Kallbad och glyttadricka – utflykt till Gamla Bjerred på 1920-talet
När jag var barn fanns det järnväg mellan Lund och Bjerred – som det stavades då. Den drevs av Lunds stad och stationshuset hette Lunds Västra och låg strax väster om Klosterkyrkan.
Bjerred var på 1910 och 20-talet Lunds Riviera. Det fanns egentligen två Bjerred – Gamla Bjerred som låg åt Malmöhållet till och Nya Bjerred som låg framför stationen och sträckte sig norrut. Här hade ”the upper ten” i Lund och Malmö låtit uppföra sommarresidens. Det var magnifika, arkitektritade jugendskapelser, omgärdade av höga hagtornshäckar.
När vi pågar i Spolegatan var i Bjerred för att bada var det i Gamla Bjerred men på vägen dit kikade vi in genom de dekorerade järnsmidesgrindarna och beskådade en lockande men oåtkomlig rikemansvärld. Jag minns bland annat en badresa som jag gjorde med ”Spolegatsgänget”, alla pojkar, i juli 1926.
Vi samlades utanför Timmerbolaget, försedda med erforderligt kapital om minst 75 öre, en unicabox med ”flottamadar”, handduk och i bästa fall också ett par badbyxor.
Lunds Västra
Att snedda över järnvägen för att komma till Lunds Västra, var förbjudet och därför mer spännande. Den tillåtna vägen gick utmed Spolegatan, förbi Centralstationen till Bantorget. På den tiden fanns det ingen undergång under järnvägen utan det var bommar och en gångbro som kallades Himlastegen. Eftersom bommarna ofta var fällda hade man rest en smäcker stålkonstruktion som en triumfbåge över spåren. Hade man riktig tur på gångbron passerade ett tåg så att vi blev insvepta i ånga och sot från loket.
Lunds Västra var ett stort ljusgult träslott i två våningar. I bottenvåningen rymdes en väntsal, expedition och i övervåningen fanns bostad åt stinsen och en piga. I biljettluckan expedierade stinsen – en returbiljett till Bjerred kostade 50 öre för småfolk och en krona för vuxna.
Innan vi steg ombord på tåget gick vi fram och tittade på loket. Lokföraren Agaton Svensson var vår idol – alla i gänget ville bli lokförare. Vi bordade sista vagnens plattform för att stå kvar där under resan. Vi hade fått förmaningar hemifrån att inte stå på plattformen när tåget var igång så därför var det ju dubbelt njutbart.
Konduktören, som också hette Hedenskog (men vi var inte släkt), var en tjock och jovialisk man och omtyckt av oss pågar. Det stod en doft av bier och skåneakvavit omkring honom. Sommartid var han alltid iförd en opressad vit uniform och han gjorde honnör för stinsen när tåget passerade.
I Bjerred
Stationshuset i Bjerred liknade Lunds Västra fast formatet var mindre.
Mittför stationen ledde en pampig bred allé ner till vattnet och den långa bryggan ut till Nya Bjerreds Kallbadhus som var ett stort magnifikt vitmålat träpalats på pålar långt ute i sundet. Mitt i allén låg Bjerreds Saltsjöbad, en som vi tyckte jätteflott sommarrestaurang i gulvit träarkitektur. På sjösidan fanns en stor uteterrass där en blåsorkester brukade spela på söndagseftermiddagarna.
Innan gänget anträdde vandringen till Gamla Bjerred, som var målet för badresan, provianterade vi i godiskiosken – ettöreskola och femöresknäck. Vårt försök att köpa porter misslyckades dock.
Vi följde stora genomfartsleden mot Malmö som på sjösidan var kantad av stora villor, inbäddade av stora träd. Så småningom kom vi fram till Gamla Bjerreds s.k. strandbad, en stor gräsbevuxen äng som sträckte sig ned till stranden. Denna äng var populasens bad- och omklädningsplats. Nere vid vattnet låg Gamla Bjerreds Restaurant med tillhörande nöjesfält och dansbana. Källarmästare Jönsson var också ägare till kallbadhuset som låg på pålar långt från stranden. Det var byggt efter förebild av en romersk termanläggning. Mindre än badhuset i Nya Bjerred och inte så väl underhållet. Men det var billigare att bada här. Vi gick ut på bryggan som var skranglig och saknade räcken på flera ställen. En och annan golvplanka saknades också så det gällde att se sig för var man satte fötterna.
Vi gick ut med tjugofem öre vardera. Då fick man inte begagna omklädningshytt men det gjorde vi som regel ändå.
Inne på herravdelningen kände vi igen en tjock herre i zebrarandiga badbyxor. Det var bagaren från Bredgatan. Han kallades ”Helan” för han var en exakt kopia av filmen-Helan. Han roade sig med att kika in på damerna genom ett kvisthål i planket som skilde de båda avdelningarna åt. Vi hälsade artigt på honom för det kunde vi ha nytta av när vi skulle köps kagesmulor i hans butik. Men han ville inte bli störd utan viftade bort oss med ett argsint ”Försvinn pågaf-n.”
Nöjesfältet
När vi hade badat och förtärt den medhavda provianten var det dags för en attack på nöjesfältet som ingick i källarmästarens etablissemang. Här fanns bland annat en manuellt driven berg-och dalbanekarusell som (förståeligt nog) bara var i drift under helgerna. Tolv kraftiga karlar sprang runt i karusellens mitt och drog den med sig. En tur i en av de små korgarna kostade tjugofem öre. Det gällde att komma med på en tur i början för ju längre kvällen led desto kortare blev turerna. Karuselldragarna utfordrades nämligen med öl, brännvin och knakar.
Det var ett jättestort åbäke så det måste ha varit ett galärslavsjobb att dra den runt i flera timmar.
Ölhallen
Innan vi drog iväg till stationen för returen till Lund gjorde vi ölhallen den äran och styrkte oss med champis och knake. I restaurangen fanns både en liten matsal där det sällan var gäster, ett kafé, en stor biljardsalong och en bierhall där det alltid var folk. Kalle och Lennart beställde porter och det var inga problem.
Jag tror att de ångrade sig för de frynte räligt när de tvingade ner portern. Men det såg manna-aktigt ut, det måste erkännas. Champis var ju glyttadricka.
Text: Gunnar Hedenskog.
Artikeln är ett sammandrag av Gunnar Hedenskogs minnesteckning i Lunds Timmer AB av Bo Werkstöm. Den har varit publicerad i Gamla Lund-Nytt 2011:2
Läs mer
Werkström, Gunnar, Lunds Timmer AB: Spolegatan: J.A. Hedenskog. 2010.
Om Bjärredsbanan