En barndom i Nöden…
”… denna nesliga fattigdom.”
Helge Heidvall (1890 – 1940) föddes och växte upp i Lund under mycket fattiga levnadsomständigheter. Hans mor, som var ensamstående, dog tidigt. Hon var sjuksköterska vid Lunds Lasarett. Helge Heidvall togs omhand av en schartauansk jungfru, som bodde i Nöden. Heidvall började tidigt arbeta på Lunds Apotek, men kom vid 17 års ålder till Apotekarnes Vattenfabrik AB i Stockholm.
I 30-årsåldern började Heidvall forkovra sig i teckning och målning och han han valde ofta motiv från Stockholms utkanter. En utställning med hans stockholmsmotivv anordnades av Stockholms Stadsmuseum i höstas. Heidvall efterlämnade dagböcker och berättelser, bl.a. en skildring om 16 foliesidor från hans barn- och ungdomstid i Lund. I samband med dokumentationen kring utställningen på Stadsmuseum fick Kulturen en kopia av Heidvalls lundaminnen.
Tidigt blev jag bortlämnad till främmande familjer medan min mor skötte sin anställning. Som nyfödd blev jag omhändertagen av en kraftig statarhustru som vid samma tid fött ett flickbarn till världen. Hon ammade med lätthet oss båda och skötte hem och en massa ungar dessutom. Det var en robust, glad och grovkornig kvinna och den modersmjölken var säkert av kraftigaste slaget. (…)
Några år senare blev jag inackorderad hos en fabriksarbetarefamilj i närheten av min mors bostad. Där fick jag stanna ett par år och började så småningom halft betrakta dessa människor som mina föräldrar. Kvällar och söndagar fick jag dock vara hos min mor på det lilla vindsrummet. Vi sutto då gärna tillsammans vid fönstret och tittade på det som tilldrog sig därutanför och min mor berättade och förklarade för mig. Från vårt lilla gavelfönster hade vi en idyllisk utsikt över en gammaldags, tätt bevuxen trädgård. Där nere bodde en trädgårdsmästare i sin enkla stuga, där fanns också ett stall för en häst och några andra små hyddor. Det som hände i närmaste omgivningen kunde jag lätt iakttaga. men i övrigt men i övrigt var trädgården för mig det stora okända. Dess gränser kunde jag ej upptäcka, de förtonade långt i fjärran bland träd och buskar, och anblicken av den bländande blomsterprakten och de vackra frukter man bar fram ur trädgårdens innandömen fyllde mitt sinne med underliga aningar.
Varje morgon spände trädgårdsmästaren sin gamla spattiga hästkrake för vagnen som var fullastad med blommor och grönsaker och körde upp till torget för att sälja. Så gick där ut folk i trädgården för att plantera och arbete. Mot kvällningen kom kärran tillbaka, ibland med trädgårdsmästaren raglande vid sidan. Sist föll skymningens trolska skimmer över de vildvinsklädda små husen, och mina tankar förirrade sig i den underliga sagovärlden bland skuggorna av fruktträden och buskarnas gullregn och syren. Den gamla trädgården blev under hela min barndom en oupptäckt värld av drömmar och äventyr. Mycket sällan lyckades jag komma innanför det fallfärdiga staketet, och det hemlighetsfulla i trädgårdens inre mystiskt mörka grönska lyckades jag aldrig riktigt avslöja. (…)
Mor dog plötsligt
Men den vackra idyllen tog plötsligt en ände med förskräckelse. Min mor ådrog sig genom ett olycksfall en tärande sjukdom som efter fruktansvärda abcesser slutade med döden. Jag hade då hamnat hos en ensam gammal jungfru, som skulle härbärgera mig för beständigt och som hade tid att dagligen gå med mig för att besöka min mor på sjukhuset. Min mor förutsåg sitt öde och hade en fruktansvärd oro för min framtid. Hon tröstade sig endast, när jag var hos henne. Gumman måste lova att göra allt för mitt timliga väl, men trots detta kände den sjuka en skakande ångest för att bli skild från sitt barn. Hon var i sitt livs blomstring och kämpade ett år övermänskligt för sin moderslycka. Men förtärd av plågor lämnade hon oss.
Jag måste följa med till gravkoret och se min mor i likkistan. (…) Aldrig glömmer jag detta sista intryck av min mor. Det mesta från vår korta samvaro har nästan helt bleknat bort, men den korta stunden hos den döda i kapellet sitter inristad som eld. Det svartnade för mina ögon och jag tyckte mig falla baklänges, men man höll mig och någon lade en liten duk över den dödas ansikte.
Så följde vi likvagnen till kyrkogradens fattigkvarter. Det syntes mig besynnerligt att ingen lång procession av svarta herrar i höga hattar, som det annars var brukligt, följde efter likvagnen. Min fostermor tog mig vid handen och gick en genväg ut till kyrkogården. Vi kastade visst en granriskrans i graven och någon stack en jordklase i min hand som jag också skulle kasta ned. Gumman grät förskräckligt hela vägen hem. Det kändes kusligt på flera sätt, och till råga på olyckan skulle jag tills vidare bära svart sorgflorsband med rosett kring mössan som tecken på sorg. (…)
Träskornas nedriga slavmärke
I ytterligt fattiga förhållanden växte jag upp under skolåren. En gammal ensam, orkeslös gumma hade vid min mors dödsbädd måst lova att åtaga sig min uppfostran utan att ens äga nödtorftiga möjligheter till uppehälle för sig själv. Följden blev att bekymmer och umbäranden bleve allt svårare efter hand som jag växte till och endast genom ihärdigt, förödmjukande tiggeri om hjälp hos en del förmögna borgarfamiljer i staden lyckades hon erhålla nådegåvor som tillsammans med ett obetydligt fattigunderstöd förmådde hålla den värsta nöden för dörren. Jag led obeskrivligt av denna nesliga fattigdom. De gamla, avlagda, omsydda kläderna passade mig aldrig. Antingen var tyget för bra för en fattigpojke eller också hade sömmerskan fuskat till byxorna så att de uppväckte åtlöje. Och så de eviga trätofflorna! De bromsade upp hela ens framfart, utom det att man var så gott som skyddslös mot snö och köld med en så usel fotbeklädnad. Det fanns säkert inga barn i Sverige på den tiden som fick frysa så om fötterna som fattigbarnen i Skåne med de eländiga trätofflorna. Ibland var de så tunga, att man måste knyta ihop tårna för att kunna släpa dem med sig. Med de järntrådspikade kanterna slog man sönder anklarna och en ständig blodström rann ned i strumplästen. När jag kom hem från skolan var strumporna fastklibbade i såren och en hemskt plågsam procedur vidtog med deras avdragning, sårens tvättning, plåstring och omlindning. Men genom alla bindor och plåster slog ändå den djävla trätofflan nya hål på anklarna. Det var den pinan, som tidigt tvingade oss att svära förskräckligt. Nöden blev till betryck och förtryck, som avsöndrade mig från bättre lottade barn och hänvisade mig, trots en inrotad motvilja mot eländet, till de vanlottade jämlikarna i nödenkvarteren. Men jag trivdes ej i det sällskapet, även om det låg tjusning i att vara med om deras vilda äventyr. De tangerade naturligtvis ofta brottet och blev man vid ett sådant tillfälle ertappad i deras sällskap hade man just ingen chans att klara sig. Utan fick vara beredd på extra svår påföljd.
Men när straffet svävade över våra huvuden visade de starka och framfusiga kaxarna från nödkvarteren ingen särskild tapperhet eller hederskänsla. Lika förslagna som de voro vid upptågen, lika fega, urskuldande och strykrädda voro de när räfsten kom. Det var därför klokast att undvika de opålitliga gängen från ”Nöden”. särskilt om man inte var funtad som de. Naturligtvis klarade jag mig skapligt i slagsmålen och kraftmätningarna, men mot deras fräcka munvighet och bräckfullhet stod jag mestadels svarslös och för deras svidande hån måste jag med förbittrat sinne vika undan. Men vägen till bättre kamrater stängdes dock obönhörligt genom träskornas nedriga slavmärke. Som en rasslande boja ljöd deras klapper mot stenläggningen på gatorna och ute i staden var det ett fattigdomens nödrop att komma i trätofflor. Särskilt obehagligt om man mötte de fina läroverkspojkarna vilka gärna ville visa sig överlägsna. Inför dem var man slagen till slant och (det fanns endast ett sätt att rentvå sig från föraktet: krig på liv och död med knytnävarna, och i värsta fall med trätofflorna som tillbygge. (…)
En ogudaktig stadsdel
Slumpen hade tappat bort mig i en dyster utkant av staden. Trakten kallades ”Nya stan” eller ”Nöden” och hade förstadens tarvliga karaktär. Den var halvvägs ett slags ghetto bebott av en massa judar, fattiga fabriksarbetare och vanlottat, urspårat folk. Min fostermor var i denna ogudaktiga stadsdel kanske den enda som försökte i anda och sanning vandra rättfärdighetens väg. Hon företedde också i all nöd och smärta en viss trygg tillförsikt. Allt hon ägde i världen var det gamla, fallfärdiga lerhus som hon bebodde vid en smal och gropig gata. som betecknande nog betecknades benbrytaregatan. Hon höll sitt hem snyggt och väl avsöndrat från den syndiga omgivningen. Så bokstavligt som möjligt följde hon i handel och vandel den rena schartauanska lärans stränga grundsatser och sökte städse omgjorda oss med en oangriplig skyddsmakt mot allt ont och farligt, som vältrade fram i gränderna utanför. Tillämpningen av ett sådant världsfrånvänt levnadssätt, med ohejdat kyrkspring, kunde naturligtvis inte undgå den förhärdade omgivningens öppna förakt och åtlöje. (…)
Under hela barndomstiden kom jag ständigt i beröring med sjukdom, nöd och elände av alla slag. Min fostermor hade nästan alltid något obotligt sjukt fruntimmer inneboende i den trånga stugan. Hon vårdade dessa sjuka med stor uppoffring tills de dogo och var då alltid så utschasad av överansträngning att hon själv måste intaga sängen. Många gånger låg hon avsvimmad eller föll i krampanfall under högljudd jämmer, särskilt under nätterna. Jag var då ofta i fruktansvärd villrådighet och visste mig ingen annan utväg än att gråta och ropa på hjälp. (..)
Det kunde hända i mörka höstkvällar att man kom lös någon gång och följde med ut för att slå ned valnötter. Vi samlades i någon enslig, tyst gränd där knappt en ensam gaslyktas bleka strålar trängde genom diset, men där valnötsträdens hundraåriga kronor över trädgårdens höga plank vällde ut över staden. Det gällde att se var klasarna sutto tätast med stora, härliga valnötter i gröna höljen. Vi bleve vilda när valnötterna mognade och med käppar som vi kastade upp i träden slog vi ned dem. Att klättra upp var naturligtvis roligast men för riskabelt. Om man ertappades blev man hälft ihjälslagen. Käpparna klippte som bumeranger i lövmassorna och blev det fullträff lyssnade vi ivrigt till det dova ljudet när nötterna slogo i gatan. Hörde vi någon, dunstade vi bort som skuggor i de gamla gårdarnas skumma portgångar och kyffen. När faran var över, signalerade vi med svaga locktoner till varandra och kröpo så småningom fram från våra ruskiga gömställen, en smula uppskrämda och darrande. I stormiga höstkvällar vräkte vinden ned väldiga lövmassor från valnötsträden och vi vadade mjukt omkring i prasslande lövhögar, där det var svårt att hitta de eftersökta nötterna. Bland våra fattiga nöjen, vad fanns inget som var ljuvligare än att käka dessa förbjudna valnötter en trist och disig kväll i en gammal ödslig gränd i Lund med konstigt namn som vi knappt begrep. Kanske var det i Kattesundsgatan, Grynmalaregranden eller Kiliansgatan.
Men Nemesis vakade här som alltid. De färska valnötterna färgade våra fingrar bruna. Den skarpa saften i det gröna höljet färgade, nötens hårda skalhalvor måste brytas sönder och färgade. Ja, till och med den underbart vita, friskt mandelljuva, krusiga kärnan i det tunna, fina skinnet färgade innan den slutligen blivit omsorgsfullt blottad. O, det vattnades i munnen under den ivrigit skalningsproceduren tills de första saftiga kärnorna försvunno mellan smackande läppar. Tänderna tuggade och malde härligt saftig mandelmassa. Det var en obeskrivlig njutning att äta färska valnötter. De gamla torra valnöttlerna som komma fram vid jultiden, med besk och vissen kärna, var ingenting för oss som smakat de färska, fullmogna nötterna, direkt fallna från kunskapens ädlaste träd.
Sträng bestraffning
Dagen efter voro våra fingrar betsade mörkt valnötsbruna, ibland nästan svarta. Ja, somliga hade till och med den farliga färgen omkring munnen. De rika borgarna innanför trädgårdarnas höga plank vaktade emellertid sina valnötter som guldklimpar och gjorde allt för att spåra upp inkräktarna. De anmälde våra plundringståg till polis och skola. Räfsten var fruktansvärd. De misstänkta finge ställa upp med händerna framsträckta för att avsynas.
Nu gällde det att kunna trolla bort fingrarna. Hjärtat hoppade upp i halsen och i fullkomlig dödsångest försökte åtminstone jag att anropa Gud om hjälp. Var man i en sådan situation brunbetsad om fingrarna tjänade det ingenting till att komma med förklaringar. Brottet kunde endast sonas med blod. Läraren rasade så att fradgan sprutade om munnen och hela hans blankbena flintskalle färgades blodröd av överkokande högtrycksilska. Han slog med vad han fick tag i, slog oss på öronen, händerna och benen tills någondera sprang i blod. Och Gud nåde den som inte kunde gråta och be om förlåtelse, han fick sjudubbelt stryk och så gick det vanligtvis för mig. Men ack, ibland hade man tur och klarade sig med Guds och bönens hjälp.
Det blev höst igen och stora brungröna bladknippen virvlade åter ned från valnötsträden. Lövmassorna fyllde luften med en stark och frän doft. Den kände vi igen. De gamla krokiga grenarna buro åter vackra klyngor av nötter i gulgröna höljen, stora som ägg. Valnötstiden var inne. Plågan var glömd och vi upplevde återigen vårt stora, oförglömliga äventyr. (…)
Tiggarvandring hos de rika
De sista skolåren förmörkades årskilligt av fattigdomen som blev mer och mer kännbar allteftersom mina behov ökade. För att undvika hungersnöden hittade man slutligen på en räddande utväg, som dock för mig innehar en djup förödmjukelse – jag skulle få gå omkring hos vissa rika borgare och äta gratismiddag. Alltså traskade jag varje dag i veckan till någon rik mans kök och spisade ömsom stark och god husmanskost, ömsom kräsliga festrester eller för min mage ovana rätter, hos Apotekare M., Professor S., Rentiern Z., Direktör C., Lektor B. och Komminister H. m.fl. Tack vare de godhjärtade pigornas ömhet och vänliga omvårdnad mådde jag rätt så bra i köksvrån. Jag försökte visa mig tacksam mot dem och åt beredvilligt allt vad man satte fram för mig. Men ibland fick jag så feta bitar att min mage vägrade att ta emot dem. Fettklumparna hoppade upp i halsen på mig och jag var tvungen att stoppa drypande fläskstycken i fickan. Det fick gå på ett listigt sätt så att ingen märkte det, men jag övade snart upp mig. Lämna kvar på tallriken vågade jag inte. Det skulle se föraktfullt ut enligt de stränga förhållningsorder jag fått inpräntade i hemmet.
Retad av kamraterna
Med ängslan och oro såg jag likväl middagstimmen nalkas då tunga tiggarvandringen förestod mig. Den medförde nämligen ofrånkomligt vissa förnedrande omständigheter. Varje dag när skolan slutat och pojkarna sorglöst lättade flockade sig i klungor och drogo mot hemmet, måste jag tänka efter var jag skulle gå och passa mitt middagsmål. Därtill kom det värsta att en del av kamraterna, trots min försiktighet, listade ut syftemålet med mina vandringar till de olika stadsdelarna. De sågo att jag gick än till Klostergatan, än till Gråbrödersgatan, än till Tegnerplatsen och ända till Tomegap. och genom pigorna i någon av familjerna fick man reda på min ynkliga lott. Somliga pojkar begabbade mig hjärtlöst eller trängde sig på med närgångna frågor, när de upptäckte mig på väg till de rikas hus. Jag gjorde allt för att undkomma dem och smet så mycket som möjligt undan på bakgatorna.
Det fanns emellertid ett par av kamraterna som visade sig ädelmodigt oberörda av min förnedring och ej avskydde mitt sällskap. De voro från bättre hem uppe i staden och det var egentligen tack vare mina middagsvandringar, som jag fick tillfälle att närmare komma i åtnjutande av deras vänskap. De kommo nämligen sällan till de fattiges föraktade stadsdel. Det gjorde mig gott i hjärtat att få sällskapa en stund med de lyckliga och lugna pojkarna, att få delta i deras eskapader eller få en titt på de konstfulla mästerverk, som de arbetade på i sina bakgårdars underbara verkstäder. (…)
Text: Helge Heidvall