logo Kulturportal Lund

Kulturportal Lund

Lunds historia och kulturarv

Barndom 1939 – 52

   Lundabor berättar

Claes Wahlöö

Min vagga – eller snarare korg– stod i gårdshuset på Grönegatan 13. Familjen bodde i den ombyggda fotoateljé som uppförts av Georg Gleerup på 1860-talet och som därefter övertagits av den välkände lundafotografen B A Lindgren. Han hade avlidit 1904, men i gathuset drev hans döttrar ännu ”Nya pappershandeln”. Mitt boende på Grönegatan blev inte långvarigt. Redan på våren 1940 förflyttades jag till Magnus Stenbocksgatan 8 där familjen stannade till 1952.

Jag föddes knappt tre månader efter Andra världskrigets utbrott och kriget kom – som för många i min generation – att färga barndomen. Pappa var dessutom journalist och chef för Sydsvenskans lundaredaktion, dit han kommit hösten 1928. Kriget och Hitler var ständiga samtalsämnen vid middagsbordet hemma och naturligtvis påverkades Lund i stort och smått av krigsåren.

Flyg över Lund
Den 18 november 1943 sov jag mig igenom bombningen av Lund, men på 1970-talet träffade jag jämnårig kvinna (gift med en arbetskamrat), som hade ett traumatiskt förhållande till smällar. Hon hade bott nära den stora explosionen i Blocks handelsträdgård vid Kävlingevägen.

I slutet av kriget intensifierades bombningarna av de nordtyska städerna och de allierades flygarmador passerade över Lund. Jag minns en natt då jag satt i fönstret till min brors rum, hörde motordånet och såg strålkastarkäglorna svepa över himlen. Det fanns luftvärnsställningar runt Lund och alldeles väster om stationens spårområde stod två pjästorn av betong. Ibland sköts också spårljus för att markera neutraliteten. Lund, som i krigets början varit mörklagt, var nu en lysande navigationsfyr för bombplanen.

Pappa hade en odlingslott mellan trelleborgs- och malmöbanorna. Området ockuperas idag av ett parkeringshus. Lotten som i familjen kallades ”Landet” hade han skaffat för att förse oss med potatis och grönsaker. På höstarna skördades det och gjordes inläggningar av rödbetor och gurkor. Någon gång strax efter kriget var vi på odlingslotten då ett långt godståg passerade på väg mot Malmö. Från vagnarna, som hade dörrarna öppna, vinkade hemförlovade tyska soldater till mej och min syster. Vi vinkade glatt tillbaka. Mamma, som var stark antinazist, ingrep och sa till oss att sluta med vinkandet. Tyskarna var förstås bara glada över att kriget var slut och att se harmoniska barn i en fredlig värld.

Beträffande odlingslotten hade pappa inte bara familjeförsörjning för ögonen. Han var en entusiastisk odlare som fann avkoppling och motion på ”Landet” och fortsatte med det ända tills kroppen började protestera efter 85.

På ”Landet”

Ransonering och surrogat
Ransoneringarna under krigstiden gjorde det besvärligt för hushållen. Kaffe och honung ersattes med surrogat. Vispgrädden försvann ur mjölkbutikens sortiment. Ägg konserverades i vattenglas i krukor. I tvåårsåldern gjorde jag mig herostratiskt ryktbar genom att tugga i mig fem kilo strösocker i form av ransoneringskuponger. Vissa varor var ransonerade ännu långt efter kriget och i slutändan kompenserade jag mitt omåttliga intag av socker genom att bli så gammal att jag fick kafferanson. Nåt kaffe fick jag förstås inte dricka på den tiden.

Under kriget och någon tid därefter fanns vid sopkärlen en tunna för matavfall som gick till stadens grisuppfödning. Tunnan kallades givetvis ”grisatunnan”. På fattigvårdsinrättningen Mårtenslund höll man för övrigt också grisar som utfordrades med bl a köksavfall.

Apropå ”grisatunnan” stod en likadan i dasset på fjärde våningen i kökstrappan som var gemensamt för lägenheterna i gårdsflygeln. I gathuset hade lägenheterna WC. Då och då såg man en ”renhållningsgubbe” komma nerför den vindlande trappan med tunnan på axeln. Den hade ett tätslutande lock påskruvat och bäraren ett skyddande läderdok över huvudet och axlarna. På gatan väntade en hästdragen flakvagn.

Vi lekte i stadsparken
Magnus Stenbocksgatan mynnar i Stadsparken som blev min barndoms ”gröna ängder”. Lekplatsen var den givna samlingspunkten för grannskapets barn. Där fanns en lektant på somrarna som hjälpte till med organiserad lek om man inte nöjde sig med sandlådan, gungorna, rutschbanan, karusellen och klätterställningen. Denna stålrörskonstruktion lyckades jag en gång ramla ner från så att vård fick uppsökas. Jag fick lustgas och jacket i pannan sytt med ett par stygn. Parken erbjöd förstås vidare lekhorisonter än bara lekplatsen och strövtåg företogs i olika riktningar.

På vintrarna susade vi nerför den hisnande höga Skuttebacken som schaktades bort 2010. Den låg bakom Stadsparkskaféet. Jag och min syster hade en bra kälke av märket Silva, men tittade avundsjukt på dem som kom med stiliga rattkälkar. Fördelen med vår kälke var att den lätt kunde bäras uppför backen till nästa tur ut på den snötäckta Gröningen. Skridsko åkte vi oftast på en nedsänkt plan på Södra lekplatsen, nära mejeriet. På den tiden gick makadamtågen från Hardeberga fortfarande förbi Stadsparken.

På vårarna spelade vi kula i Gyllenkroks allé – antingen Pirka eller Grop. De färgglada cementkulorna kunde inhandlas på EPA vid Mårtenstorget och sedan gällde det att förvalta kapitalet. I Pirka satte sig en av spelarna med utbredda ben på marken och byggde en pyramid som motspelarna försökte pricka. I den andra varianten gällde det att rulla ned kulorna i en liten grop i grusgången.

Lek i Stadsparken. Claes längst fram i mitten.

Ett ”krigsminne” är från våren 1945 då vi såg avspärrningar och patrullerande soldater runt Idrottshallen och Badhuset. Dessa hade förvandlats till karantän för människor som räddats från tyska koncentrationsläger. Vi kände allvaret i situationen utan att förstå vad som försiggick. Väl hemkommen fick jag veta vad saken gällde.

Parkskolan
Skolgången började 1946 på Parkskolan där jag fick den nyutexaminerade fröken Kerstin Palmlund till lärarinna under mina första två skolår. Jag var nog inte någon entusiastisk elev och hade inte gått i ”kindergarten” som det hette på den tiden. Uppbrottet från hemmatryggheten kändes onödigt. En gång blev vi tillsagda att om vi kände oss det minsta sjuka skulle vi gå hem. Jag blev genast dålig och gick hem. Till min förvåning skickades jag omgående tillbaka av en bestämd moder.

Skolan vidgade kretsen av lekkamrater som dittills bestått av barn i huset eller på granngårdarna. En var Ludvig Pripko från Ungern Vi kom att umgås en del. Ludvig var förstås en rätt exotisk figur för en svensk sjuåring. Han var duktig på piano och kunde framföra An der schönen blauen Donau på klassrummets piano. Jag antar att han och hans mor och far på något sätt dragits med i Andra världskrigets strömvirvlar och hamnat i Lund. Det dök också upp baltiska flyktingbarn under min tid i folkskolan.

Söndagsöppet i mjölkbutiken
I hörnet vid St Södergatan låg Oscar Nilssons speceributik och där gjordes nästan alla dagligvaruinköp. Det var en affär av det gamla slaget med en hyll- och lådinredning som täckte hela väggen bakom den långa disken. I samma hus, ett stycke in på Stenbocksgatan låg mjölkbutiken och där handlades mjölken på 1940-talet i lösvikt. Man gick dit med mjölkspannen och fick den fylld. Mjölk var färskvara och även på söndagarna fick butiken hålla öppet ett par förmiddagstimmar.

Det fanns inget kylskåp i lägenheten. Behövdes is till finare kalas kunde den efter beställning hämtas i mjölkbutiken. Med hjälp av en handduk hembars en isplanka som sedan spräcktes i köket.

Kvarteret (Gyllenkrok) hade den gången tre mjölkbutiker och två speceributiker. Enda hörnet utan butik var det sydvästra.

”Esarparn” husägare i Lund
År 1948 frikändes den 69-årige Nils Andersson,”Esarpsmördaren”, efter lång tid i fängelse och fick ett stort skadestånd. Pengarna använde han till att köpa huset där vi bodde. Han var en hygglig om något tillbakadragen man, som dock inte kunde befria sig från sitt förflutna. Ingen i huset kallade honom för något annat än ”Esarparn”. Enligt de vuxna hade han dock god hand med med fruntimmer och bedårade hembiträdet i en av husets familjer.

Mitt vackra minne av honom är då jag, 9 eller 10 år gammal, en dag från ett av fönstren på andra våningen såg att han staplade vindsröjningsskräp på gården. Överst låg en inramad sak som väckte nyfikenhet och habegär. Jag tyckte mig se något riktigt spännande och sprang nerför huvudtrappan, genom portgången, ut på gården och ställde mig att stirra på något som visade sig vara en inglasad halvmodell av ett segelfartyg. När Esarparn kom ut och märkte min fixering vid det åtrådda, frågade han kort ”Vill du ha den påg?” Jag svarade förmodligen väluppfostrat ”Ja tack” varpå jag tog den för en tioåring rätt stora pjäsen och bar upp den till lägenheten.

Den hänger fortfarande i mitt hem. Fartyget är unionsflaggat och något så ovanligt som en fullriggad tremastare. En bättre trofé har jag aldrig hemfört.

Julens dofter
Julen var en stor högtid med massor av förberedelser för mamma. Lutfisken lades i blöt tidigt, sedan följde tillverkning av korv, leverpastej, bakning av s k vita pepparkakor (hemma kallade Askersundsbröd), pepparkakor, flottyrringar, kolakokning och som kronan på verket skinkkoket. Julgranen, som aldrig fick elektriska ljus, inhandlades i sällskap med pappa några dagar före julafton och kläddes på lillejulafton. Därefter var det JUL och sedan vi varit i julbönen (biskop Edvard Rodhe) i domkyrkan kom tomten Persson direkt från Kilsbergen i Närke med rödsminkat ansikte och nyanlagt vaddskägg. Släden med bockarna parkerade han på gatan. Han bjöds på glögg för att bli vänligt stämd och beklagade varje år att han inte fick träffa redaktören som märkligt nog, alltid just då, brådskat iväg till redaktionen. Efter julklappsutdelningen var det middag med lutfisk som huvudrätt. Min äldre bror och jag åt inte denna delikatess som älskades av mina föräldrar och min yngre syster.

Julen är i mycket minnen av dofter från matlagningen, granen, glöggen, de levande ljusen, lacket på paketen och tomteblossen.

Text: Claes Wahlöö, foto: privat

  Senast uppdaterad 27 december, 2020 av Ingrid André
  Publicerad 27 december, 2020 av Ingrid André