Sliparemöllan
På en höjd invid Kävlingevägen ligger Lerbäckshögen, den bronsåldershög där de danska kungarna under medeltiden hyllades av det Skånska landstinget. I sin beskrivning över Lund skriver E W Berling 1859 om hur ”denna märkwärdiga fornlemning” ”blifwit profanerad, i det för några få årtionden sedan en wäderqvarn tillåtits att der uppresa sig”.
Kvarnen var Sliparemöllan, och skälet till placeringen var att precis som med bronsåldershögarna en gång i tiden, så ville man placera kvarnarna högt. Namnet kom sig av att kvarnen låg i Sliparelyckan, ett uppodlat inhägnat område som var indelat i ett antal privatägda lotter. Varifrån namnet på lyckan kom är dock okänt.
På 1763 års karta är Sliparelyckan ännu obebyggd. En av lotterna kom att köpas av handelsmannen Thomas Henrik Neuman, och när han 1790 sålde lotten till professorn i teologi och sedermera biskopen Nils Hesslén så fanns där ett av Neuman och hans fru bebott 12 binningars korsvirkeshus samt en lika lång uthuslänga. Dessutom fanns där en väderkvarn med alla tillbehör och en 9 binningars husbyggnad, rimligen bostaden till den som skötte kvarnen.
Neuman hade 1779 fått rättighet att tillverka snus och kardustobak och väderkvarnen hade antagligen uppförts för att mala snus. Någon större omfattning fick dock aldrig tobakstillverkningen och 1788 nedlades rörelsen ”för fattigdoms skull” och 1789 anhöll Neuman hos magistraten i Lund om att få mala spannmål i en av honom uppförd kvarn.
Som biskop betraktad hade Hesslén en enkel bakgrund som son till en, visserligen välbärgad, bonde. Mest känd blev han för sin förmåga att skapa sig en förmögenhet. Det är svårt att tänka sig att den stora holländare som stod kvar in i modern tid en gång skulle ha uppförts som en snuskvarn. Troligare är att kvarnen uppfördes av Hesslén som ersättare för den ursprungliga kvarnen. Det skulle också kunna stämma med Berlings inledningsvis återgivna uppgift.
Hesslén dog 1811, men änkan behöll kvarnen, och det var först efter hennes död som kvarnen med tillhörande jord och åbyggnader 1823 såldes till arbetskarlen Pehr Pehrsson för en summa motsvarande drygt 4 miljoner kronor, avsevärt mycket mer än vad Hesslén en gång gav. Året därpå sålde Pehrsson halva kvarnen till sin svåger. Så småningom köptes de bägge halvorna av mjölnaren Christer Mattsson och i köpebrevet 1837 benämns den också som ”Holländska Väderqvarn”.
Därefter skedde ett par snabba ägarbyten. Möllan köptes 1839 av änkefru Märta Osberg, vars man tidigare hade varit mjölnare i Flackarp. Hon dog dock samma år och kvarnen övertogs 1840 av bagare M Wahlbom som 1843 sålde den vidare till herrar Christian Christophersen å Svenstorp och Emil Hansson från Höga möllan vid Malmö. Emil Hansson var då 28 år gammal och han kom att stanna på Sliparemöllan i nära 45 år fram till sin död 1887.
Det måste ha gått bra för Emil Hansson, redan 1845 löste han ut sin kompanjon och efterhand köpte han allt fler lotter i Sliparelyckan. En mindre avstyckning gjorde han när han 1881 sålde ett mindre område till ”Komitén för resandet af ett minnesmärke på slagfältet vid Lund”. Då köpet aldrig lagfarits står dock Emil Hansson fortfarande som ägare till denna del.
Efter Emil Hanssons död anmälde hans änka Karen Hanson till magistraten att hon ämnade fortsätta mannens ”qvarnrörelse och mjölhandel”. 1898 erbjöd dock Emil Hanssons arvingar staden att köpa området med Lerbäckshögen, väderkvarnen och mjölnaregården. Erbjudandet som ansågs vittna om en ”sällsynt pietet för födelsestadens gamla och rika minnen” accepterades tacksamt.
Efter stadens köp av kvarnen arrenderades den av Jöns Jakobsson, men han lämnade arrendet på fardagen den 14 mars 1909 sedan han låtit uppföra en ny kvarn på andra sidan av Kävlingevägen. Efter att förgäves ha försökt finna en ny arrendator beslutade stadsfullmäktige att kvarnen skulle försäljas till bortflyttning, det vill säga rivas, då kvarnen var i dåligt skick med bland annat flera genomruttna ståndare. Motsvarande gällde för det tillhörande boningshuset och logen. I stället skulle ”den stora ättehögen” beredas ”en för dess ålder lämpad omgivning”. Idag ligger gravhögen halvt dold av en busshållplats.
Den nya kvarnen uppförde Jöns Jakobsson i anslutning till Uppsala akademis gård på den andra sidan av Kävlingevägen, enligt uppgift av virke som blivit över vid rivningen av 1907 års lundautställning. Kvarnen var redan från början försedd med en motor, och sedan vingarna blåst bort i en storm 1928 blev motordriften allenarådande. Kvarnen fanns kvar 1942 men knappast särskilt mycket längre. Uppsala akademis gård revs i samband med Kävlingevägens breddning 1965.
Text: Otto Ryding