-Nej, sa Lund bestämt
i förbudsomröstningen 1922
Skulle ett totalförbud mot rusdrycker införas i Sverige? Söndagen den 27 augusti 1922 skulle det ges svar – i den första folkomröstningen i Sverige. Det var en strålande vacker dag och överallt rörde sig folk ute. Det var förväntan i luften – båda sidor hade kämpat för sin sak. Svaret blev nej – med minsta möjliga marginal. 51 procent. Men inte så i Lund: här blev det ett rungande NEJ med 89,1 procent av rösterna!
Redan under första hälften av 1800-talet började man uppfatta alkoholmissbruket som ett samhällsproblem. Konsumtionen var sprit i första hand och hembränning var vanligt. Kvinnor och barn fick lida då männen söp. Många familjer, främst inom arbetarklassen, drabbades av ekonomisk och social misär.
Supandet var en utmaning för IOGT och andra nykterhetsorganisationer som växte upp. I Lund bildades den första godtemplarlogen redan på 1880-talet. Inträdeskravet för medlemmar var löfte om avhållsamhet – i gengäld bjöd föreningslivet på gemenskap, umgänge och bildning genom studiecirklar. Inspirationen kom delvis från USA och man var i allians med frikyrkorörelsen. Männen dominerade och för att aktivera kvinnorna hade nykterhetskämpen Emilie Rathou bildat Vita Bandet.
Men alla trodde inte att förbud och krav på helnykterhet var lösningen. Läkaren Ivan Bratt förespråkade begränsning istället och 1917 infördes ett system, motboken, för kontroll och ransonering. Men det var bara skötsamma personer som kom ifråga. Gifta kvinnor tilldelades inte motbok. På restaurangen måste man beställa mat för att bli serverad sprit så krögarna var inte entusiastiska över restriktionerna. Den dagen motboken infördes lär det ha hängt sorgflor på väggarna i AF:s restaurang och på kvällen spelades där Chopins sorgemarsch.
Men den samlade nykterhetsrörelsen som vuxit Sveriges största folkrörelse hade blivit en maktfaktor och fått mersmak. Sverige skulle bli helnyktert! Regeringen hade dock börjat tvivla på fördelarna med förbud och beslöt, i demokratins namn, att folket skulle få avgöra.
I Lund bildades Förbudsvännernas samarbetskommitté. I mars träffades 32 ombud från elva nykterhetsorganisationer i huset Wieselgrens minne på Kiliansgatan som hade blivit nykterhetsvännernas högborg. Den lokala kampanjen planerades. 6000 broschyrer beställdes för att delas ut till hushållen, upplysningsmöten skulle hållas och en speciell upplysningsbyrå skulle inrättas där folk kunde få svar på alla frågor som rörde alkohol. Ungdomar skulle gå från dörr till dörr och förse lundaborna med propagandamaterial.
Lunds Dagblad agiterade för nej och skrev i en ledare att ”lagstiftning om förbud skulle vara till större skada än gagn för folknykterheten.” Nykterhetsvänner fick dock komma till tals i tidningen. I en insändare oroade sig en lundabo för vad som skulle hända om det planerade Stadsparkscafeet skulle få servera vin och pilsnerdricka. Oväsen och otrivsamt.
Den oroade fick strax svar från andra läsare som försvarade den tänkta alkoholserveringen.
Tidningen Arbetet pläderade för ett ja i omröstningen.
Förbudsmotståndarna organiserade sig senare. I slutet av juli bildades en lokalavdelning av den nationella ”Föreningen för Folknykterhet utan Förbud”.
Så kom då den stora dagen. Lunds Dagblad beskrev det entusiastiskt. Vädret var strålande, människor var glada och utanför vallokalerna stod företrädare för båda sidorna och samspråkade i all vänskaplighet. Omröstningen pågick till klockan nio på kvällen och sen började lundaborna köa utanför Edward Petterssons symaskinsaffär där resultaten visades.
Det blev en så kallad jordskredsseger för nej-sidan: 89, 1 procent! I Jönköping var siffran hela 88 procent för förbud och 12 procent mot.
I Lund hade 8856 personer röstat vilket utgjorde ca 60 procent av de röstberättigade. Kvinnorna var i knapp majoritet och betydligt fler kvinnor än män ville ha förbud. Förbudsmotståndet var större bland akademiker och borgerskap. Fritjof Nilsson Piraten ger en, får man förmoda, trovärdig bild av den akademiska världens liberala alkoholkultur i romanen Tre terminer. Men studenternas andel av röstdeltagarna var nog obetydlig. På den tiden måste nämligen studenter vara skrivna på sina hemortsadresser och fick alltså inte rösta i Lund. Och av dem som hade Lund som hemort hade inte alla uppnått rösträttsåldern – 21 år.
Skåningarna i gemen var emot förbudet. De flesta av landets brännerier låg i Skåne. I Malmöhus län röstade 80 procent nej – det slogs bara av Stockholms stad som hade 86 procent nej. Och bland kommunerna var det bara Djursholm som hade ännu färre nej-sägare än Lund.
Text: Solveig Ståhl
Läs mer
Hultgren. Peter, För vår skull rösta NEJ! – om lundensisk alkoholkultur vid förbudsomröstningen 1922. Uppsats vid Etnologiska institutionen, Lunds universitet. 2007.
Karlsson, Bengt, Kaféer, kondis & krogar i Lund. 1993. (Årsbok Föreningen Gamla Lund)