”Ingen ordentlig källare finnes i Lund, ingen publik öldrickning.”
Carl Fredrik Fallén (1764–1830) föddes i Kristinehamn. Sina studier i botanik, entomologi och ekonomi inledde han 1783 i Uppsala. Efter en period som informator fortsatte han 1787 sin utbildning vid Lunds universitet där han 1799 fick en tjänst som demonstrator i botanik för att så småningom bli professor i naturalhistoria och universitetets rektor. Hans stora intresse var dock musiken och tidvis gav han bland annat violinlektioner för att finansiera sina studier.
I sina ”Biografiska anteckningar” från 1829 jämför Fallén Lund med Uppsala, även om vi i utsnitten här nedan fokuserar på beskrivningen av Lund.
”Staden Lund, i Malmöhus län, ligger på en långsamt ned åt från norr till söder gående sluttning, af en fet jordmån, på en fruktbar slätt af en än större omkretts än slätten omkring Upsala. Den har blott en reel-gata, som går längs igenom staden, såsom en allmän landswäg till Malmö, Landscrona etc. och lärer få städer i Riket kunna uppvisas, i hvilken någon gata har mera körsel.
Stadens omkrets är betydelig, knapt mindre än Upsalas, men glesare bebyggd, med många Trägårdar och obyggda plattser innom de gamla, nu till större delen utjämnade Wallarne, hvarmed den gamla staden fordom warit befäst. Alla gator äro snart sagt krokiga, och flera smala gränder, och bak-krokar gifvas, som icke utan torr sommar kunna bevandras. Endast senare tiders police har gjort dem gångbara.”
När Fallén kom till Lund hade staden ännu stora gemensamma fäladsmarker som stadens borgare fick använda som betesmark för sina djur. 1797 delades dock fäladsmarken upp i lotter, och varje tomtägare i staden fick brukningsrätten till en lott som även skulle följa med tomten i staden när den såldes.
”Den till Staden hörande Jord war ännu odelad, och kallades fäladsmark, på hvilken man såg hela Stadens Boskapsjord, under tutning i Wallhorn, utdrifvas — redan tidigt om sommarmornarne, till beswär för den owane, som sof utåt gatan, där detta toget framskred. Hemdrifningen middagstiden, åter en utdrifning och sluteligen hemdrifning till aftonen, ökade ingalunda gatornas snygghet, äfven så litet, som de ej sällan kringstrykande Swinkreaturen. Men sedan fäladsdelningen gått för sig, hafva Wallhornen upphört, och swinen fått ordres, att hållas inne.
Stadens byggnad är helt olika Upsalas. Den är högst irregulier, de flästa husen af en våning, höga och låga bredevid hvarandra. Men alla hafwa det egna, enär några få undantagas, att wara byggda af sten och korswirke, merendels kalkslagna, så att man tycker sig komma in bland bara stenhus, alla täckta med taktegel. Man ser här följaktligen hvarken rödmålade trähus, ej heller torftak med gräs bevuxna. I början af 19:de seclet började man förbättra en del af de uråldriga husen, insätta nya tegelstenswäggar, åtminstone utåt gatan, insätta stora fenster, och sålunda modernisera staden, på sätt och wis.
Några werkliga Stenhus hafva äfven blifvit tillbyggda. Bryggare synas bäst kunna komma ut med sådant uppbyggande. Imedlertid gifvas knapt mer än 3 à 4 af något anseende, hvaribland ett gammalt, bebodt af konung Carl d. XII, under hans wistande i Lund. De öfriga af uråldrigt byggnadssätt äro lemningar af gamla kloster, hvaraf gifvits flera i denna staden, men nu till större delen förswundne.”
Därefter går Fallén över till att beskriva Domkyrkan som då ännu var oberörd av Brunius och Zettervalls ombyggnader. Fallén var inte imponerad utan konstaterar att den aldrig ”kunna blifva så prydelig som Upsalas”. Han liknar den vid ett ” irreguliert Stenberg”. Kyrkan behöver ”ett bättre Orgelwärk, hvilket nu annars täflar med de sämsta i Riket. Och allt sådant för den rikaste Domkyrkan i Swerrige!!” Han har dock ”hört sägas” att ”denna stenmassa för Göthiska fornkännare [har] ett högt wärde”.
Efter Domkyrkan går Fallén över till universitetets byggnader. Beskrivningen inleds med Academie Huset, det vill säga det nuvarande Lundagårdshuset som har ”åldrigt utseende, tjocka murar och föga stora fenster”. Som en flygel till det ligger det 1803 uppförda Consistoriihuset som äger ”ett yttre utseende af nyhet, som mycket är i contrast med det gamla Academie-Huset.” Huset som senare kom att kallas Kuggis revs 1897. Därefter fortsätter Fallén:
”Man måste medgifva, att dessa Husens läge på den med stora trädalléer planterade Lunda-gård å ena sidan, som i sednare tider blifvit med Domkyrkogården förenad, och Botaniska trädgården å andra, med det midt emot warande Orangeri Huset, är nog fördelaktigt. Och ehuruwäl den Botaniska trädgården saknar den storlek, som kunde behöfvas, finnes där ett betydligt antal Wäxter, som i sednare tider äfven tilltagit, och genom nya drifhusinrättningar fått utvidgad platts.”
Den Botaniska trädgården motsvaras idag av Universitetsplatsen och delar av Orangeribyggnaden ingår numera i Palaestra et Odeum. Väster om Domkyrkan hade universitetet ett medeltida tegelhus med ”Chemiskt laboratorium, förwarings och föreläsningsrum” på bottenvåningen och på övervåningen ”Musicaliskt kapell Sal, Bokauctionskammare, och acad. Contor”. I nuvarande Liberiet fanns en fäktsal.
I frontespisen på Orangeribyggnaden fanns en Antatomisal för obduktioner och i tornet på Lundagårdshuset ett observatorium. I ett spruthus strax nordväst om Domkyrkan förvarades den spruta som var universitetets bidrag till stadens brandförsvar. Därutöver var universitetets enda hus Academiens själabodar, ett litet fattighus som låg vid Stora Tomegatan.
Vid en jämförelse mellan universiteten i Uppsala och Lund finner Fallén att Uppsalas som varande det äldre är ”rikare, bättre bebyggd, och förlänt med flera inrättningar, som äga utan tvifvel en märkbar öfverlägsenhet. Större Bibliotek, större Botaniska anläggningar, större Natural Museum, och flera Lärare.” Han konstaterar dock att ”den till Botaniken hörande lefvande Samling wara numera lika så widsträckt i Lund som i Upsala, och lika så nyttig, om än den till sitt yttre skulle sakna det pracktfulla i Husbyggnader m. m.”
Fallèn bekriver också livsvillkoren för studenterna i Lund.
”Boningsrummen i gamla Korswirkshus äro onekeligen sämre och smärre, men uppassningen bättre än i Upsala. Mathållningen merendels tillgängelig från flera hus. Hämtning af mat till middag, utom brödet, kostade år 1787 i Lund 1 riksd. 16 sk. bco högst, för månaden à 28 dagar, men betalades 1817 med 10 riksd. Prambergska Spisningen i Lund wid dukade bord med allt tillbehör, middag och afton, kostade 1794 – 1796 blott 5 riksd. pro persona i månaden; men har stigit på andra ställen i sednare tider till 25. Många studerande, i synnerhet Skåningar, medföra ett litet wisthus, eller få matvaror inskickade, men på mjukt limpebröd, det vanligaste slaget i Skåne, gifves tillgång från Bagaren, för Uppländningar (så kallar man alla andra utom Skåningar) ofta osmakeligt och ovant. Springvatten finnes icke. Brunnsvatten, som på flästa ställen i staden vankas, genom underjordiska rännor, från äldre tider, förenadt, är ej af bästa sort, oftast osmakeligt; endast några få Brunnar hysa ett ganska drickbart vatten, som wanan förbättrar. — En Prof. Barfoths Disputation de Salubritate Lunda, förtjenar att läsas, af dem, som anse Lunds vatten mindre hälsosamt; men erfarenheten intygar, att mycket Folk i Lund hinna en ansenlig ålder, som torde kunna skrifvas på vattnets räkning; ty den dimmiga luften, som höst och vår ej sällan vankas, kan härtill icke vara orsaken.”
Fallén kommenterar också att man i Lund håller fast vid kravet på att man ska hälsa genom att lyfta på hatten.
Umgänget mellan Studerande sjelfwe är mera allmänt, hälst antalet af högst 300 gör bekantskapen lättare, och en Nykomling från en annan Academie gör sig snart igenkänd. Som bekant är, är det modet att lyfta på hatten för alla förbigående af något stånd, i Upsala och Stockholm ej gängse, åtminstone icke i den stränghet, som man får underkasta sig i Lund. Nykomlingen som icke känner denna sed, och således bör ursäktas, om han uraktlåter densamma, exponeras för att passera för högfärdig, innan han antagit seden. Troligen skall den sluteligen försvinna, äfven i Lund.
Ingen ordentlig källare finnes i Lund, ingen publik öldrickning. Åren 1787—1790 ansågs det i Lund för en liderlighet att besöka Näringsställen, och war för de Studerande en okänd sak. Annorlunda har förhållandet blifvit, ehuru icke så allmänneligt som i Uppsala. Wisserligen gofvos några lustiga Bröder under de nämnde åren, som wille lefva; och då man köpte en Citron för 1 sk. bco och 1 stop Arack för 32 sk. bco, så war det förlåteligt nog, om wid de många Examina och Disputationstillfällen en glad afton wankades. Denna sed, som war oskiljaktig från alla offentliga lärdomsprof, i slutet af 18:de seclet, har wäl sedermera aftagit, emot det dyrheten på ingredientierna till kalas tilltagit och endast en stor frukost, och sällan en soupé gifvit högtidlighet åt en eller annan gradualdisputation, som en förmögnare Respondent kunnat anställa.
Troligen har förhållandet i Upsala warit likadant. Men däremot Umgänget i de bättre husen af annorlunda beskaffenhet, beskedligare deltagande och större wälwillja. Har Ynglingen någon talang, något i det yttre eller inre som recommenderar, samt gör wisiter, så är han wiss på, att blifva bjuden, och med Fruntimret är tillfälle dessutom snart gifvet till bekantskap på wanliga assembléer, dit de förr mer än nu, wanligen inwiterades af de unga Herrarne. Men hvad nämnde åratal beträffar, war tillgången till unga dansande fruntimmer i Lund ganska ringa, mot hvad den sedermera blifvit, och af dessa få torde wäl några funnits den tiden, som mindre acktade på de studerande än på Cocard-förare, hvilka väl ej funnos på stället, men som funno sig stundtals från Landscrona eller Malmö, körande med klatsch gatan utföre, såsom förebud till en assemblé. Så berättades åtminstone; och man wet de ledsamma följderna af Jubelfäst Balen i Lund 1793.
(Kommentaren om Jubelfästbalen syftar på en sammanstötning mellan officerare och en del studenter. Kokard avser här märket i officerares uniformsmössor.)
Emottagandet af Lärarne i Lund förtjenar wärkl. ett företräde framför det samma i Upsala, hvaräst mera köld och styfhet wankas. En som tillförene försökt del i Upsala, blir därföre frapperad i Lund, att genast blifva insläpt utan anmälan, eller blott genom en knackning på dörren, att sittande kunna få anföra sitt ärende eller rådfråga sig, att blifva beledsagade ut om dörren, kanske till trappan; en sak, som dock tål inskränkning. — När härtill lägges några Lärares facon, att genom kyssning öka höfligheten, så synes nedlåtenheten wara nog överdrifven, och det jämväl i oträngdt mål, eller anda till löjlighet. Men när wanan en gång är införd, blir det swårt att densamma sig undandraga, ehuru jag är öfvertygad, att for stor höflighet mera skadar än gagnar, enär frågan är om ohyfsade och inbiilska Studenter, som deraf taga sig ett öfvermod, som med tiden mycket kan skada dem, och under läroåren är for dem lika så opassande, som för Lärarne en anledning till harm och förargelse.
Något reguliert torg finnes icke; och Wärdshusställen utom Staden äro icke inrättade; inga behagliga promenader, utom livad allmän landswäg, med utsigt åt Öresund och Seland, erbjuder. Skogspromenader äro på hela mils afstand att tillgå, såsom till Alnarp åt Malmö wägen, till Dalby skog och Räften med Fogelsång öster om staden. Sådane ställen besökas för Botaniken, för en dags landtnöje, och en Nektergals sång. Annars synes omkring Lund en utbredd slätt, med sköna åkrar, blomsterrika ängar, en myckenhet strödda, tätt nära hvarandra belägna landtkyrkor, (hvars storlek ej kan jämföras med Upplands, ej heller Wermelands) Malmö stad, och livad mera är, Danska Hufvudstaden, uppresande sina många torn från hafvets yta, på fyra mils afstånd. Detta oaktadt kan det ej wara särdeles angenämt, att passera hela torra somrar, städse innom den ringa omkretsen lika så litet i Lund som i Upsala, och ej annat än befordran kan på någotdera stället quarhålla en Yngling, sedan han genomgått sin academiska cours.
Wille man nu fråga, om det är bättre att för sina studiers skull wistas i Lund än i Upsala, eller om del skall räknas för mer, att wara Student och Magister i Upsala än i Lund, så bör man opartiskt kunna swara, att det kommer på ett ut. Man kan studera på bägge ställen, för att blifva skicklig tjensteman i Staten. De större anläggningarne i Upsala, synes wäl promettera mera, till kunskapers winnande; men som läromethoden är den samma på båda ställen, och den mästa lärdom en Yngling har att inhämta, beror på Lärarnes fördragningssätt, i samband med Ynglingens egen fallenhet, så är tydeligt, att skicklighet kan winnas på begge ställen. Man behöfver derom endast rådfråga erfarenheten. Ibland Lunds Lärare saknas lika så litet celebra Män, som i Upsala; och af Studerande utgå från Lund lika så skickliga ämnen som från Upsala /…/.
För den som önskar läsa Falléns kommentarer om tidens lärare och professorer vid universitetet och deras lönevillkor finns hans Biografiska anteckningar att ladda ned från Kungliga biblioteket via eBooks on demand, eod.
I sina anteckningar diskuterar Fallén också om något av universiteten är förfördelad vid tjänstetillsättning. I det sammanhanget skriver han ”Jag kan dock högeligen försäkra, att jag i Lund alldrig hört ett sådant tadel om Upsala. — Det är således blott det rikt begåfvade Upsala, som afundas den yngre mindre bemedlade systern”.
Anteckningarna innehåller också en beskrivning av hur en doktorspromotion gick till och hur det ”kimmas” med klockorna för varje ”Honoratior, som går öfver Lundegård, upp i Consistoriirummet”. Kimmning innebar att man fick en kyrkklocka att ljuda genom att föra kläppen runt klockans kant.
Redigering: Otto Ryding
Läs mer:
Fallén, Carl Fredrik, Biografiska anteckningar/ utg. med en inledning av H Wijkmark. 1914.
Leide, Arvid, Akademiskt 1700-tal (Gamla Lunds årsbok) 1971. I boken finns ett längre utdrag av Fahléns minnesanteckningar där han beskriver olika akademiska examina och disputationer.