Lundagårdsstenen
Lundagårdsstenen är med sina 4,6 m Danmarks högsta runsten och restes troligen i slutet av 900-talet. Den upptäcktes på 1680-talet i ruinerna efter Allhelgonaklostrets kyrka. Inom det före detta klosterområdet invigdes 1907 det då nybyggda Universitetsbiblioteket.
Sannolikt 1751 flyttades runstenen till Lundagård där den i tre delar lades vid ingången till Lundagårdshuset som inrymde universitetets historiska museum. Vid universitetets 200-årsjubileum 1868 skapades den vikingaromantiska runstenskullen i dåvarande Botaniska trädgården norr om Lundagårdshuset. Lundagårdsstenen fick kröna kullen.
När om- och tillbyggnaden av universitetsbiblioteket var klar 1957 flyttades runstenen till bibliotekets förhall. Därmed var den återförd till sin troliga ursprungsplats på Helgonabacken.
Lundagårdsstenen eller Helgonastenen?
Runstenens moderna namn är missvisande. ”Helgonastenen” hade varit mer vägledande. En hypotes är att den ursprungligen ingick i ett runstensmonument vid en stormannagård vars marker på 1070-talet fick bilda ekonomiskt underlag för Lunds första kloster.
Inskriftens ”landmän” betecknar inte vanliga bönder utan män som stod nära kungen och var i hans tjänst. Huvudmotivet är två beväpnade ulvar ifärd med att slita en människa i stycken.
Runorna på smalsidorna översätts: ”Torgisl, son av Esge Björnsson, reste dessa stenar efter sina båda bröder, Olav och Ottar, goda landmän.”
Den mäktiga runstenen räknas som Universitetsbibliotekets äldsta skriftliga originaldokument.
Läs mer
Wienberg, Jes, Runstenshögen i Lund – ett bortglömt minnesmärke. (Ale 2018:1)
Text och foto: Claes Wahlöö
2018-11