logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Matlaget var gymnasistens hem

   Lundabor berättar

För en yngling som växte upp där järnvägarna mellan Malmö och Ystad samt mellan Lund och Trelleborg korsades var själva staden Lund den minst intressanta. Malmö var staden.

Till Trelleborg åkte vi med skolan för att bada i simhallen. Ystad låg visserligen fjärran bortom prärien men man visste att där fanns regemente och fin sandstrand. Lund förbands emellertid negativt med sitt sjukhus. När man sedan ända skulle besöka staden skulle man beundra den stora gråspräckliga  kyrkan.

Mina föräldrar hade vidare horisont än jag och valde Spyken som gymnasium åt mig. Eftersom det var för långt att resa dagligen mellan Lund och Svedala fick det ordnas med inackordering.

I mammas sällskap stegade alltså sjuttonåringen upp till Intressebyrån högst uppe i AF-huset för att leta adresser till lediga rum. Vi fastnade för ett rum på Algatan med fönster mot Kulturen. Det var ett ståtligt hus. väl underhållet av ett försäkringsbolag.

Mitt rum låg på bottenvåningen, just innanför ytterdörren. Våningen var stor och mörk. En korridor ledde rakt fram, svängde sedan i 90 grader och försvann i fjärran. Längst bort låg köket och därinnanför jungfrukammaren. Där någonstans bodde lägenhetsinnehavarna, ett äldre par, som nog var syskon.

Lägenheten

Detta var en vanlig lägenhetstyp i Lund. Efter mitt rum låg ett större med två fönster mot gatan. Mitt över gången kom man in i matsalen med ett snedställt fönster ut mot gården. Sedan vek alltså huskroppen av och alla de övriga rummen vette mot gården. Dessa rum var uthyrda och alla dörrar var stängda. Denna mörka, vindlande labyrint påminde mig om ett skyddsrum, som byggdes under kriget i våra parker.

Det var så tyst i korridoren, det klickade till i ytterdörren, några tassande steg och sedan tyst igen. Eftersom det var obehagligt att stöta ihop med någon i mörkret tycktes alla göra som jag, lyssnade sig fram till att det var fritt fram att gå på toaletten. Värdparet såg jag bara  någon gång då de kom för att bädda.

Detta mörker och denna tystnad gjorde att jag inte visste hur de andra inackorderingarna såg ut med undantag för min närmaste granne, som bodde i matsalen. Han var riktig student, rökte pipa och läste engelska. Han var tystlåten och lite mystisk men öppnade för mig den klassiska musikens värld. Overtyren till Ruslan och Ludmilla av Glinka var hans favoritstycke.

Matlaget

I huset fanns flera våningar och i dem var ytterligare studenter, gymnasister och seminarister inhysta. På tredje våningen fanns matlaget. Den våningen var uppbyggd på samma sätt som min men har var både salongen och matsalen gemensamhetsrum. Alla sovrummen var uthyrda och längst bort bodde värdparet som nog hade sett bättre dagar.

Livet här uppe i ljuset var bottenvåningens kontrast. Här samlades vi, en tio, tolv personer, regelbundet till frukost, lunch och middag. På kvällen kunde vi få choklad och smörgåsar. Det blev ett intensivt umgänge och en varm gemenskap. Sedan vi rest oss från bordet och medan värdparet bar disken till det avlägsna köket, satte vi oss till rätta i salongen och avhandlade dagens tilldragelser.

Denna våning blev på så sätt ett hem för oss och något egentligt behov att ta del av det brusande studentlivet utanför våra väggar hade vi inte. För all denna service betalade vi på sin höjd 150 kronor i månaden.

Vi blev alltid mätta fast vi inte tyckte att maten var något vidare. Särskilt den kokta torsken förhånades. Min engelskstuderande granne från bottenvåningen, han ingick också i matlaget, skrev hem till oss från England och raljerade över matlaget som ”Annas concentration camp”. Det tyckte många var träffande fast jag inte riktigt fattade betydelsen eller riktigt insåg likheten. Det är intressant att notera att detta ord inte hade samma laddning då 1950 som idag.

En del av mina skolkamrater intog sina måltider på Konviktet eller andra matinrättningar och man kunde ibland tycka att de levde ett mondänare liv. Dock tror jag att vi hade det roligare i matlaget. Jag kan tyvärr inte minnas att vi visade någon tacksamhet för värdfolkets slit och släp, men hoppas att våra skratt ändå skall ha värmt deras hjärtan.

Vid tiden vi talar om. slutet av 40-talet och början av 50-talet, fanns det fortfarande flera matlag i Lund. Det mest kända var faster Bettys på Gråbrödersgatan. Dit krävdes del förbindelser för att komma in.

När sommaren kom skingrades vi alla och värdparet kunde pusta ut. Den blomstertid som kom måste ha varit efterlängtad för dem men också vemodig. Plötsligt var det tyst. Somliga matgäster kom igen och värdarna kunde ta del i åtskilligas examensfirande. Själv bytte jag matlag redan efter ett år eftersom jag också hade bytt bostad och därför kunde hävda att det blev för långt att gå.

Gemenskap

I själva verket hade jag hört att maten skulle vara bättre på det nya stället. Det låg på Västra Mårtensgatan in på gården. Maten var kanske något bättre men den sociala miljön torftigare, så bytet var nog inte så klokt. Där stannade jag dock de två resterande gymnasieåren. Det var tryggt för föräldrarna att veta att man fick tillräckligt med mat vid regelbundna tider, att värdinnan utövade viss social kontroll och att man hade del i en gemenskap som den ensamme gymnasisten i främmande stad kunde behöva.

Matlagen i Lund finns inte mer. Snart kom det studenthus med kök, pem att laga potatismos på, de stora våningarna styckades och mattanterna dog ut. Det är med glädje och tacksamhet jag tänker tillbaka och hoppas att även dagens studenter har roligt kring matbordet.

Text: Sven Lenninger. Gamla Lund Nytt 1998:5

  Senast uppdaterad 28 oktober, 2019 av Ingrid André
  Publicerad 23 december, 2010 av Rune Källén