LTH-fontänen – en sovande Törnrosa
Centralt i LTH-området står en säregen metallkonstruktion, sjutton stålpelare som bär upp ett antal fyrkantiga metallkorgar. För novischerna som för första gången kommer till Lund måste det framstå som något obegripligt försök till konstnärlig utsmyckning. Men det är de ack så sorgliga resterna av en stolt vision.
Skaparen är Klas Anshelm, LTHs arkitekt, och i brännpunkten av området placerade han fontänen – för det är vad stålkonstruktionen en gång var.
Via tio glasbassänger burna av arton pelare föll vattnet från elva meters höjd från bassäng till bassäng i ett antal trappsteg de 25 metrarna mellan de två dammar som utgör den sista resten av det tegelbruk som tidigare låg på platsen. På sin väg passerade vattnet också över en av de centrala cykelvägarna.
Förutom att vara en framstående arkitekt hade Klas Anshelm även konstnärliga ambitioner och hade redan tidigare samverkat med skulptören Arne Jones kring olika skulptur- och fontänprojekt. Samarbete skulle även komma att omfatta LTH-fontänen. Den fontänen var inte Anshelms enda fontän i Lund, tidigare fanns två mindre varianter; framför hans bostad på Kävlingevägen respektive på Konsthallens innergård. De bägge är dock nu försvunna.
Tankarna på fontänen fanns med tidigt i utbyggnaden av Teknisområdet, de första skisserna är från januari 1963 och de slutliga ritningarna är daterade 15 november 1966. Fontänen bekostades av Statens konstråd genom den 1%-regel som gällde för offentligt byggande. Byggherre var Byggnadsstyrelsen och för konstruktionen svarade tekn. dr Åke Holmberg, som även var konstruktör för ett antal av LTHs byggnader.
Fontänen skulle invigas i samband med universitetets 300-årsjubileum 1968, men det uppstod tekniska problem. Fontänen tycks ha blivit färdig först 1970, men med det tog inte de tekniska problemen slut. Läckage och svårigheter för glaset att vid stark vind klara tryckpåkänningar ledde till återkommande driftstopp och reparationer. Vid blåst regnade vattnet också ner på cykelvägen. I 1968-rörelsens spår kritiserades fontänen också utifrån prioriteringen mellan konstnärlig utsmyckning och möjligheter att skapa dagisplatser för de studerandes barn. Till delar orsakades också de tekniska problemen av sabotage.
När vattnet en sista gång flödade genom fontänen den 18 augusti 1996 utvecklade det sig till en folkfest. Det var teknologkåren som hade genomfört en provisorisk tätning av bassängerna. Därefter lät Akademiska hus demontera glaset och stålstommen blästrades och målades. Den sista bassängen togs också bort.
Att fontänen i drift var en storslagen upplevelse kan de intyga som upplevt det. Jan Torsten Ahlstrand, tidigare chef på Skissernas museum har skildrat LTH-fontänen som en symbios av konst och teknik, en konstnärlig-teknologisk katedral av stål, glas och vatten utan motstycke i världen. Konsthistoriskt sett, ansåg han, att fontänen var en utlöpare av den konstruktivistiska traditionen i 1900-talets modernism med rötterna i 1800-talets djärva ingenjörskonstruktioner.
Lika självklart som att inte låta fontänen framför universitetshuset stå torrlagd borde det vara att åter låta vattnet flöda i LTH-fontänen. Sedan 1970-talet har glasbyggnadstekniken utvecklats drastiskt och med dagens datorkraft går det att simulera vilka krafter olika delar av fontänen utsätts för. Skulle inte alla delar klara påfrestningarna kan man göra som Anshelm själv föreslog, ersätta en del glas med stålskivor. Ett första steg kunde vara att börja med de nedersta bassängerna.
För som LTH:s dåvarande rektor Thomas Johannesson sa vid den förhoppningsvis senaste och inte sista körningen av fontänen: ”Det är inte konsten som har misslyckats, det är tekniken”.
Text och foto: Otto Ryding