När postmodernismen kom till Lund
Postmodernismen var en bred rörelse som gjorde uppror mot efterkrigstidens modernism inom t ex samhällsvetenskap, humaniora, konst och litteratur. Inom arkitekturen kritiserade den dåtidens byggnader som upplevdes som storskaliga, enformiga och fyrkantiga. Den industrialiserade byggproduktionen hade gjort slut på allt hantverk och alla ornament – byggnadskonst hade ersatts av montering. Och inom stadsbyggandet styrde bilarnas behov över människornas.
Också i Sverige växte kritiken i samband med det folkliga upproret mot miljonprogrammet och mot 1960- och 70-talens rivningar i stadskärnor. Att en ny generation arkitekter började söka andra sätt att bygga städer och rita hus blev tydligt på 1980-talet – också i Lund. Nu försökte man både i skala och karaktär anpassa byggnader till platsen och gav dem traditionella, inte sällan klassiska motiv. Man ville helt enkelt göra en arkitektur som människor kunde känna igen och tycka om.
Spyken – en postmodern signalbyggnad
Serliana-motivet till vänster är från Palladios basilika i Vicenza (1549). Till höger samma motiv i postmodern form på Spykens fasad (1989).
Efter att ha givit Lund flera hus i lågmäld postmodernism ritade arkitektfirman Lundqvist & Rendahl en tillbyggnad till Spyken som stod färdig 1989. Tillbyggnaden, som i storlek matchade de äldre skolbyggnaderna i mörkrött tegel från 1903 och 1913, försågs med s k serlianor av prefabricerade betongelement i rosa och vitt inramade av traditionella röda tegelpartier. (En serliana, döpt efter den italienske renässansarkitekten Serlio, är en bågformad öppning flankerad av två rektangulära öppningar). En pelararkad runt den inre gården, som också fick en muralmålning av John Wipp, följde anslaget från italiensk renässans. Likaså tornet, där man kanske inspirerats av italienska rådhus prydda med klockförsedda torn som tecken på deras publika funktion. Tornet gav skolbyggnaden en officiell prägel, men också en ny lekfullhet. Så blev Spyken en typiskt postmodern byggnad – ”post” med sina referenser till äldre arkitektur, ”modern” med sina prefabricerade fasadelement. Men frågan är – är den ”lundensisk”?
Yngve Lundqvist visar modell av nya Spyken. (Foto från ”Spyken 150 år. Historia och historier”).Till höger gården med tydlig inspiration från renässansens palats.
Platsen i fokus
I postmodern arkitektur var en dialog med genius loci, platsens själ, en viktig del. När Lundqvist & Rendahl i mitten av 80-talet ritade bostadshusen vid S:t Månsgatan fick Lunds äldre, låga hus stå modell. Måttlig skala, traditionellt sadeltak och en väl tilltagen gavel mot gatan kännetecknar också de nya husen. Men det rör sig inte om kopiering, utan om en tolkning av traditionen.
Bostadshusen längs S:t Månsgatan (1986) tar upp skala och form från äldre lundarkitektur (här St Tomegatan), men i postmodern version med varierade tegelytor och olika fönstertyper.
I andra byggnader lånade Lundqvist & Rendahl material och kulör från grannhusen. På Svanegatan samspelar deras bostadshus från 1993 fint ihop med det gavel- och burspråksprydda grannhuset från 1913. Och på Magle Stora Kyrkogata tog bostadshuset från 1988 upp formen från rivna Lunds Mejeri Bolags byggnad (1872) på vars tomt det nu står. 1800-talets byggnader må ha haft ett rikare formspråk än det sena 1900-talets, men tack vare postmodernismen fick huset på Magle Stora Kyrkogata en bearbetad arkitektur som tar hänsyn till gatubilden som helhet.
T.v. Lundqvist & Rendahls bostadshus på Svanegatan (1993) i samspråk med sin 80 år äldre granne
I postmodernismens strävan att anpassa nya hus till den äldre bebyggelsen ingick också att gå ner i skala och dela upp fasaden i mindre delar. P-huset Dammgården vid Södra Esplanaden från 1988 fick enligt klassiskt mönster en markerad sockelvåning, något som modernismen avskaffat. Arkitekten Bertil Öhrström delade också upp fasaden vertikalt med antydda pilastrar (pelare fästa mot vägg) och risaliter (framskjutande murpartier) krönta av frontespiser (bågformad kröning). Här ser man både postmodernismens önskan att formge också moderna funktioner med hjälp av klassiskt formspråk – och dess insikt att långa enformiga fasader är tråkiga att röra sig längs.
Magle Stora Kyrkogata förr och nu. Till vänster med Lunds Mejeris byggnad från 1872. Till höger med ersättaren av Lundqvist & Rendahl från 1988.
Med bostadshuset på St Fiskaregatan tog Nilson & Persson Arkitekter 1994 steget att låta ett stort hus framträda som flera mindre. Försöker arkitekterna luras? – Nja, det är snarare ett estetiskt val knutet till platsen, ett hänsynstagande till gatans historia, där mindre byggnader tidigare stod på denna plats. Det nya husets putsfasad i olika färger bryter ner skalan och anpassar sig till den äldre bebyggelsen som dominerar det trånga och svängda gaturummet, så typiskt för Lunds medeltida gatunät.
Comeback för fasaden
Postmodernismen innebar att arkitektens uppdrag tolkades på ett nytt, bredare sätt. Arkitekturen sågs då inte bara som ett funktionellt verktyg, utan också som en viktig kulturspegel. Den postmoderna arkitekturen blev därför mer berättande – och därmed ökade intresset för fasaden, platsen för byggnadens kommunikation med betraktaren.
Bland annat fick också ornamentet en – om än blygsam – återkomst.På Karl XI-gatan bredvid den gamla Bleckvarufabriken byggdes 1990 ett postmodernt bostadshus ritat av Jim Asklund. Det enligt klassiskt ideal helt symmetriska fasaden lånade i dialog med platsen det röda och gula teglet från sin granne. Och på det av en bågformad fronton krönta mittpartiet fogade arkitekten in dekorativa tegellinjer och fält som bidrog till att betona mittdelens höjd. – Men de flankerande burspråken gjordes i aluminium. Postmodernismerna var inte rädda för att blanda gammalt och nytt.
av konstnären Sivert Lindblom.
När Skissernas museum byggdes till på 1980-talet samarbetade arkitekterna Koistinen och Hellborg med konstnären Sivert Lindblom som skapade fasaden mot Sölvegatan. Denna typiska ”infill” i gatans husrad har fått en nästan smyckesliknande karaktär med sin ljusa puts strödd med små turkosa kakelplattor och dekorerad med två skulpturala bronsansikten. Förutom ett överstort, rödspröjsat mittfönster och sex mindre vindsfönster är fasadytan obruten. Här möter Lundabon museet i en annorlunda, mer scenografisk skepnad ägnad att väcka intresset för skådespelet som utspelar sig där inne.
Ridå
Postmodernismen som byggnadsstil dog ut vid mitten av 1990-talet, förtalad av både äldre die-hard modernister och av en ny generation med siktet inställt på millennieskiftet, inte på tradition och klassicism. Resultatet blev en återgång till modernismen – s k nymodernism eller minimalism. Det var en sträng, geometrisk och kyligt vit arkitekturstil. Varför då denna reträtt?
Kanske för att byggande tyvärr styrs mer av möjligheten att tjäna pengar än av omsorg om kulturvärden och stadsbilder – och då passar en storskalig och formfattig modernism. Ändå lever arvet från postmodernismen vidare både bland lekmän och arkitekter. Kanske framför allt i den alltid aktuella diskussionen om hur gammalt och nytt ska kunna fogas samman på ett behagligt, fungerande och vackert sätt
Text och foto: Thomas Hellquist