Kungshusets mystiska norrtorn
De som råkade leva i Lund mellan 1690 och 1725 kunde glädja sig åt ett Kungshus med två torn. Förutom det pampiga entrétornet åt söder fanns då också ett mindre torn åt norr. Detta vet vi säkert. Dels kan norrtornet ses på en karta från ca 1690 troligen av Peter Bruse. Dels berättar arkivhandlingar att tornet revs 1725.
Men frågan är: när byggdes det? Hörde det till den ursprungliga byggnaden? Eller var tornet ett senare, kortlivat tillägg? Och vad var dess funktion? – Tills framtida forskning finner svaret är det fritt fram att spekulera.
Ett kungligt torn – eller privat?
Till stöd för teorin om ett ursprungligt norrtorn kan man anföra arkitekturhistorien. Kungshuset byggdes ju 1578-1584 i dåvarande Danmark i den holländsk-danska renässansstilen. Och under samma tid byggdes där en rad slott med planer väldigt lika Kungshusets – ibland inklusive ett asymmetriskt torn på ”baksidan”. Å andra sidan kan samma stil användas som argument för motsatt teori, det vill säga att tornet är av senare datum. I boken Lundagårdshuset från 1935 resonerar konsthistorikern Hans von Schwerin om att ett ensamt torn i nordost skulle förstöra den symmetri som renässansstilen eftersträvade. Och att en dylik oregelbundenhet skulle vara speciellt osannolik på en kunglig representationsbyggnad.
Istället föreslår von Schwerin att norrtornet tillkom under Kungshusets tid som privatbostad 1655-1688. Först fick rikshistoriografen Vitus Bering Lundagård av den danska kronan, och sedan sålde han anläggningen vidare till biskop Peder Winstrup. Båda herrarna lär ha varit missnöjda med Kungshusets skick och båda hade resurser att genomföra grundliga upprustningar. Kanske ingick i någon av dessa tillbyggnaden av ett torn med två kammare åt trädgården? von Schwerin tror på Peder Winstrup som tornets byggherre och – baserat på Erik Dahlbergs teckning av Slaget vid Lund – på en tillkomsttid efter 1676.
Var det rentav nedanför norrtornet som romansen mellan Johan Mundt och den sköna och rika Mette Sophie Krabbe, som bodde med sin mamma i Kungshuset, utspelade sig? Så här skildrade Johan Mundt sin förlovningstid våren 1682: ”Jag passerede den deilige Tid i den skjönne Have, i den smukke Lysthus, den deilige Gang under de grönne Traeer ligefor Jomfruens Kammervinduer, Fugelsangen, i saer Bogfinken, Lugten af Engeltorn og de hvide Syringer”.
Tornet rivs
År 1688 övertogs Kungshuset av den nya Akademien. Och därmed upphör möjligheten att se tornet i ett romantiskt ljus. Åter haglade klagomålen över det evigt läckande, storm- och krigsskadade Kungshuset. Ett speciellt bekymmer var just norrtornet, benämnt ”kuren”. Tornets övre rum användes nu som bibliotekets skrivkammare, medan det nedre rummet med trasiga fönster tycks ha varit obrukligt. Båda tornens spåntak ska ha varit ruttna.
Under det Stora nordiska kriget kom en dansk armé till Skåne 1709 och 500 man danskt rytteri förlades till Lund. Kungshuset använde som magasin för beslagtaget spannmål. Sedan danskarna lämnat Lund i februari 1710 konstaterades det att detta lett till stora skador på byggnaden. Tornets dörr mot trädgården murade man igen 1715 för att freda sig mot tjuvar. Östra gaveln rämnade 1721. Och 1725 revs tornet.
Efteråt lagades muren och symmetri uppnåddes. Och vem – under de trehundra år som gått – har passerat Kungshusets norrsida och tänkt: ”Här stod en gång ett torn”?
Byggt för krig eller fred?
Fast flera byggnadshistoriskt intresserade har förstås funderat på tornet. Arkitekten Carl Gustaf Brunius trodde att tornet varit ursprungligt och kallade rivningen ”vandalisk”. Enligt honom revs det mest för att man behövde murstenen – och 1 500 tegelstenar togs verkligen tillvara medan minst lika många var trasiga. Men han gjorde inget försök att rekonstruera tornet vid hans och Axel Nyströms stora ombyggnad av Kungshuset 1837-1839. Kanske saknade tornet arkitektonisk karisma? – runt och kort med blytäckt konformad huv, enligt Brunius.
Även lundaarkeologen Ragnar Blomqvist tycks ha bedömt norrtornet som ursprungligt. I sin rekonstruktion av 1500-talets Kungshus från 1978 placerade han det diagonalt vid nordöstra hörnet, likt ett försvarstorn på en medeltida borg. Placeringen är kanske mer pittoresk än trolig.
Enligt Brunius undersökningar visade Kungshuset inga tecken på att ha byggts i försvarssyfte. Dessutom motsägs den diagonala placeringen både av kartan från 1690-talet och av lägesbeskrivningen i en inventering från 1696: ”på norre sijdan wijd östre gawelen”. Även tornets enkla enstensmur talar för ett bygge för fredliga ändamål.
Alltså står det romantiker fritt att – tills motsatsen bevisas – fortsätta föreställa sig norrtornet som byggt för sköna jungfrur.
Text: Bianca Heymowska
Foto 2025: Otto Ryding
Läs mer:
Annika André m fl: Kartornas Lund. 1990
Ragnar Blomqvist: Lunds historia. Nyare tiden. 1978
C G Brunius Skånes konsthistoria för medeltiden. 1850
Gunnar Carlquist Lundagårds Have. Särtryck ur tidskr. Lustgården 1922
H. H. von Schwerin Lundgårdshuset. Dess byggnadshistoria. 1935