Nilsson, Anders (1859 – 1939), glasmålare
Anders Nilsson avbildad av lundakonstnären, Oscar Antonsson respektive Per Bagge 1929. Foto LUB
I ett litet gårdshus vid Tomegapsgatan tillverkades under ett par decennier målade glasfönster till en lång rad skånska kyrkor. Där bodde glasmålaren Anders Nilsson från 1910 fram till sin död 1936. Det ena av de bägge rummen utgjorde boningsrum och ateljé medan det andra var förråd och verkstad med en brännugn.
Anders Nilsson föddes 1859 på en bondgård i Borgeby, men när han var två år gammal dog fadern. Gården fick modern sköta och för att hjälpa henne stannade Anders Nilsson på gården tills en yngre broder kunde ta över 1881.
Vägen till glasmålare
Flytten gick då till Lund där han försörjde sig som en vanlig yrkesmålare samtidigt som han utbildade sig vid Söndags- och aftonskolan som bland annat hade flera olika kurser i teckning. Snart flyttade han vidare till Stockholm där han fått arbete som dekorationsmålare samtidigt som han läste vid Tekniska skolan. På hösten 1883 var han tillbaka i Lund men 1884 gick flytten till Göteborg där han under somrarna arbetade som målare medan han fortsatte med sin konstnärliga utbildning under vintrarna.
Från och med höstterminen 1885 var han elev vid Göteborgs slöjdskola där han fick Reinhold Callmander som lärare i dekorativt måleri, och Callmander skulle få en avgörande betydelse på hans fortsatta yrkesbana. Tekniken att göra glasmålningar hade mer eller mindre fallit i glömska under 1600-talet, men återupplivats i Tyskland i början av 1800-talet. Det var Callmander som tog tekniken till Sverige och Anders Nilsson kom att arbeta för honom både på skolan och privat. Han blev också Callmanders medarbetare när Callmander startade Svenska Glasmåleri Aktiebolaget.
Vidareutbildning i Tyskland
För att fortbilda sig inom glasmåleriets tekniska aspekter flyttade Anders Nilsson 1888 till Berlin och året därpå till München, där han stannade till 1890. Sedan gick turen tillbaka till Göteborg där han fortsatte som glasmålare under Callmanders ledning. Under tiden fortsatte han sin konstnärliga utbildning. Åren 1897–98 var han elev vid Valands målarskola under Georg Paulis ledning och från höstterminen 1898 till 1903 deltog han i Göteborgs museums rit- och målarskola som leddes av Carl Wilhelmsson.
Sedan Callmanders rörelse upphört 1903 fick Anders Nilsson anställning på den stora tyska glasmålerifirman Dornoff i Bielefeld. Där medverkade han i en mängd beställningar som gick till Amerika, men han kunde även göra arbeten för egen räkning, som vännen ciselör Sven Bengtsson i Lund sålde åt honom. Från Bielefeld fortsatte Anders Nilsson 1908 till atelier Meiner i Schweiziska Winterhur innan han slutligen slog sig ned i Lund.
Tillbaka i Lund
Glasmålningar utfördes på klart eller färgat glas med en smältfärg som vid bränning förenade sig med glaset. Anders Nilsson var tekniskt kunnig och vid en nyligen genomförd inventering av kyrkofönster konstaterades det att hans fönster i motsats till många andra fortfarande var i bra skick. Glasbitarna sammanfogades med blyspröjs och Anders Nilsson var noga med att de skulle bli en del av motivet. Sammanfogningen av fönsterna gjordes av C.A. Anderssons glasmästeri på Stora Gråbrödersgatan som efter det att Anders Nilsson slagit sig ned i Lund blev den främsta firman i södra Sverige inom glasmåleri. Det var vanligt att glasmålare arbetade efter andras förlagor eller tyska mönsterblad, men Anders Nilsson gjorde själv förslagsritningar, tillverkade schabloner och brände glasen.
I Lund kan man se Anders Nilssons arbete i apoteket Svanen, Lindebergska skolans och Spykens aula, de senare efter ritningar av Harald Sjövall och på AF. På en glasmålning i Fabriks- och hantverksföreningens hus på Bredgatan har Anders Nilsson avbildat sig själv. Även i olika Lundahem finns glasmålningar av Anders Nilsson bevarade.
Anders Nilsson har skildrats som en försynt och tillbakadragen man som helst arbetade för sig själv. Samtidigt tycks han ha varit något av en amatörfilosof med eftertänksamma reflexioner. Han ägnade sig också åt tavelmåleri, enligt honom själv som rekreation på lediga stunder. Tavelmåleri ansåg han som en på tok för osäker inkomst för att livnära sig på. Han var en utomhusmålare och sina motiv fann han i en dryg halvmils radie kring Lund. Det har berättats hur han fick måla knästående med duken på marken när vinden blåste för hårt. När han till slut visade sina tavlor på två utställningar under 1920-talet fick de uppskattande recensioner.
Foto Otto Ryding.
Text: Otto Ryding
Läs mer
Haas, Jonas, Glasmåleri i Skåne. (Ale: historisk tidskrift för Skåneland, nr 4 2022)
Siegvald, Herman, Anders Nilsson. Glasmålaren och konstnären. (Skåne: årsbok, 1928.)