En brödutkörares memoarer
Albin Johansson var min morfar. Han levde i 80 år (1887–1967) och var bekant för kunderna till Lunds kooperativa bageriförening, då det vanligen var han som körde hem brödet till deras portar. Det gjorde han mest med häst och vagn men till sist även med skåpbil.
Annars var han ingalunda någon kändis, även om han några år hade en post som sekreterare i Lunds Arbetarekommun, där han träffade män som Tage Erlander och Ernst Wigforss. Som person var han blyg, han kunde uppfattas som en ganska butter man, mer skeptisk än entusiastisk.
På sitt näst sista år köpte han ett nytt kollegieblock och började skriva ner sina minnen. I början är han mycket inspirerad:
– Jag minns inte när jag första gången färdades den en halv mil långa vägen från den gamla staden med de krokiga gatorna, satta med kullersten, gräsbevuxna där hästarnas hovar och vagnarnas järnbeslagna hjul skonat växtligheten, till den ute på landet belägna byn där jag levde de första åren av mitt liv.
Uppväxt i Vallkärra
Albin föddes som oäkta barn till den unga pigan Ingar Nilsdotter i byn Vallkärra strax norr om Lund, idag i det närmaste en förort. Att vara född utom äktenskapet var ett stigma, men i sin skiss till memoarer ger han en ganska ljus bild av sin uppväxt i den lilla, fattiga byn.
Hans mor arbetade som piga på en gård, gallrade betor och mjölkade kor. Hon bodde med sin syster Kerstin i ett eget litet hus och tillsammans drygade de ut inkomsterna med hjälp av en stickmaskin. Någon gång före sekelskiftet flyttade deras bror Anders in med dem. Han hade haft tjänst i en skräddarfirma i Lund där han fått följa med chefen på affärsresor och haft en intressant ställning. När den verksamheten gick omkull återstod det bara att flytta hem och bli byskräddare. Han köpte syskonen ett lite större hus och sedan satt han tigande och dyster och lagade kläder uppe på bordet, som skräddare gjorde på den tiden.
Men ibland reste han in till stan och träffade vänner på krogen och kom hem gladare men trött. Någon gång – bland annat vid en studentkarneval – fick Albin följa med sin morbror, äta på krog och se spektaklet. Morbror somnade i diket vid Norra Nöbbelöv men Albin hittade hem i natten.
Han beskriver hur han tidigt fick leka bland djuren på ett par gårdar och blev hemtam med hästarna. På en av gårdarna drog hästen ibland hem sin på vagnen sovande husbonde från staden, varvid Albin selade av och ledde in hästen i stallet. Han fick tidigt hjälpa kantorn att trampa bälgen till orgeln, för hans moster tog honom till kyrkan varannan söndag. Hans mor gick dit de andra söndagarna men tyckte att sonen kunde göra något roligare. Han beskriver också hur marknadsdagarna (i Lund) den tredje onsdagen i månaden ändrade livet i byn därför att så många ekipage och gårdfarihandlare drog förbi. Luffare och ”zigenare” dök också upp ganska regelbundet.
Han beskriver de gamla i fattighuset och de rikaste: spannmålshandlaren, slaktaren med sin stinkande avfallshög. Där fanns också en bagerska som sålde bröd och bullar. Hennes halte man gjorde trätofflor. Och så mjölnaren med sin mölla där två möllaresvenner bodde och arbetade.
Med två kronor på fickan
I skolan trivdes han även om han var tvungen att byta lärare varje år. Han beskriver dem alla. Snart fick han arbeta som dräng på somrarna och efter skolan även året runt. Han svarade på en annons om att bli kusk och betjänt till en läkare i Borås, men trivdes inte. Med två kronor på fickan reste han till Göteborg där han hittade ett par tillfälliga anställningar.
Hos husarerna
Hemma igen beslöt han att söka sig till Kronprinsens husarer i Malmö. Efter ett år som rekryt var han ett år i korpralskolan. Nu blev det hårdare men roligare och det ingick mer vanlig skolutbildning som matematik och historia. Tredje året var det underofficersskola.
– Officerarna var nästan utan undantag från godsen och herrgårdarna och vana att ha hand om folk. Dom var i regel hyggligare än underofficerarna och korpralerna som kunde vara några fähundar ibland, skriver Albin.
Tredje året – det var 1909 – skulle de bästa 20 tas ut till underofficersskola och där var Albin med. För att få börja utbildningen måste alla binda sig för ett års tjänst efter skolan. Det beslöt de fyra uttagna från hans skvadron gemensamt att vägra gå med på. Tre av dem lät sig dock övertalas men Albin ”som var envis redan då” blev förbigången.
Den sommaren låg de under avspända förhållanden i Ljungbyhed, uppvaktade av madammer med rullebörer fulla med pannkakor till salu. Så kom det order om rask marsch till Malmö där det rådde kommunalarbetarstrejk och strejkbrytande studenter ställde till oroligheter. Många husarer fick ridsår efter den snabba och varma ritten vilket de botade med att sitta med rumpan i en spann kallt vatten.
Brandman
Albin blev sedan instruktör för de nya rekryterna men han ångrade att han inte tagit tjänsteförlängningen nu när ”hans bästa tid i livet” tog slut. Nu var arbetsmarknaden nämligen i kris och arbetskonflikter rådde överallt. Albin sökte mängder av jobb och fick långt om länge napp vid brandkåren i Lund. Det var ofritt, en dålig förläggning, och dålig lön, tyckte han.
I den vevan träffade han en flicka, Emma från Listerlandet, som gick med på att gifta sig med honom nu när han hade en tjänst och han hittade en dyster liten bostad (kanske på S:t Månsgatan). Han bytte till en tjänst på grossistfirman J F Lundgren i centralaste Lund. 1913 fick paret en dotter och snart också en ny bostad som de trivdes i. Albin körde nu tunga lass med cement till nya sjukhusbygget. Även specerier till stadens hökerier och korkmattor till universitetets institutioner.
Här kom Albin i kontakt med fackföreningsrörelsen som lyckads höja hans lön några kronor i veckan. ”Min arbetsgivare var emellertid liberal högerman och stadsfullmäktig. Men nu var det 1914 och alla vet vad som hände”.
Krigsåren
Landsstormen mobiliserades på Spykens skolgård, unga män fick delar av uniformer, ingen fick hela utrustningen. Det skedde ”till glam och stoj på skolgården men till gråt och jämmer som ackompanjemang från fruar och fästmör utanför.” Folk fick ett nytt samtalsämne, de flesta trodde att det skulle vara över på några veckor eller inte bli något. Tyska arbetarrörelsen skulle rösta ner anslagen till kriget eller gå ut i generalstrejk. Inget av detta hände. Svenskarna delades efter hand upp i ententvänner (socialdemokraterna bl a) och anhängare av centralmakten (de borgerliga). Livsmedelssituationen blev allt mer besvärlig med ransoneringar medan de som kunde hamstrade. Statsminister Hammarskjöld kallades Hungersköld i arbetarleden.
– 1917 var det värsta året. Det hände att kvinnor tog sig ut på landet och plundrade potatisstukor. Många svalt.
Brödutkörare och fackligt aktiv
Men Albin slapp att rycka in och hittade en ny tjänst som brödutkörare i Lunds Arbetares Bageriförening. ”Ett bra jobb på sommaren men obehagligt på vintern.”
Han föreslogs till Handelsarbetarnas fackförenings styrelse av Sven Bratt. I Lunds Arbetarekommun förekom det livliga diskussioner mellan arbetare och studenter, som gjorde Arbetarekommunen radikalare än andra. Bengt Lidforss debatterade med kyrkomän, Tage Erlander, Ernst Wigforss och Östen Undén och andra organiserade sig i ”Den unge gubben” och sedan ”De yngre gubbarna”. Diskussionerna handlade om kultur, teater och givetvis politik. Albin fylldes av lust att ta till orda i diskussionerna och det oroade de äldre ledamöterna i facket, som gav honom sysslan som sekreterare för att han skulle hålla tyst. Han insåg att dessa män skrivit bättre protokoll än han själv skulle kunna klara (med hjälp av döttrar som gått handelsskola).
Senare fick han samma syssla i Arbetarekommunen. Nu gick nätterna åt att skriva protokoll och Albin blev allt mer ”nervös”. En läkare rådde honom att sluta med extraarbetet och ersätta det med en hobby. Lösningen blev en kolonilott vid Dalbyvägen, men när han slutade i Arbetarekommunen framgår inte.
Eget hem
1921 kom den andra dottern (min mor) och på 30-talet skaffade sig Albin ett eget hem på Torsvägen i området Smedjebacken mitt emot S;t Lars, där han och Emma bodde i nästan 30 år. Albin stortrivdes med att bruka jorden och skörda i trädgården. Till sist hade Emma stora svårigheter att gå (artros) och det blev på 60-talet bekvämare att bo i en lägenhet på Lagerbrings väg, vilken blev Albins sista bostad.
Det var där han skrev sitt utkast till memoarer men han tröttnade uppenbarligen på den sysslan långt innan han nådde fram till nutiden. Hustru, barn och barnbarn nämns bara i förbigående.
Text: Mats Nygren, foto: privat