Suckarnas bro och Kraftstorg
Under en följd av år var Suckarnas bro ett återkommande trätoämne i Lund. Historien är lång och började egentligen redan 1849 då Domkyrkorådet och Universitetet genomförde ett byte så att Universitet fick det nyuppförda biskopshuset i Lundagård, som hade blivit för stort för biskopens behov, medan Domkyrkorådet fick den nyuppförda institutionsbyggnaden uppe vid den nuvarande Biskopsgatan, vilken var för liten för de tilltänkta universitetsinstitutionerna. Väsentligt i sammanhanget är att Universitetet i bytet även fick en mindre tomt på andra sidan gatan som var avsedd för ekonomibyggnader till det tilltänkta biskopshuset.
Från 1868 disponerades byggnaden i Lundagård ensamt av zoologiska institutionen, men 1913 hade man beslutat att institutionen skulle flyttas till en ny byggnad uppe vid UB och att Historiska muséet skulle få överta byggnaden i Lundagård. Samtidigt hade det sedan en tid funnits planer på att ersätta Domkapitlets ålderstigna byggnad öster om Krafts torg med ett nytt kapitelhus.
Idéen uppstod då att i Domkapitlets nya kapitelhus inrätta ett Domkyrkomuseum som genom en förbindelsegång skulle förenas med Historiska muséet, vars personal då även kunde sköta Domkyrkomuséet. Till saken hörde att ett antal äldre föremål från Domkyrkan tidigare hade skänkts till Historiska muséet medan andra var kvar i Domkyrkans ägo. På detta sätt kunde de bägge samlingarna förenas. För ändamålet var Universitetet berett att upplåta den tomt öster om gatan som man hade fått med i det tidigare markbytet.
Ett förslag till ett nytt kapitelhus hade 1913 upprättats av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin. Det var en byggnad i en utpräglat medeltidsromantisk stil med gavelpartier och takryttare. Över gatan klättrade en förbindelsegång på ett rundvälvt valv över till Historiska muséet.
Förmodligen hade förslaget byggts – om det inte kommit ett världskrig emellan. Att ordna finansiering och komma överens om lokalprogram tog sin tid. Liksom kyrkans övriga byggande så skulle den nya kapitelbyggnaden också godkännas av Kungl. Maj:t. Ett förslag hade skickats in för godkännande 1917. Dyrtider och materialbrist gjorde att byggandet i landet hade lamslagits under världskriget och den efterföljande lågkonjunkturen. Men 1922 hade byggandet börjat komma igång igen och ett nytt, endast lätt modifierat förslag, skickades in för fastställelse.
Frågan drog dock ut på tiden och i dagspressen spekulerades det i att det berodde på att det fanns betänkligheter kring den tilltänkta förbindelsegången. Med all rätt, tyckte Arbetet, som den 11 oktober 1924 under rubriken Suckarnas bro karaktäriserade kapitelbyggnaden som ett ”tämligen åbäkigt” palats. Förbindelsegången beskriver Arbetet som en ur estetisk synpunkt ”mycket vågad inrättning” och en ”pittoreskt tillgjord detalj”, och sammanfattar: ”viadukten artar sig sannerligen till en ny Suckarnas bro”.
Att Suckarnas bro var en benämning som var i allmän svang framgår av en artikel den 9 oktober 1924 i Sydsvenskan, som var en varm förespråkare av det nya Domkyrkomuséet. Där berättar man att Byggnadsstyrelsen (som tidningen utnämner till ”statens estetiska nämnd”) i princip godkänt projektet och fortsätter: ”Man kan därför våga hoppas, att denna ”suckarnas bro” blir ett arkitekturverk av högsta möjliga estetiska värde”.
Frågan skulle dock ta en oväntad vändning. Den 11 oktober 1924 stadfäste K Maj:t förslaget till kapitelhus, dock med det lilla förbehållet att förslaget även skulle godkännas av Byggnadsstyrelsen. Sedan Byggnadsstyrelsen tidigare hade yttrat sig, hade dock styrelsen fått en ny ledning med Ivar Tengbom som generaldirektör och Ragnar Hjorth som ansvarigt byggnadsråd. Att dessa av 20-talsklassicsmen präglade arkitekter fann Wåhlins 10 år gamla ritningar hopplöst förlegade är inte förvånande. I februari 1925 fick Wåhlin tillbaka ritningarna, nu med en helt omarbetad gatufasad, signerad av Tengbom och Hjorth. Att Wåhlin, som betecknade de nya fasaderna som slätstrukna, inte var glad, är nog ett understatement. Men med tanke på tidsåtgången så ville Domkapitlet inte överklaga beslutet.
Den 5 september 1925 skriver Arbetet om det nya förslaget som genom ”den egenartade detaljutformningen” chockerat Lundaborna. ”Framförallt är det den tilltänkta förbindelsebron /…/ som härvidlag vållar bekymmer.” Men på det hela taget är artikeln försiktigt positiv till förändringen och kapitelhusets ”lugnare prägel”.
Sydsvenskan är dock entydigt positiv till förbindelsebron som genom ”sin lätta, luftiga resning kommer att äga ett skönhetsvärde” och beskriver också hur den genom” sitt lugn och sina enkla, rena konturer” kommer att smälta in i stadsbilden.
Desto mera kritisk är kulturskribenten Hakon Hedemann-Gade i SDS den 10 september 1925. Han betecknar gången som ”ett sanitärt linjalverk” och fortsätter: ”Nog är förslaget rätlinigt tillräckligt för ett modernt arkitektöga och av renaste nyantik, le dernier cri inom arkitekturen”. Trots K Maj:ts godkännande var dock inte diskussionen över. Förbindelsebron över gatumark förutsatte en ändring av stadsplanen, och röster höjdes för att stadsfullmäktige skulle stoppa bron. Här satte dock Universitetet press på staden. Överlåtelsen av Universitets markbit hade villkorats av förbindelsebron och Domkyrkomuséets sammankoppling med Historiska muséet. Utan den markbiten hade arbetet med kapitelhuset fått starta om.
I en redogörelse för stadsfullmäktigedebatten konstaterar Arbetet den 14 september 1925 om bron: ”varken de klassiska linjerna eller det fina materialet hindrar att densamma, spänd mellan de kontrasterande tegelväggarna, kommer att erinra om en sådan transportgång av plåt, som man understundom ser å våra större fabriker”. Arbetet konstaterar också att Wåhlins förslag förmodligen till sin allmänna stil gick bättre ihop med platsen och byggnaderna, men var för massivt och iögonfallande.
Än var dock förbindelsegången inte slutdiskuterad. 1926 hade det tagits fram två nya förslag till förbindelsegång: alternativ I som utgick från gatans befintliga sträckning och alternativ II som förutsatte en kostsam flyttning av gatan österut, på bekostnad av planteringarna där. I artikeln där Arbetet presenterar förslagen förordas alt. I utifrån att den artikulering som bågformen erbjöd bildar ”ett upplivande inslag i byggnadskroppens något långrandiga rätlinjighet”. Nu var det säkert symmetrin som avgjorde när stadsfullmäktige trots merkostnaden valde alternativ II.
Det tog sin tid innan kapitelhuset blev klart, men den 29 augusti 1930 beskriver Arbetet den nya byggnaden. Där konstaterar signaturen G. V. att Byggnadsstyrelsens omarbetning av Wåhlins kapitelhus lett till ”en lugnare och mer harmonisk utformning av massorna”. Där talas om tegelytornas ”välgörande renhet och enkelhet i den arkitektoniska utformningen”. Förbindelsegången ”med sin vassa, vita färg och sin stelbenta rätlinjighet” beskrivs däremot som ett onödigt avbrott i ”den röda tegelfärgen och de båda sammanbundna husens lugna massverkan”.
När diskussionerna om förbindelsegången stod som hetast formulerade konstnären Oscar Antonsson ett alternativt förslag inspirerat av den underjordiska gång som enligt myten skulle ha gått mellan kyrkorna i Lund och Dalby. I den tillhörande texten radas fördelarna upp. Inte nog med att man skulle slippa bråket om gångens exteriör, man såg också en möjlighet att i tunneln ordna utställningslokaler med en effektfull bakgrund. ”Man tänke sig vilken effekt en och annan nisch med tillhörande mumier skulle kunna göra i tunnelns egyptiska mörker”. Skribenten såg också flera möjligheter att utveckla tunnelidéen, det skulle kunna vara ett sätt för de skattebetalare som vill nå rådhuset att ”bana väg genom Stortorgets permanenta bilpark”.
När det ovan i en artikel nämns en ny Suckarnas bro, syftar det på det öknamn som länge hade använts om den gångbro som ledde över stambanan och som just vid denna tid höll på att ersättas av Bantorgets viadukt.
Text och foto 2026: Otto Ryding
Läs mer:
Manhag, Andreas: Kraftstorg: Lunds mittpunkt och baksida under 500 år. 2017.