå en tydlig släktskap med materialen i stadskärnans fasader. För att hålla ihop Stortorget lät Anshelm knacka ned putsen på den övre delen av Rådhuset och ge den samma fasadbehandling. Stortorgets smågatsten går igen i Stadshallens sockel och torgplattans markbeläggning fick också fortsätta in i vindfånget. De utvändiga snickerierna var målade svartgröna.

Kravet på kommersiella lokaler gjorde att merparten av bottenvåningens ytor kom att reserveras för en bank och butiker. När det gällde Stadshallens funktioner förlades praktikaliteter som toaletter och garderober till bottenvåningen. Det var inget att visa upp och fick lite av källarkaraktär med enbart smala högt sittande fönsterband och golvbeläggning av Hälsingborgsklinker. Därifrån leder svängda trappor upp till andra våningen, festvåningen. Där öppnar sig stora fönster ut mot torget samtidigt som de låter förbipasserande iaktta vad som sker i byggnaden. De bägge stora salarna; konsertsalen och sessionssalen placerades fritt mitt i rummet och omgavs på alla sidor av foajén. Längs ytterväggarna finns dessutom tre små kommittérum formade som cirkelsegment. Tredje våningen användes för teknikutrymmen och loger.

Till sin fulla rätt kom Stadshallen när det fanns stora publikmängder i byggnaden, som vid det kommunfullmäktigemöte då Kulturmejeriets framtid skulle avgöras och alla vinklar och vrår i foajén var fyllda med ”mejerister”.

”jag förstår inte att de kan hitta på så mycket”
Anshelm la mycket omsorg om detaljerna och valet av material. Samtidigt ville han ha få enkla material och låta saker vara vad de var. Övervåningens foajé fick golv av rökt ekparkett. Väggarna fick en puts där brukets ballast hade tvättats fram med syra. Konsertsalen fick en ljusbrun puts, medan sessionssalen fick puts med Simrishamnsgrus och kommittérummen en grövre brunröd puts. I taket sitter träullsplattor som täcker större delen av taket i vitmålad betong. Längs salarnas buktande väggar löper ett pärlband av nakna glödlampor kompletterade med klarglasglober mellan fönsterna. Alla tekniska installationer, ledningar och rör hade dolts, det mesta i de tjocka bjälklagen.

Den lösa inredningen i foajén utgjordes av rader av Bruno Mathssons Eva stol (som ofta förväxlas med Pernilla stolen) och små strama avställningsbord ritade av Anshelm. I konsertsalen och sessionssalen var väggarna klädda med okantad björkplywood.

I ett samtal om bland annat Stadshallen ger Anshelm ett antal gånger uttryck för sin lite kärva arkitektursyn. ”Jag vill gärna arbeta med få material.” ”…jag förstår inte hur de kan hitta på så mycket, exempelvis så mycket material.” Jag förstår inte var de får alla idéerna ifrån – till material.” ”Jo, jag tycker att det är onödigt med all den här skiten.”

Under årens har det skett en del förändringar i stadshallen. Vindfångets gatsten har ersatts av en kokosmatta. Kring 2010 öppnades entrévåningen upp när ett par av fönsterspalterna blev stora som skyltfönster. Samtidigt gjordes skärmtaket om till en nu åter bortplockad utescen.

Ombyggnaden
Under 2021-22 genomfördes så en stor ombyggnad efter ritningar av White arkitekter. Bottenvåningens entréplan öppnades upp mot de tidigare butikslokalerna som nu blivit restauranglokaler. Sessionssalen har omvandlats till en amfiteater och i samband med det har ytskikten bytts. Kommunfullmäktiges möten har flyttats över till konsertsalen där varannan stolsrad nu kan tas bort för att ersättas med arbetsbord. Riktigt trist är att den stora kastanjen vid entrén fällts. Dess betydelse för arkitekturen framgår av att den ständigt återkom i alla fotoreportage om Stadshallen. Förhoppningsvis är det en självklarhet att den ska återplanteras.

Kraft har lagts på att göra en varsam ombyggnad av Stadshallen. Klas Anshelm var en av de centrala arkitekterna i den svenska modernismen och Stadshallen hans kanske mest ikoniska verk. Frågan är då om ambitionsnivån trots allt inte har hamnat på en för låg nivå?
Anshelm la mycket möda på att få detaljerna rätt och det har skildrats vilken tid han lade på att få skinnet på handtagen som han ville ha det. Man kan undra över vad han hade sagt om finishen på det nya lädret. Att dörrarna behövde tätas kan vara förståeligt. Ville man göra det på 60-talsvis hade man lagt tätningen mellan dörrbladen. Väljer man att köpa en färdig aluminiumlist kunde man åtminstone bemödat sig att måla in den i samma färg som smidet.

Text: Otto Ryding

Läs mer
Tidskriften Arkitektur 1968:12 och 1979:7

  Senast uppdaterad 12 mars, 2023 av Ingrid André
  Publicerad 12 mars, 2023 av Ingrid André