Runstenshögen
Universitetsplatsens äldsta monument är faktiskt äldre än universitetsplatsen själv. Tidigare var det platsen för universitetets botaniska trädgård, men sedan den nuvarande botaniska trädgården invigts 1867 användes den gamla trädgården med sina kvarstående träd under några år som en park med en serveringspaviljong. Där fick Föreningen för Skånes fornminnen och historia 1867 tillstånd att uppföra den runstenshög som formellt överlämnades som en gåva till universitetet vid dess 200-årsjubileum året därpå. I viss mån var nog 200-årsjubileumet en förevändning, huvudsyftet var att ”samla alla sådana runstenar inom de skånska landskapen som flyttats från sina ursprungliga platser och på sina nuvarande platser var utsatt för att lida skada eller rent av förekomma”.
Den drivande kraften vid tillkomsten av runstenskullen var arkeologen och runforskaren N G Bruzelius (1826–1895). Han hade varit föreståndare för Lunds Universitets Historiska Museum, men universitets dåliga ekonomi gjorde att han sökte sig en tryggare försörjning som rektor vid Ystads läroverk. Sitt engagemang för fornminnen släppte han dock inte och mycket av fritiden ägnades åt att uppspåra försvunna runstenar.
Ursprungligen bestod runstenshögen av fem runstenar längs kullens fot och på toppen tronade den 4,6 meter höga Lundagårdsstenen. Senare har någon runsten bytts ut och Lundagårdsstenen flyttades 1957 till UB:s foajé. Under en tid fanns där även några medeltida gravstenar.
Runstenshögens tillkomst ska ses i sammanhang med de nationalromantiska strömningarna under 1800-talet, då det gällde att skapa ett ärorikt förflutet åt den egna nationen. I Sverige fokuserade man vid vikingatiden och 1600-talets stormaktstid, den senare manifesterad genom monumentet över slaget vid Lund, invigt 1883. För ett universitet passade runstenar bättre, och det är knappast en tillfällighet att även Universitetsparken i Uppsala som började anläggas 1887 även den innehåller ett antal runstenar.
När Helgo Zettervall och den danske trädgårdsarkitekten H Flindt omgestaltade universitetsplatsen 1882 lät de runstenskullen ligga kvar. Värre höll det på att gå 1990 då Riksantikvarieämbetet i samband med en dokumentation av runstenarna ville flytta dem inomhus. Förslaget drogs dock tillbaka när de insåg runstenskullens kulturhistoriska värde.
Tvärtemot vad man kan tro så finns det också någon form av grav i runstenshögen. När högen skulle uppföras hade vaktmästaren vid anatomiska institutionen, som låg i huset precis norr om högen, genomfört en större råttjakt i källaren. Resultatet i form av en stor videkorg med döda råttor kunde han behändigt göra sig av med genom att tippa den i den blivande högen.
Runstenshögen. Träsnitt efter teckning av G Emil Libert. Tryckt i Illustreret Tidende nr 556 22 maj 1870. I bakgrunden syns den 1878 rivna Lundagårdsmuren längs Sandgatan och Akademiska föreningen
Runstenarna på runstenshögen
Liksom de flesta skånska runstenarna är runstenarna på runstenshögen tillkomna under några decennier före och efter år 1000, i brytningstiden mellan hedendom och kristendom. På flera av dem avslöjar formuleringar som ”stenar dessa” att de ursprungligen ingått i större monument med flera resta stenar.
Vallebergastenen
På 1700-talet låg stenen i ett gärde vid Valleberga. Senare användes stenens nederdel som staketstolpe medan överdelen var försvunnen. N G Bruzelius spårade upp de bägge delarna och sammanfogade dem och omkring 1900 fördes stenen till runstenshögen. Stenen bär ett kristet kors och kan förmodligen dateras till 1000-talets början eller mitt.
Namnen för Lund och London skrevs på ett likartat sätt, men att stenen skulle syfta på Lund är mindre sannolikt. Det kan dock noteras att på den äldsta gravplatsen i Lund ligger det så många gravar att det är troligt att kristna transporterats dit från andra delar av Skåne.
Texten lyder:
”Sven och Torgot gjorde kumler dessa efter Manna och Svenne. Gud hjälpe själen deras väl; men de ligger i London.”
Gårdstångastenarna
De bägge Gårdstångastenarna återfanns av N G Bruzelius i kyrkogårdsmuren i Gårdstånga 1867 och fördes då till Lund.
Texten lyder : ” .. usti och Gunnar reste stenar dessa efter kn … björn, kamraterna sina. De var vida kända i viking.” Inskriptionen är ett av de få samtida beläggen av ordet viking. | Texten lyder: ”Asser satte stenar dessa efter Tobbe” Det avslutande tecknet överst på stenen har tolkats som ett hammartecken, och skulle då koppla stenen till asatron. |
Skivarpstenen
Stenen hittades i kyrkogårdsmuren på 1800-talet men sprängdes i tre bitar och återanvändes i en trappa och en skorsten. Delarna samlades ihop och sattes samman av N G Bruzelius 1864.
Texten lyder:
”Tumme reste denna sten efter .. sin följesman”
Vallkärrastenen
Stenen är känd sedan 1600-talet. Texten lyder:
”Tuva reste dessa stenar efter Gammal, sin man och Assur, sonen hans
Nöbbelövstenen
Stenen upptäcktes i Norra Nöbbelövs kyrkogårdsmur 1739, men kom att flyttas ett antal gånger innan den 1901 kom till Lund, där den fick ersätta en tidigare runstens som hade flyttas inomhus för att få skydd mot väder och vind.
Texten lyder:
”Tuve reste sten denna efter Omun sin kamrat”
Fotona av de enskilda runstenarna är tagna av Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetet 1990.
Text: Otto Ryding
Läs mer
Enoksen, Lars Magnar, Skånska runstenar. 1999.
Weibull, Jörgen, De Skånska Landskapens Historiska och Arkeologiska Förening 1866-1966. (i Ale 1966:2)
Wienberg, Jes, Runstenshögen i Lund – ett bortglömt minnesmärke. (i Ale 2018:1)