Jul på hotell Smacken
I ett julreportage publicerat i Arbetet 14 december 1929 berättar tidningens lundaredaktör Magnus Svensson om en natt på Hotell Smacken. Namnet, som i vissa kretsar var känt från Ystad till Haparanda, var ett smeknamn på Annetorps tegelbruk vid Getingevägen. Bruket var det ena av Lunds två tegelbruk som hade överlevt in i modern tid. Det grundlades 1874 av tegelmästare Nils Jönsson som även kom att kallas Vår Fader, dels för att han var en av ledarna inom Lunds missionsförening, men nog även dels för att han inte nändes köra bort luffarna som på vintern sökte natthärbärge i värmen av tegelugnarna. Den traditionen fortsattes sedan av sonen J J Serner, som övertog driften av tegelbruket 1920.
I reportaget berättar Magnus Svensson om hur han möts av orden ”Den som här inträden, får ha lärt att bocka ödmjukt” när han går in i den kammare som nyligen har tömts på färdigbränt tegel. Medan tegelbrännaren går ensam uppe på ugnarna och matar elden med kol i de kammare där bränning pågår, tassas det därnere i den ännu varma kammaren som nyligen tömts på tegel. Succesivt fylls kammaren av allt fler hemlösa, eller luffare och dagdrivare som de då benämndes. När man var tolv personer börjar det bli trångt, och man enades om att man behöver ta ut rullebören som står där, men med kommentaren att man måste komma ihåg att ta in den när man lämnar kammaren.
Stämningen skildras som godmodigt raljant. ”Kiken, jaså du har redan bäddat” blir kommentaren när en nyinkommen ser en tidigare anländ sitta på ett brädflak som han hämtat utanför. Någon konstaterar att det är ett konstigt hotell, ”när man klär av sig, så klär man på sig” men förklarar sedan för den utsände redaktören att det handlar om att man drar på sig arbetskläder utanpå för att skydda spatserkläderna. ”Ska du byta lakan ikväll också din slösare”, ropas det till en man som breder ut ett Skånska Dagbladet på ett brädflak. ”Nån gång skall väl även den där trasan göra den fattige en tjänst”. Man kan förmoda att omdömet om konkurrenten gladde Arbetets redaktör. När den sist inkomne lägger sitt huvud mot tegelstenen noterar han att han glömde att skaka upp fjädrarna. Så är det tyst i Hotell Smacken.
Men i gångarna eller gluggarna utanför de kammare som är i drift har andra tagit sitt natthärbärge. Drar man upp fötterna under hakan och sätter ett brädflak framför öppningen kan man sova gott även om man riskerar brännblåsor på armbågen och frost i tårna. Fördelen är att där kan man sova ostört bortsett från råttorna och poliserna som då och då gör en razzia för ”att hitta ett anlete som har fotografi i polisunderrättelse.” Träffar man på Smackens gäster på gatan konstaterar Arbetets redaktör att man ”svårligen kan märka något av särmärke hos dem. Det är unga män i trettioårsåldern, välrakade rentvättade och välkammade. Skjortan är oftast relativt nytvättad och lössen en oförskylld olycka. Det enda som fattas dem är det arbete, som sökts så länge pengarna räckte och nu betraktas som en visserligen tänkbar men inte alltför aktuell situation.” Men sedan berättar Magnus Svensson också om familjen med den gravida hustrun, dibarnet i en trasa och tre något större barn.
Magnus Svensson var uppenbart berörd av de människoöden han träffat under sin natt på Hotell Smacken och hans artikel avslutas med ”är det en förmäten önskan, som bubblar upp ur bröstet att kunna göra den stundande julkvällen till en ljusare kväll än de andra för männen i kammaren och gluggarna? Känner någon – kanske med en hisnande känsla – något röra sig i samma trakt av lekamen så slår vi oss tillsammans. Arbetet blir gärna samlingspunkten.” Så länge som Magnus Svensson var kvar i Lund ordnade han sedan varje julafton en måltid åt Smackens gäster .
Femtio år senare berättar tegelbrännare Bror Jönsson, som hade tipsat Arbetet om de hemlösa, att det aldrig var några olägenheter med de gästerna, ”det var vanliga hyggliga mänskor, men de benämndes luffare och lösdrivare”. Det hände ofta under nattskiftet att gästernas sökte sig upp i ljuset på tegelugnen. De ville bara få en pratstund. Jag blev snart bekant och god vän med dom.”
Text: Otto Ryding
Teckning 1929: Rudolf Ramsing