När ljuset tändes i Domkyrkan
Det var i december 1907 som Lunds elverk kunde börja leverera el, men hur ljuset ändå dessförinnan kunde stråla över en Julotta och om Domkyrkans första glödlampa berättar David Larsson i denna minnesanteckning.
Den första tända el Glödlampan i Lunds Domkyrka
Det var en gång, så börjar ju alla vackra sagor, det var strax i början af 1900-talet, månadens namn var December.
Jag och många af Lunds gossar gingo då i Lunds Katedralskola. En af mina bästa vänner i denna skola, var en kraftig gosse vid namn Nore. Hans far var ”vaktis” vid Fysikum. Bland hans åligganden var också att sköta Domkyrkans elverk som då var förlagt till Klosterbyggnaden strax bredvid kyrkan.*
*Nu liberiet.
Och så kom slutet af December månad
En dag sade Nore till mig. Du David, vill du ej hjälpa mig att sköta maskinerna i kyrkan nu till Julottan? Farsgubben vill ju ligga litet längre den morgonen. Ja sade jag, det är ju ej så trefligt att stiga så tidigt upp. Du vet ju att vi har bjudning där hemma. Alla Fars pianojobbare med fruar och allt hvad glyttar de har skall ju komma till oss Julfton som det varit under alla år (ända sedan min käre morbrors tid från år 1854). Ja sade Nore, det vet väl jag hur ni har det, jag har ju själf varit med hos er en Julafton, men du hvet, hvad gör man inte för ljuset! Det blir ju vi VI som gör ljuset! Nå, jag lofvade att komma i tid, vi skulle ju bli ljusets riddarvakt. – – –
Julottan började på den tiden kl 6. En parantes inflikar jag här som kanske blir lite lång men intressant! Jag hade förr hjälpt vännen Nore med det elektriska, särskilt erinrar jag mig en gång då operasångare Lundkvist (Lunkan kallad) hade en konsert i Domkyrkan. Nore o jag hade då ett rätt så ansträngande jobb. Lundkvist skulle som första No sjunga ”I Himlen” etc, och då strofen kom ”Var De ljus”, skulle vi slå på för fullt, kyrkan låg innan dess i kolmörker. Vi fick ju akta oss så att vi ej smällde alla säkringarna, på den tiden fanns ej så många finesser som nu. Ja Gud i lof det blef fullt ljus, och i triumf tände vännen Nore sedan en ”Duke” elektriskt. Ja just elektriskt. Det tillgick så att vännen Nore öppnade litet på den stora knifstömbrytaren så att en ljusbåge uppstod.
Jag sade då till Nore, nu totalförmörkar du ju hela kyrkan, a skit sa Nore jag använde ju blott den ena polen för öfrigt så har de ju haft fullt ljus länge nog. Nå ja vi voro ju rätt så belåtna och då Nores gubbe om en stund anlände sade han, ja det gick ju bra pojkar, men hvem af eder var det som inte hade tändstickor till handen, naturligtvis ingen. Slut på parentesen!
Julafton hemma hos oss
Jag var hela Julafton litet orolig. Gubben frågade mig åtskilliga gånger, hvad är det med dig David. Ja, svarade jag, jag vågar ej lägga mig i kväll för jag har lofvat Nore att hjälpa honom att köra i kyrkan, ja far förstår det elektriska naturligtvis. Och det skall vara kl 6. Sex sade far, nu på Julafton, Julbön eller hvad? NÄ i morgon bitti, Julottan kl 6 så klart. Jaså sade far, kör i frid då, för då ligger jag!
Juldagsmorgon
Nå Juldagsmorgon kom. Redan lite efter kl 6 var jag på Kraftstorget. Nore var redan kommen och hade satt i gång den gamla ärevördiga 4 takts gasmotorn (Obs gasmotor, på den tiden fanns ej Bensin, jo på apoteket för att ta ut fläckar med, men för maskiner? NÄ!) Den fina gasmotorn Deutz fabrikat i Cöln, 2 cylindrig 4 takt 18 hästkrafter var en stor bjässe på sin tid! Ja det var en maskin det! Alla detaljer voro fint utförda och polerade. När man ser nutidens s.k. motorer verka de bara smäck! (Senare tillkom ännu en gasmotor, en 1 cyl maskin af Crossley fabrikat äfven den en fin motor, men ej att jämföra med den gamla.) Den gamla maskinen frustade i den vackra Juldagsmorgonen sitt still tuff-tuff-tuff-tuff-tuff-tuff. Ja Gud hvad jag älskade denna ”tuffare”! Stilla, rogivande, lugnande.
Julottan var slut
Maskinerna tystnade, allt var stilla frid! Nore och jag satt på våra pallar och halfsofvo, feta af olja och svettröda af gaserna från ackumulatorbatteriet. Fri sa Nore nu tänder jag mig en Duke, du David kan ju hålla dig till ditt ”tuggeri”, jag vet ju att din gubbe ej låter att der rökas i pianomagasinet, så tugga här bara, eller kanske du hellre vill ha en Duke, här gör det ju intet,här är tjyftjockt ändå. Rätt hvad det var öppnades den lilla dörren till maskinrummet och in trädde Nores gubbe han sade, ja allt har väl gott bra pojkar efter hvad jag kan se, jo det har det nog sa Nore, men nu går jag hem och lägger mig, det är ej alla som kan ligga till middag!
Jag gick också hem. När jag kom hem sade min mamma: O, hvad du luktar David, du får gå och tvätta dig! Jag, sade jag, nej jag luktar ej illa, jag luktar maskin, jag luktar kyrka, jag luktar af ljus, ljus, för det var Nore och jag som i alla fall gjorde ljuset, ljuset i Lunds Domkyrka.
Många år efteråt
En dag kom, ja jag kan ju än en gång säga ”det var en gång för länge sedan”:
En dag då kyrkans maskinrum raserades, spolierades, förintades, där jag och min käre Nore många, många gånger uppleft så ljusa stunder. Kyrkans gamla ljusspridare den gamla kära Deutz motorn försvann, allt annat också. Från att ha varit ett ljusets ställe där allt vackert ljus framställdes var det nu ett mörkt dystert hål! Vart tog alla dessa fina saker vägen, saker som många med vänlig hand smekt och skött? De voro ju dock på sitt vis lefvande, kanske lika lefvande som du och jag?
En dag stod jag och vännen Nore utanför kyrkans maskinrum. Vi stodo bägge två tysta o allvarliga. Vi voro ju nu ej längre några gossar, utan raska ynglingar. Vi stodo bägge och sågo på hvarandra. Ingen sade något. Jag David som var den vekaste af oss kunde ej längre, ja ni förstår ju hur det kändes…
Och lampan kom
Då plötsligt sade Nore: Du David kom ner med mig ännu en sista gång, det är något som jag vill visa dig. Inne i en mörk vrå fiskade Nore fram en påse full af dam och smuts. David sade Nore, vet du hvad som är i denna påse? Nä sade jag, jo kanske – svarade jag med ett något ansträngt leende, kanske Kyrkans ande.
Då berättade Nore följande. Farsgubben har berättat för mig att kyrkans maskineri anlades af en holländare. Han sade att en lampa skulle finnas som var den första som sattes under ström af montören. Kanske är det denna. På påsen stod något med otydlig skrift som vi tydde till: GLÜ- BIR– 16k – 110 V / GR. ED.GEW / ERS- GEZ—-
Påsen var så skör och murken att då vi skulle torka den riktigt, den föll sönder.
50 år efteråt Epilog
Då jag en gång för en tid sedan rotade i mina gamla gömmor fann jag bland annat en, i ett gulnat fragment av Folkets tidning, insvept tingest Det var en liten el-glödlampa, ovanlig till form och utseende. Då föll det mig in, kanske är detta lampan som talats om härofvan? Men hur har den hamnat här? Nore och jag var ju mycket nära vänner, ja kanske mer än vänner. Kanske hade han innan han for till det stora landet i väster i ett ögonblick af vänskap smusslat in den bland mina gömmor (som han mycket väl kände till). Jag vet det ej, han gjorde nämligen ett afskedsbesök, innan han for landet i väster, i mitt hem, han träffade mig tyvärr inte, för jag var då i S* på de olympiska spelen. Min far sade då jag kom hem, din vän Nore har varit här för att säga farväl!
Jag gick upp på min kammare och …
Ja, så var det inte mera, nu är sagan om lampan slut.
*Bör syfta på de Olympiska spelen i Stockholm 1912
Några kommentarer
Textens Nore hette egentligen Tore Ranzén, född 1887. Han blev ingenjör och dog i Detroit 1961.
Fram mot sekelskiftet 1900 hade många gasabonnenter i Lund skaffat sig gasmotorer för egen produktion av elektricitet. Efter det att stadens elverk börjat leverera el minskade antalet snabbt och 1913 fanns endast 12 gasmotorer kvar. Den sista stora kunden var Domkyrkan som slopade sina gasmotorer 1914 och 1919 försvann de sista två gasmotorerna för produktion av el.
Texten på påsen skulle kunna stå för:
GLÜ – glödlampa.
BIR – birnenform, d v s päronformad.
16k – 16 kerzenstärken, normalljus, gammal effektenhet.
GR. ED.GEW – Grosse Edison gewind, d v s grov Edisongänga, E 27. GEW kan även stå för Gewönlish, d v s vanlig standardlampa.
ERS- GEZ – ?
Pianofabriken som innehades av Davids far Per Larsson låg i ett ännu kvarvarande gårdshus på Skomakaregatan 4. Fabriken startades av Per Larssons svärfar David Hansson 1854. Verksamheten övertogs 1909 av en anställd, Anders Mårtensson, och blev senare Mårtenssons orgelfabrik.
Den folkkäre operasångaren Carl Fredrik ”Lunkan” Lundqvist, (1841–1920) var verksam vid Kungliga Teatern 1869–1904. Hans röst har skildrats som kraftig, manlig, orgelliknande, men samtidigt nyansrik och mjuk. Så småningom blev han rejält fet och hade svårt att röra sig. Konserten i Domkyrkan på Lunkans 65-årsdag 24 januari 1906 ingick i hans avskedsturné som omfattade alla Sveriges städer utom tre. Anteckningen om ”I himmelen” avser sannolikt den välkända psalmen ”I himmelen, I himmelen”, medan ”Var de ljus” troligen syftar på psalmen ”Vad ljus över griften”.
Redigering: Otto Ryding
Tack till David Larssons släkting Birgitta Höglund-Nielsen som förmedlat manuskriptet och bistått med uppgifter om släkten.