logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Biografmaskinistens son

   Film | Lundabor berättar | Nöjen

Kulturportal Lund kan här publicera en text av lundabon Mikael Pettersson där han berättar om ett annorlunda barndomsminne. Han fick nämligen redan som liten pojke följa med sin pappa på dennes arbetsplats – biografen Reflex där han var biografmaskinist.

När jag blev bekant med filmens värld

När jag växte upp, som 60-talist, arbetade min pappa som maskinist på biografen Reflex. Den låg mittemot Domkyrkan och i huset hade också silversmeden Wiwen Nilsson ateljé och butik. Att vara son till en biografmaskinist var ett privilegium och en ständig källa till avundsjuka bland mina vänner. Med filmen fick jag tillgång till äventyr, kärlek, skräck, drama, natur och fantasi.

I början av 70-talet fanns bara två TV-kanaler och deras utbud var begränsat. Den stora filmupplevelsen fick man på vita duken. Att följa med pappa när han tjänstgjorde var stort. Jag var bara 4-5 år när jag fick komma med i maskinrummet inför kvällsföreställningarna. Det var högtidliga stunder för en nyfiken liten pojke.

Biografen Reflex etablerades 1936. Fastigheten revs på 80-talet men Reflex var kvar. År -94 byggdes lokalerna om och SF överlämnade biografen till Folkets Bio. Samtidigt bytte den namn till Kino.

Min pappa bevarade sitt certifikat som utfärdades av polismästare Bertil Åkerman den 10 november 1955.

”Denna dag meddelas tillstånd att tillsvidare och till dess annorlunda kan vara förordnat tjänstgöra såsom biografmaskinist. Detta bevis skall under tjänstgöring medhavas och på anmaning uppvisas för polisman och vederbörande kontrollant.”

Den överbyggda entrén låg till höger om hovjuveleraren och tillika fastighetsägaren Wiwen Nilssons butik och verkstad. På båda sidor om ingången satt lockande affischer om den aktuella filmen och innanför grindarna foton från de mest dramatiska scenerna. Till vänster fanns också dörren som via en innergård ledde upp till maskinrummet.

Programmet för min del började med att jag besökte damen som sålde biljetter och konfektyr. Här hämtade jag vatten till kaffebryggaren. I maskinrummet fanns nämligen inte rinnande vatten. I trapphuset doftade det av schampo och permanentvätskor från damfriseringen på övre våningen.

På andra sidan innergården ledde några branta trappor ned till maskinrummet. Här doftade det också – av fukt, gamla tidningar, elektriska komponenter och gamla filmremsor. I rummet fanns några vinylklädda fåtöljer och ett glasbord för kaffemuggarna, som stod framme. Väggen täcktes av stora skåp. Här fanns reservdelar till projektorerna, kaffe, kakor, tidningar och en mängd gamla affischer och filmfoton. På en robust möbel, modell köpmansdisk stod den magiska filmspolningsmaskinen. Jag fick trampa på golvströmbrytaren som startade motorn.

I den bortre änden av rummet tornade projektorerna upp sig – två metallkolosser. Deras stora objektiv pekade in i var sitt litet fönster som vette mot salongen.

Spänningen steg och jag sköt fram en pall till tittfönstret och kunde se ut i salongen som ännu låg i mörker. Belysningen tändes långsamt därnere och jag kunde se den gula ridån och havet av röda sammetsklädda fåtöljer.

Kvällens reklamfilm monterades i den ena projektorn och första rullen huvudfilm i den andra. Reklamfilm var populärt– på den tiden kunde det bara avnjutas på bio.

En biografmaskinist måste ha kunskap i både mekanik, elektricitet, optik så att publiken kunde uppleva filmen som en helhet. Min uppgift var att trycka på knappen för ”Ljus ner”. Pappa tryckte på en strömbrytare samtidigt som han vred på projektorns drivhjul. Maskinen vrålade igång och filmbolagets signaturmelodi ljöd i högtalaren.

Om den riktiga filmen var barnförbjuden fick jag inte kika. Men jag hade utvecklat en strategi att snabbt baxa fram pallen när pappa gick ner för att hämta nytt vatten till kaffet och jag kunde i smyg njuta en liten stund av det barnförbjudna.

Kvällarna i maskinrummet gick alldeles för fort. Ibland hade vaktmästaren med sig gamla affischer och foton som skulle kastas. Men filmaffischer som ”A clockwork orange”, ”Ben Hur”, ”Skyskrapan brinner” och många andra klassiker kom istället att pryda väggarna i mitt pojkrum.

Text: Mikael Pettersson

  Senast uppdaterad 17 november, 2021 av Ingrid André
  Publicerad 3 oktober, 2019 av Annika Andre