Sandstorm över Lund den 28 februari 1947
I lokaltidningen kunde man läsa följande: Några graders kyla, vindstyrka på 17 m/s.
När lundaborna tittade ut genom sina med vackra isblommor dekorerade fönster i går morse, gjorde de först den upptäckten, att den nyfallna snön som glittrade så vackert på torsdagskvällen, hade blivit grå. På balkongen och i fönstersmygar låg en grågul betäckning, snö uppblandad med sand och jordpartiklar. En rykande vind blåste från öster medförande hela moln av sand från de bara åkrarna. Luften blev så småningom fylld av stoftpartiklar, som förmörkande solen. Över hela staden vilade ett egendomligt töcken, påminnande om dimma. Sandstormen fortsatte att blåsa hela dagen, och luften blev allt mera fylld av sandpartiklar. Vindstyrkan var 17 sekundmeter, vilket meteorologerna kalla halv storm. Stora grenar blåste ned ur Lundagårds kronor i det fruktansvärt otäcka busvädret. Temperaturen, som tidigt på morgonen varit nere i 12 grader under nollstrecket, visade på middagen endast 5 grader kallt inne i stadsgatorna.
Om samma sandstorm skrev min mamma Birgitta Quensel boende på Östra Vallgatan 45, följande i ett brev till sina föräldrar första dagarna i mars.
”Kära Ni
Detta är ett skri från öken- och snöstormarnas omtjutna land. Paradoxalt men ej förty sant. Ni kan ej göra Eder en föreställning ens en gång om hur förhärjande denna storm dragit fram över vårt kära Skåne. Det började så smått på fredag kväll (28 februari) att blåsa. Men klockan 02 på natten väcktes vi av ett underligt vinande ljud som dessemellan steg till ett tjut så nervpirrande, att man ej kunde få en blund i ögonen. Klockan 05 hade vi blott 12 grader i rummet. Klockan 09 insågo vi att det var omöjligt att få någon värme högre än 14 grader. Sedan började vår kamp med sanden.
In genom varenda springa yrde det finaste stoft, svarbrunt till färgen och spred sig över alla möbler och golv. Klockan 12 började snöstormen. Drivor hopade sig där förut blott sand legat. Förödelsens styggelse var fullbordad. Alla golven såg på kvällen ut som smutsgråa vägbanor. Jag tillbringade en timme med att täta alla fönster med skurduk och därefter lade vi mattor och filtar i karmarna, drogo för gardinerna och spikade för brevlådan. Tjutandet var betydligt bättre, om ej helt avstannat.
Det underligaste var dagern ute. På morgonen var himmelen alldeles blå men sandstormen ven högt över taken och dagern var brungråare allt längre ned till moder jord man kom.
Att komma ur hissen på nedre våningen var i det närmaste omöjligt på grund av höga drivor av sand och snö. Vid 12-tiden på lördagnatt började äntligen stormen bedarra och ens pinade nerver fingo lite ro. Vilken underlig tystnad. Ett fint snöfall har i dag övergått till stora snöflingor som dala sakta och fridfullt, som ville de taga bort all efterverkan av stormen. Tyvärr lär detta blott vara en lugn mellanakt före nästa storm. Radiotjänst har meddelat att stormen skall åter börja i natt för att stegras framåt söndagen. Vi låta alla igenstoppningsmedel bliva kvar på sina platser.”
Text: Maria Quensel