Bruniushuset
Carl Georg Brunius’ bostadshus vid Kiliansgatan i Lund stod färdigbyggt 1840 och är ett av de märkligare husen i stadens profanarkitektur.
Brunius var född 1792 och började studera vid Lunds universitet. Han promoverades till filosofie magister 1814 och blev docent i grekiska 1815. År 1824 efterträdde han Esaias Tegnér som professor i detta språk, ett ämbete som han innehade till 1858.
Men större insatser än som professor i ett klassiskt språk kom Brunius att göra på helt andra områden, nämligen som konsthistoriker, arkitekt och byggherre. Han var känd för sin otroliga arbetskapacitet och publicerade en lång rad skrifter i arkitekturhistoria och konsthistoria, särskilt medeltidens, renässansens och barockens konst. Han kunde även utge arkeologiska skrifter, t ex om hällristningar.
Som arkitekt till och restauratör av kyrkor och slott nedlade han under sin levnad ett ytterst produktivt arbete. I detta sammanhang skall endast nämnas hans uppgift att genomföra en genomgripande restaurering av Lunds domkyrka, som sysselsatte honom åren 1833—59.
Han ökade sina uppdrag 1835 med en mycket omfattande ombyggnad av universitetets dåvarande huvudbyggnad, det så kallade Lundagårdshuset (Kungshuset).
Arbetena i Domkyrkan och Lundagårdshuset gav Brunius tanken att göra ett försök som byggmästare i egen regi. Han beslöt sig helt enkelt för att bygga ett eget bostadshus efter sin personliga smak och präglat av hans idéer om arkitekturens medeltidsideal. Han förvärvade en ödetomt på Kiliansgatan 1839 och lät här lägga grunden till sitt hus.
Huset som Brunius 1842 byggde blev ett envåningshus längs östra tomtgränsen. Det blev inrett med två kamrar, två vagnsportar, stall, foderhus, loge och bod. 1848 uppförde han österut på tomten (alltså åt Magie Lilla Kyrkogata) ett gulputsat tegelhus i två våningar. Detta var huvudsakligen avsett för lagring av säd. Bruniushuset ansågs på sin tid vara stadens förnämsta privathus och väckte därmed på sina håll uppmärksamhet och avund.
Brunius liv i sitt hus på Kiliansgatan pendlade mellan ytterligt strängt arbete under vardagar och mottagningar för kungligheter och andra prominenta personer — det sista dels därför att han otvivelaktigt bodde i ett av stadens förnämsta hus och exempelvis 1846 fick hysa kronprins Gustaf och prins Gustaf med betjäning sitt hus och 1852 på nytt mottaga kronprinsen.
Carl Georg Brunius avled 1869. Apotekaren C.M. Åkerblom – som blev Bruniushusets näste ägare, – uppförde 1871 en angränsande tvåvåningsflygel mot Magie Lilla Kyrkogata med fasader i samma stil som Brunius bostadshus.
Näste ägare blev 1887 dåvarande docenten i iranska, sedermera professorn i nyeuropeisk lingvistik Fredrik Wulff (1845—1930). Dessförinnan hade den övre våningen bebotts först av den pensionerade prosten i Källstorp Christoffer Tegnér, Esaias Tegnérs son, som avled 1855, därefter av dennes änka och sedan av en häradshövding Lagergren.
Fredrik Wulff flyttade in i huset i september 1889. Under åren 1889-91 inreddes tre vindsrum åt sydost till bibliotek. Fönsterkuporna åt gården kom till, och andra mindre ändringar i fasaden gjordes. Vidare fick den välkände, lundensiske dekorationsmålaren Svante Thulin i uppdrag att göra väggpanel och takmålningar.
Husets näste ägare blev möbelhandlaren Emil Levin, som 1934 inköpte det av Wulffs änka. Stallet inreddes 1935 till möbelsnickeri, och det året togs även skyltfönsterna åt Kiliansgatan upp. Efter Emil Levins död 1965 ägdes huset av hans tre söner Hans-Ebbe, Elis och Tore. Elis Levin dog 1985, och det följande året sålde Tore sin del i huset till brodern, tandläkaren H E Levin.
Läs mer om huset och dess historia här.