Järnvägshotellet
Järnvägshotellet, som i folkmun fick heta ”Järnis” och ”Järnvågen”, öppnade redan 1864. Sin storhetstid hade hotellet under Albin och Carolina Lindeberg som under 52 år (!) gjorde det till en akademisk och kulinarisk högborg; icke-akademiker släpptes inte in hur som helst, de måste först rekommenderas av någon stamgäst for att tås upp i den celebra skåran. Man hade ingen dans eller musik, det var som om själva interiören och atmosfären i sig äskade tystnad, samtalen vid de små borden fördes lågmält och förtroligt över god mat och dryck. Det var mycket av intellektuella kotterier, rektors- och biskopsmiddagar, professorer och återkommande besök av berömda gäster som Ernst Wigforss och prins Harald av Danmark.
Det måste därför ha kommit söm en svår chock för alla när de anställda på stadens alla andra krogar under en tid lade ner arbetet (personalen på Järnvägshotellet var inte organiserad) och en massa nytt och vanligt folk plötsligt kom till Järnis för att äta. Den stora matsalen på andra våningen rymde gott och väl 150 personer runt det av många omtalade smörgåsbordet. De flytande varorna mättes ut av servitriserna i en slags öppen ”kiosk”, stället var speciellt berömt för sina beskär. Varje år påbjöd traditionen att alla gäster även de tillfälliga, fick kostnadsfri traktering en viss dag mellan jul och nyår och en annan tid på året serverades gratis vin till maten.
Järnvägshotellet hade även ett kafé som kallades för ”Mormors kafé” och många smårum. Det var i ”Schaggen”, ett av dessa ”litterärt inrökta rum”, för att nu citera Gabriel Jönsson, som den så kallade lundaintelligensen emellanåt kurade ihop sig och Fredrik Boos seminarier avhölls. De fem-sex resanderummen som fanns på tredje våningen, utökades i samband med Lundautstallningen 1907. Alfred Möller:
”Järnvägshotellet var smockfullt varenda kväll. Man åt och drack och spelade biljard. Jag minns när middagen där kostade 1.50, då fick man stort smörgåsbord, en eller flera fria snapsar, soppa, fisk eller kött och efterrätt. Gick två studenter ut en kväll med varsin tvåkrona, så räckte det till supé med smörgåsbord och brännvin, öl, en varmrätt och två halvor punsch med kaffe”.
Snapsglasen lär ha varit en kvarts meter höga! De som arbetade på Järnis räknade för det mesta sin anställningstid i årtionden, och om någon trots allt slutade så var det för att gifta sig med någon av stamgästerna…
Lilla Toddyfabriken
Hotellet hade också en bakficka som bland annat kallades för ”Lilla Toddyfabriken”. Den besöktes mest av arbetare från närbelägna Holmbergs, järnvägare, stadsbud och tillfälliga resenärer. De som ville ha en god portion husmanskost, väl kylt öl i gjutjärnssejdlar och kanske en snaps eller romtoddy blev sällan besvikna. Många spelade kort-, biljard- och kägelspel.
Förestånderskan, som både skötte serveringen och var utkastare, skulle egentligen behöva ett kapitel för sig. Fru Zaar beskrevs som ”stor och lång och klädd i kängor”, ett ”manhaftigt” fruntimmer med många egenheter. En var att placera ut en massa 5- och 10-öres snapsar på en disk i lokalen. Efter arbetstidens slut kom så gubbarna in – nästan på rad – och tog sina snapsar innan de gick hem. Tungan var vass; skulle en gäst ha fått en för mycket och dessutom hamnat under bordet, fick han ofta höra något i stil med: ”vad är du för en djävel som inte tål en grogg”. Och skulle kokerskan ha fräckheten att sitta ner ett ögonblick, så fick hon höra att ”en sittande kokerska och en stående sömmerska är en styggelse för vår Herre”. Järnvägshotellet stängde slutligen 1957.
Text: Bengt Karlsson, Kaféer,Kondis & Krogar i Lund. Gamla Lunds årsskrift 1993