Lundabor minns Ringelrike
Här fick den nioårige Gunnar Menander sitt första sommarjobb och lärde sig hur man lägger en orm om halsen på damerna. Här fick den ännu yngre Göran Loman hjälpa till att ”natta” en fem meter lång pytonorm. Barndomsminnena från ormparken Ringelrike lever ännu starkt hos många lundabor.
I elva somrar 1955 till 1965 lockade Ringelrike i östra Lund barn och äldre från stan men också hela busslaster av utomsocknes som kom för att tjusas och skrämmas av de slingrande kräldjuren. I ett tiotal stora cementrundlar – terrarier – förvarades ormarna under sommaren.
Gunnar Menander, välkänd Lundafotograf och för övrigt den som kläckte idén att starta Lunds kulturportal, har alltid varit intresserad av djur. På 50-talet bodde familjen på S:t Jörgens park. Gunnar fick följa med den äldre grannpojken Bo Ossiannilsson till Ringelrike – denne hade anlitats av ägaren, läroverksadjunkten Ragnar Enderlein, att öppna parken på morgnarna.
”Jag fick hoppa upp bak på vespan och hänga med ut. Det var vanvettigt spännande, minns Gunnar Menander.”
De flesta terrarierna var helt öppna mot himlen och mindre ormar fångades ibland och åts upp av kråkor och skator. Över terrariet med de stora, flera meter långa kramormarna – pyton och boa – fanns ett nät.
”Men det hände att de smet ut i alla fall.”
Stor panik utbröt när en boaorm var på rymmen, minns Gunnar:
”Hur skulle man klara det här? Den hade siktats i ett koloniområde! Ragnar Enderlein ryckte ut på motorcykel med en låda därbak och lyckades fånga in den.”
Bo Ossiannilsson överlät ganska snart ansvar till den unge Gunnar, som fick cykla ut själv och öppna ormparken. På eget initiativ började han guida intresserade besökare.
”Jag kunde inte låta bli! Och jag la ormar om halsen på gamla tanter som blev omåttligt imponerade. Detta var mitt första sommarjobb, det var stort för mig!”
En annan lundabo, Göran Loman, född 1956, följde regelbundet med sin äldre bror Jon till Ringelrike. Storebrodern hjälpte till i ormparken och även Göran fick vara med och se till att den stora indiska nätpytonormen veks ihop på kvällarna och lades i en låda som skydd mot nattkylan.
”Jag minns också att det vid ingången fanns en korp som kunde prata, berättar Göran.”
Inte bara storebrodern Jon, född 1949 och numera avliden, utan även systern Malin hade kontakt med Ringelrike.
”Ragnar Enderlein bad Malin att förvara en snok hemma hos oss över vintern, men vår mamma la in sitt veto, inte för att snoken var farlig utan för att den kunde bli sjuk och dö.”
Ragnar Enderlein var en närmast fanatisk ormälskare och folkbildare, minns Gunnar Menander och Göran Loman.
”Han demonstrerade hur relativt ofarliga vissa ormar var, exempelvis glasögonormarna som han plockade ur terrariet och visade upp: ”De hugger relativt långsamt” sa han, minns Göran.
Ragnar Enderlein ville att kommunen skulle engagera sig så att Ringelrike kunde fortleva som attraktion för hela stan, men därav blev intet.
Ärendet drogs i långbänk, en ormpark var kanske inte fint nog för den tidens Lund, funderar Gunnar Menander. Och eftersom ormar försvann med viss regelbundenhet, så blev man upprörd i kommunen och klagade på den bristande säkerheten. Detsamma gjorde Enderleins grannar på Råbygatan. Familjen bodde i en stor sekelskifteslägenhet och här förvarades ormarna vintertid – liksom även stora ödlor och en och annan spindel. Det var inte populärt när en orm på rymmen dök upp i grannens avlopp, hur ofarlig den än försäkrades vara…
Ragnar Enderleins Ringelrike hade ändå många anhängare.
”En politiker på besök skulle fotograferas med en orm, då ormen bajsade ner honom fullständigt, till publikens stora glädje”, minns Göran.
Ringelrike väckte och fördjupade intresset för ormar och kanske för djur i allmänhet hos många lundabarn. Görans storebror Jon blev forskare på Zoologen med fokus på grodor, men inventerade också i alla år en population huggormar vid Smygehuk.
”När Jon var i sena tonåren köpte han en liten leguan i Stockholm och tog med hem. Vi fick strömavbrott och iskallt i lägenheten och jag som sov i sovsäck fick ha leguanen hos mig på natten! Den klarade kylan och blev med tiden ganska stor, berättar Göran Loman.”
För Gunnar Menander innebar sommarjobbet ökat självförtroende. Han gick som den förste i Lund med i Sveriges fältbiologiska ungdomsförening och 12 år gammal startade han tillsammans med en annan pojke en Lundaavdelning.
Ormintresset lever vidare i nästa generation. Sonen David är molekylärbiolog och har inte mindre än 98 ormar, därav fyra diamantskallerormar, berättar Gunnar Menander.
Text: Britta Collberg, foto: Firma Hagblom-Foto/Lunds universitet
Britta Collberg (född 1952) är själv en av många lundabor med minnen av Ringelrike: ”I slutet av 50-talet var jag ett av flera barn som hjälpte till att bära ner den fem meter långa, 82 kilo tunga pytonormen för trapporna från familjen Enderleins lägenhet. På Råbygatan väntade en stor gammaldags taxi med dubbla baksäten som fällts ihop för att rymma jätteormen på färden till ”sommarnöjet” Ringelrike. Den var mätt och slö efter en rejäl måltid på möss.”
Om Ringelrike
Ringelrike invigdes 1955 på en tomt i Linero i östra Lund, mellan koloniområdet Solhällan och Sandbyvägen. Skaparen Ragnar Enderlein var adjunkt i kemi och biologi vid Katedralskolan. På det parkliknande området fanns ett tiotal runda terrarier, samt en damm med grodor. Anläggningen hyste under elva somrar Skandinaviens största samling ormar och ödlor, som mest ett hundratal ormar av 38 olika arter samt ett fyrtiotal ödlor. (Källa: Wikipedia)