När Karl XII-gatan kunde bli en kälkbacke.
Maria Quensel växte under 1950–60-talen upp på Erik Dahlbergsgatan. Här berättar hon om lekar och bus tillsammans med ett 30-tal barn i kvarteret. Karl XII-gatan var en utmärkt kälkbacke när man kunde stoppa grusbilen. Karl XI-gatan kunde förvandlas till en skridskobana.
Vintrarna var som jag minns snörika. Vi gjorde snögubbar, hade snöbollskrig och glattade kasebanor på backen som utgjorde taket till garagenedfarten på Kävlingevägen. Jag och min syster tultade omkring väl påklädda i jackor och byxor i rutigt galontyg. Mamma hade det inte lätt med att klä på oss alla dessa kläder och glad blev hon inte när jag precis påklädd ville gå på toaletten.
Det fanns gott om kälkar och sparkstöttingar. Vi barn tog med oss dessa högst upp på Karl XII-gatan. En av oss stod vakt vid Kävlingevägen för att hindra eller vädja till grusbilens chaufför att inte grusa utan låta oss leka en stund.
Vi placerade en kälke med ratt först och kopplade bak den en rad sparkstöttingar. Sedan åkte vi så långt det gick, ända ner till järnvägsspåren, gång på gång tills vi tröttnade eller gatan till slut blev grusad.
Det hände att Karl XI-gatan efter töväder förvandlades till en utmärkt skridskobana när det åter blev minusgrader.
Lunds stad spolade skridskobanor och vår favoritbana var idrottsplatsen vid Trollebergsvägen. Vi tog oss dit med buss nummer 3 som stannade utanför Kants tobaksaffär på Karl XI-gatan.
Isbanan var upplyst med strålkastare när det blev mörkt. Våra skridskor utgjorde allt från enkla sillarör, hockeyrör till för några flickor fina vita konståkningsskridskor.
Skridskor kunde vi också åka på dammen i UB-parken eller på en spolad allé i Stadsparken eller så långt bort som på en damm i Sankt Larsparken.
När våren kom spelade vi kula, hoppade hage och hopprep eller strömhopp med dubbla hopprep. Bollfrågesporten Halli-Hallå var populär.
Vi kunde med krita rita gator och bostäder på asfalten, leka ”mamma, pappa och barn” och vandra omkring på dessa gator med våra dockor i dockvagnar.
När vi blev äldre spelade vi brännboll på gården. Bollträ fixade vi genom att bryta loss gamla brädor från gårdens cykel- och sophus och hoppades att den fruktade vaktmästaren inte skulle ta oss på bar gärning.
Det hände någon gång att vi barn drog upp till ”soptippen” – nuvarande Sankt Hans backar – utrustade med diverse pappskivor för att åka ”kasebana” då backarnas lervälling utgjorde ett bra underlag. Man kunde få upp farten rejält men kläderna tog stryk. Skitiga och med diverse hål på byxorna vände vi hem.
Jag minns ingen mobbning. Vi kunde retas, men var samspelta och delade upp oss i lag för de lekar som krävde det. Vid pilgömme utnyttjades trappuppgångar och omgivande kvarter för att med kritor rita de vägledande pilarna. Vi kunde gömma oss så långt bort som Monumentsparken.
Ramsor använde vi för att välja vem som skulle ta i gömme. En var: Ole dole doff, kinke lane koff, koffe lane, binke bane, ole dole doff.
Det blev en del bus. Vi barn kunde springa från vinden ner genom trapphuset och ringa på alla ytterdörrarna på väg ner. Att busringa till folk och ställa fåniga frågor var också roligt. Ibland spelade vi hartsfiol kvällstid. Vi smög fram till ett fönster, spände fast en tråd mot fönsterblecket/haken och därefter gned vi hartsen mot tråden så att ett gällt ljud uppkom.
När vi kom upp i tolvårsåldern bytte vi bokmärken eller som vi Lundabarn sa ”stycken”.
Vi använde skrivböcker där vi vek varje sida på mitten, från skrivbokens mitt och ut mot pärmen, som vi också vek. I varje uppkommet fack lade vi in ett bokmärke. Dessa hade olika ”värde” beroende på hur de såg ut. De med glitter och så kallade ”gammeldags” bokmärken var värda mest. Vi bytte därefter genom att med ett finger välja en sida i kamratens slutna skrivbok.
Filmstjärnebilder eller filmisar byttes också.
Så kom vi alla i tonåren och lekarna på gården upphörde. Den låg därefter tyst och öde. Som vuxen passerar jag ofta gården men ser aldrig några barn som leker där.
Text: Maria Quensel